Åsa Dalkarl-Gustavsson tycker det är viktigt att plocka fram olika sidor hos dem vi saknar. – Annars blir vi ju så endimensionella.

Åsa Gustavsson fick det tyngsta beskedet: Jag började frysa och skaka

Saknad.

– Jag fick en märklig känsla i kroppen, det var som om Ole ville mig något, säger Åsa Dalkarl-Gustavsson. De var äkta makar och kolleger, och de hade många planer för framtiden.

30.10.2020 kl. 13:20

Åsa Dalkarl-Gustavsson och hennes man Ole Gustavsson har som professionella musiker, flöjtister, båda jobbat som lärare vid Musikinstitutet Kungsvägen i Esbo. De hade trevliga planer när Ole, elva år äldre än Åsa, blev sjukpensionär. De skulle satsa på fritidshuset i Vörå, bygga ut lite, ta vara på tiden.

Midsommaren 2015 befann sig Åsa på ett musikläger i Pargas, Ole vistades i torpet i Vörå. Snart skulle de båda vara sommarlediga tillsammans.

– Jag tyckte där i juni att han var väldigt trött, sov mycket och var lite frånvarande. Men han var typisk man och skulle inte till läkare.

Under sista lägerdagen var det något som inte stämde.

Jag fick en så märklig känsla i kroppen.

– Jag fick en så märklig känsla i kroppen. Jag har funderat på det jättemycket efteråt, om man kan känna sådant på sig. Det var som om han ville mig något hela tiden. Jag ringde hela eftermiddagen och kvällen, men fick inte tag på honom.

Åsa ringde deras vuxna son Kasper som studerade och bodde i Jakobstad, men han försökte lugna henne och sa att han säkert glömt telefonen och har den avstängd. Slutligen fick hon tag på sina två systrar som råkade befinna sig i Vörå. Eva, hennes ena syster, lovade att de går över och kollar att allt är okej. Vid det laget var Åsa rejält orolig, men också arg.

– Jag tänkte att sen ska han få höra! Men så ser jag att det är Eva som ringer …

– Hon hann bara säga: ”Nu har det inte gått bra.” Jag sa: ”Men han är inte död, för det kan han inte vara.” Hon sa: ”Jo han är död. Men han ser så fin ut.”

Åsas syster försökte säga att hon måste komma hem.

– Det var kanske någon slags självbevarelsedrift, man kan inte ta in det. Jag sa: ”Jag kan inte komma upp, jag måste jobba.” Min syster är gymnasielärare och van att ta kommandot. Hon sa: Nu ger du telefonen till din chef. Till all lycka så är han militärmusiker och har militärskolning i grunden, vet precis vad du ska göra när det är kris. Han tog över helt.

Han beställde tågbiljetter, och sa att hans dörr är öppen hela natten om hon behöver något. Sedan inleddes den längsta av nätter.

Jag kunde inte gråta, det fanns inga tårar.

– Jag började frysa och skaka, och springa på toaletten. Sova kunde jag förstås inte. Plötsligt skulle jag vara en vuxen människa och veta vad man ska göra när en människa dör, och jag hade ingen aning. Så jag fick panik och satt och googlade vad man gör när någon dör. Jag kunde inte gråta, det fanns inga tårar.

Hon steg upp klockan fem och fick skjuts till tåget.

– Det var en kall sommar 2015. Så plötsligt var det en helt otroligt fin soluppgång.

Det var först när hon satt ensam i första klass på tåget som tårarna kom. Hon dolde sitt ansikte när konduktören kom för att kolla biljetten.

– Och sedan i Tervajoki var Kasper och min syster Eva emot, och då brast det när Kasper var där på tågstationen.


DE SISTA SAMTALEN

Det var en massiv hjärtinfarkt som drabbat Ole.

– Det syntes inga spår av smärtor och han hade inte ens försökt ta sig någonstans.

Och man tror att man ska sitta med och hinna prata om allt.

– Man har alla de där föreställningarna om hur det ska vara när ens nära anhöriga dör. Och man tror att man ska sitta med och hinna prata om allt. Man ska hinna allt det där som de gör på film.

Hon har tänkt på saker som blev osagda.

– Och jag har haft dåligt samvete, för när jag skulle fara på läger var jag på något sätt så stressad så jag var kanske inte världens snällaste människa.

Men av olika anledningar blev det flera långa samtal innan Ole dog, trots att han inte var typen som ständigt ringde och småpratade.

– Han hade missförstått och trodde jag skulle komma en dag tidigare. Han var besviken, men jag sa: Det är bara till i övermorgon, vi ses ju snart. Vi pratade länge på telefon. Han hade också pratat länge med Kasper. Och min mamma hade råkat vara in dit och han hade pratat länge med henne också, och berömt både mig och Kasper. Det fanns något positivt i det som jag klamrade mig fast vid.


POLISSAK OCH LÅNG VÄNTAN

När man inte dör på sjukhus blir det automatiskt en polissak och den döda obduceras. De anhöriga får se den döda först efter obduktionen.

– Det där är en sak som jag inte alls kan fatta. Varför ska det vara på det sättet?

