En bokhylla full med muggar, bruna soffor, en kaffekokare med vänliga men bestämda hanteringsinstruktioner. På sofforna sitter en grupp teologer och för en diskussion om hur de som är av olika åsikt inom kyrkan ska kunna diskutera med varandra.
– Så här är det alltid, du kan lätt sätta dig här och bli kvar hela dagen, säger Cecilia Alameri om Mysis, Teologiska studentföreningens kafferum.
Alameri kommer från Esbo, men studerar nu för andra året vid Åbo Akademi. Människomötena och diskussionerna är det bästa med teologistudierna, tycker hon. Hon fascineras av att alla studerande här är intresserade av samma ämne, men ändå kan ha helt olika syn på de saker som behandlas under föreläsningarna.
– Jag tycker det är spännande att människor kan tro på en och samma sak, men ändå så olika. Det är också spännande att få läsa om hur man kan tolka Bibeln och samma bibelställe på så olika sätt.
Vet du vad du vill jobba med i framtiden?
– Jag vill ofta göra jättemycket. Jag läser både alla de kurser som behövs för att bli präst och dessutom pedagogik. Jag skulle gärna vilja jobba som präst, och tror att det säkert kunde vara min grej. Men mitt hjärta brinner också för Finlands försvar, så militärpastor skulle inte heller vara helt fel.
Vill försvara sitt land
Militärtjänstgöringen var en sak Cecilia Alameri alltid haft med i sina planer.
– Finland är ett fritt land, men det är ingen självklarhet. Det ser vi i andra delar av världen. Alla kan på något sätt bidra till det och det här är mitt sätt, förklarar hon.
Under beväringstiden hann hon gå både reservofficersskolan i Fredrikshamn och en beväringspastors- och diakonutbildning i Villmansstrand. I uppgiften som beväringspastor ingick bland annat att leda den Kristliga beväringsgruppens verksamhet.
– Det var väldigt givande. Jag fick vara med på många övningar som ordnades i terrängen. Jag fick diskutera med andra beväringar och kanske också hjälpa dem med att på något sätt hitta motivation och se det fina med att vara där.
Alameri berättar att det är två frågor hon alltid brukar få om sin militärtjänstgöring: ”Hur var det att vara i militären som kvinna?” och ”Hur kan du vara där som kristen?” På den första frågan svarar hon att det inte var en stor sak, alla bemöts och behandlas lika.
– På övningarna var vi alla där tillsammans och vi hade samma förutsättningar att klara oss bra eller dåligt.
När det gäller den andra frågan tror hon inte att deltaltagande i försvaret och att vara troende utesluter varandra.
– Jag ser det mera som att tron kanske ger oss en styrka; Gud ger oss också en sorts stridsutrustning som hjälper och stöder oss. Och Försvarsmakten utbildar ju inte beväringar här i Finland för att vi ska döda människor, utan för att försvara.
"Jag ser det mera som att tron kanske ger oss en styrka; Gud ger oss också en sorts stridsutrustning som hjälper och stöder oss."
Vad är det viktigaste du lärt dig i militären?
– Det är säkert den ledarskapsutbildning som gavs i reservofficersskolan. Jag fick lära mig jättemycket och fick verktyg för att kunna fungera som en bra ledare. Beväringspastors- och diakonutbildningen gav också mycket när det gäller kyrkligt arbete och själavård.
Alameri har deltagit i reservövningar som militärdiakon, varit utbildare vid gymnasiets säkerhetskurs och varit med om att leda en kurs som ska göra militären bekant för kvinnor. Hon tycker det är roligt att lära ut överlevnad, orientering och förstahjälp och betonar vikten av att upprätthålla de egna kunskaperna.
Just nu tränar Alameri inför sommarens utmaning: en långdistansmarsch i Nijmegen i Nederländerna. Marschen, som är den största i sitt slag, har ungefär 47 000 deltagare och firade hundraårsjubileum förra året.
– Jag ska delta i militärklassen, vilket betyder 160 kilometer marsch med tio kilo på ryggen under fyra dagar. Det ska bli jättespännande och kommer säkert att kräva mycket, både fysiskt och psykiskt.
Unga vill ha en egen plats i kyrkan
Cecilia Alameri är också Teologiska studentföreningens representant i NAVI, på svenska ”Inflytandegruppen för unga vuxna”. Organisationen strävar efter att skapa nätverk mellan unga förtroendevalda i kyrkan och vill utmana unga som hör till kyrkan att delta, påverka och ta ställning till olika frågor. Till exempel stod NAVI bakom ett initativ på Ungdomens kyrkodagar som handlade om ungdomskvoter till kyrkomötet.
– Oberoende om vi vill inse det eller inte så är ungdomarna den framtida kyrkan, säger Alameri.
Finns det något i kyrkan i dag som du skulle vilja förändra?
– Inställningen till ungdomar och den förändring som sker skulle kunna ses över. Ofta verkar det som om man tror att ungdomarna bara vill förändra allt och ta in en massa nytt, de vill bryta traditionerna och göra något helt annat. Men kanske är det sist och slutligen bara så att unga också vill ha en plats i kyrkan, en plats som passar dem.
"Ofta verkar det som om man tror att ungdomarna bara vill förändra allt och ta in en massa nytt, de vill bryta traditionerna och göra något helt annat."
Våga gå in i diskussionerna och var inte rädd för att säga att du inte är av samma åsikt som alla andra, är Alameris råd till den som vill vara med och forma kyrkans framtid.
– En av de finaste sakerna i vår kyrka är att vi kan ha väldigt olika åsikter, men ändå på något sätt enas i en gemenskap. Vi måste alla lita på att vi får Guds nåd; att han förstår och förlåter oss och visar oss den rätta vägen att gå.