Obduktion kräver tid.

– Hur hemskt det än låter så samlar de många döda från Österbotten i en stor bil, och sedan transporteras de till Tammerfors för obduktion. Döden är inte personlig längre utan en institution.

Obduktionsköerna är långa, men de lovade att den skulle göras inom en vecka.

– Jag tycker det är omänskligt att man inte får se den som dött före obduktionen. Det sätter så djupa spår hos anhöriga. Jag har pratat väldigt mycket om det här, för om jag berättar om det kan det möjligen hjälpa någon annan.

– För mig och Kasper hade det varit viktigt att få se honom före obduktionen. Efter en obduktion är kroppen så förändrad, utseendet och hudfärgen.

En annan sak som gjort saker tyngre är att det dröjde ett och ett halvt år innan obduktionsrapporten kom.

– I ett och ett halvt år ska du tänka att när har jag det där brevet i tamburen när jag kommer hem från jobbet.

Dessutom var rapporten endast på finska.

– Så ska man fundera: ”Har jag förstått det här rätt?” och googlar konstiga sjuktermer.

Den stora tystnaden

– När tystnaden kommer efter begravningen, det är då det börjar, säger Åsa Dalkarl-Gustavsson.

Hon bodde i Vörå resten av semestern.

– På morgnarna steg jag upp, sedan gick det kanske en timme och så var det bara att konstatera att jag orkar inte vara uppe, och gå och lägga sig igen. Det var en enorm trötthet som inte går att förklara.

– Jag hade mist min koncentrationsförmåga och förmågan att läsa. Jag kunde sitta med en tidning eller en bok, men jag förstod inte vad som stod där.

Hennes korttidsminne svek och hon fick hela tiden ha med sig papper och penna att skriva ner saker på.

Och det var så ångestfyllt när Kasper och jag skulle gå till butiken för första gången.

– Och det var så ångestfyllt när Kasper och jag skulle gå till butiken för första gången. Jag tänkte: Hur kan alla vara som vanligt? Det här stämmer inte.

Hon märkte också hur svårt många har att bemöta den som sörjer. Vissa skrattade av nervositet, andra började genast berätta om vad de själva upplevt.

– Jag stod där och tänkte, det här orkar jag inte engagera mig i.

– Man behöver inte göra så mycket. Det bästa är de som bara kramar eller tar det lugnt.

Efter sommaren åkte de tillbaka hem till Esbo. Kasper skulle jobba en tid i Helsingfors. De borde ha varit tre i bilen.

– Att köra ner och bara ha med ett foto på den här mannen du har levt med. Det var ofattbart. När vi var framme kände jag mig fruktansvärt rotlös. Vad gör jag här?

Åsa Dalkarl-Gustavsson har alltid tyckt om allhelgona. – Jag tänder ljus hemma.

Vilka små saker i vardagen saknar du?

– Sällskapet, att diskutera, att den andra finns där. Vi arbetade ju ihop så länge och diskuterade ofta arbetssaker. Och så saknar jag mannen som ringer till bilverkstaden när bilen är sönder, säger hon roat.

Hurdan var Ole?

– Han var lugn, lite tillbakadragen och introvert. Han var inte den som satt i centrum av ett sällskap. Han var analytisk och intellektuell. En väldigt snäll människa. En av hans kollegor och vänner hade skrivit på kortet till begravningsbuketten att han var den sanna humanisten.

– Och sen var han envis, och väldigt länge arg om han blev arg, säger hon och skrattar.

Det är bra att sådant kommer fram också.

– Det är bra att sådant kommer fram också, annars blir vi ju så endimensionella.


MUSIK FÖR OROLIGA SJÄLAR

Fem och ett halvt år efter att Ole dog säger Åsa:

– Det är egentligen nu som det har kommit en framtidstro, livet ter sig positivt.

– Trots allt kommer det något ur sorgen också. Man växer alltid som människa.

Hon packar nu för att flytta från det gemensamma hemmet till en radhuslägenhet i Köklax.

– Det är tungt att rensa bort saker, men mitt hem ska inte vara ett museum.

På allhelgona stannar hon hemma.

– Jag har alltid tyckt om allhelgona. Det är en fin tid på hösten och en lugn helg. Jag tänder ljus hemma.

Hon trodde ett tag att musiken hade lämnat henne.

– Efter Oles död sa jag: Jag ska aldrig mera spela flöjt.

Men så småningom kom hon igång, tio minuter om dagen. Musiken blev också hennes sätt att kommunicera med Ole. Nu har hon utarbetat en tvärkonstnärlig konsert som heter ”Musik för oroliga själar”, som framförs i Esbo domkyrka den 30 oktober.

– Det blir diktläsning, musik, akrobatik och dans.

– Det här projektet har varit ett sätt att bearbeta det som hänt. Och jag ville göra det mer allmänt, inte bara rikta mig till dem som mist någon. För det finns många oroliga själar i dessa tider.

KONSERTEN MUSIK FÖR OROLIGA SJÄLAR

Konsert i Esbo domkyrka fredag 30.10 kl. 19.

Tvärkonstnärlig och tvåspråkig satsning, med musik, dikt och dans i en meditativ blandning.

Fritt inträde, kollekt till Kyrkans Utlandshjälp.

Arrangörer är Esbo svenska församling, Espoon tuomiokirkkoseurakunta, Svenska kulturfonden.

Ulrika Hansson



lovsång. När musiker från Petrus församling i Helsingfors släpper ett nytt album är målet inte att skapa hitsinglar – utan att göra lovsångsmusik som känns relevant i Finland år 2020. 30.12.2019 kl. 16:14

layout. Kyrkpressens webbsida har genomgått en liten ansiktslyftning. 27.12.2019 kl. 10:02

Kyrkpressen.fi. Vi har rankat dom mest lästa webbartiklarna – i toppen ligger människoöden, bråk och biskopsval. 27.12.2019 kl. 09:08

julevangeliet. Vi har alla hört Reidar Wasenius, till exempel när vi åkt tåg eller ringt någon som talar ett annat samtal. Hör honom läsa julevangeliet! 19.12.2019 kl. 19:40

julevangeliet. Dialekten är Hanna Lagerströms hjärtespråk, det språk hon använder när hon rappar – och nu också när hon läser julevangeliet. 19.12.2019 kl. 12:00

jul. Ibland kan det uppstå en smärre trafikstockning framför familjen Barkars hus i Forsby, Pedersöre. Bilister stannar upp för att beundra och fotografera julbelysningen på tomten. Huset som ligger längs landsväg 741 mellan Jakobstad och Lappajärvi har blivit något av en lokal sevärdhet. 19.12.2019 kl. 17:21

utnämning. Det är uppenbart att vi i stiftet behöver fler kvinnor på ledande poster, säger biskop Bo-Göran Åstrand på tal om att Mia Anderssén-Löf valts till kontraktsprost i Pedersöre prosteri. 19.12.2019 kl. 17:12

profilen. Såväl biskopen som ett antal kyrkoherdar och akademiker känner honom som sin religionslärare. Egentligen ville han bli biolog, men många små ögonblick stakade ut vägen till Sursikbacken. 21.12.2019 kl. 17:15

Familjejul. Kompromiss är julens ledord nummer ett, säger prästen och familjeterapeuten Maria Sundblom Lindberg. 19.12.2019 kl. 00:01

julfirande. Eva Biaudet läser julevangeliet varje jul. Hon tilltalas av moderskärleken, men påminns också om att Maria, Josef och det nyfödda barnet var en familj på flykt. 19.12.2019 kl. 00:01

profilen. Som tonåring ville Elefteria Apostolidou byta tillbaka till den ortodoxa kyrkan som hon döpts i. Men istället blev hon konfirmerad, blev hjälpledare, skrev religion i studenten och sökte in till teologin. En måndagsmorgon i butikskassan visste hon: Jag vill bli präst. 16.12.2019 kl. 16:13

Depression. Vi är alla beroende av något, vi är alla missbrukare, säger Matti Aspvik. 13.12.2019 kl. 17:25

präst. Han var pastor i en uppmärksammad och framgångsrik pingstförsamling i Malmö. Men ändå saknades något. Det var startskottet för en resa som ledde till Luther och till Evangeliska-Fosterlands Stiftelsen, EFS. Idag är Magnus Persson prästvigd och anställd av EFS. 13.12.2019 kl. 16:05

Esse. En donation på ett sexsiffrigt belopp av två privatpersoner har gett församlingshemmet i Esse en orgel. 13.12.2019 kl. 11:12

film. I Guds namn är en film om den lilla människan som farit illa i den ståtliga institutionen – och som trettio år senare kämpar för upprättelse och för att rättvisa ska skipas. 13.12.2019 kl. 15:28

KONFIRMANDTIDEN. Ungefär 68 procent av unga som konfirmerades i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland under 2023 tycker att konfirmandtiden har påverkat deras psykiska välbefinnande på ett positivt sätt. Det här kommer fram i kyrkans nationella självutvärdering för konfirmander. 29.11.2023 kl. 08:00

kulturpris. I trettio år var Stefan Härus redaktör för programmet Tack och lov i Yle Vega. Programmet presenterade andlig musik enligt lyssnarnas önskemål, och präglades starkt av Härus röst, personlighet, närvaro och kunskap. Dessa motiveringar lyftes fram när Stefan Härus fick Församlingsförbundets kulturpris år 2023. 28.11.2023 kl. 15:33

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Vem har sökt tjänsten som ledande kaplan i Väståbolands svenska församling? Vem blir citykaplan i Johannes församling? Läs mera i notisen från domkapitels senaste sammanträde. 28.11.2023 kl. 13:58

KORANFORSKARE. Många muslimer upplever pressen från västvärlden som outhärdlig, säger Torsten Sandell, som bott länge i Turkiet och forskat i Koranen. 23.11.2023 kl. 08:00

livskris. När hon var fem år hittade Mari Koli sin pappa död. Det är egentligen där berättelsen om krig, en utbränd vd och att vandra sig frisk börjar. – Jag hörde en röst som sa: Du måste gå till Santiago de Compostela. 22.11.2023 kl. 13:01