När vi träffas har Markus Österlund varit församlingsföreståndare i en månad.
– Med det här jobbet är det skönt att inte behöva läsa tidningen och höra på nyheterna varje dag och vänta sig att en journalist ska ringa och fråga vad Folktinget ska göra åt någon fråga som berör svenskans ställning, ler han.
Han tycker också att det är skönt att kunna vara öppen med sin tro: nu får den synas också i hans offentliga roll.
– På gott och ont går mina roller nu in i varandra.
Under hela sin karriär har han jobbat i den akademiska världen eller inom politiken. Nu är han ledare för en frikyrka.
I världens ögon är det här definitivt ett kliv neråt på karriärstegen. Eller har jag fel?
– Vissa förundrade kommentarer har jag nog fått. Men jag har också förvånats över att människor utanför de traditionella kyrkliga kretsarna gratulerat mig och varit imponerade av att jag vågat ta det här klivet och göra det jag vill göra.
De förundrade kommentarerna har kanske snarare kommit från det kyrkliga innegänget.
– Kanske handlar det om någon sorts mindervärdighetskomplex. Vi tror inte riktigt att det vi tror på har relevans för resten av människorna.
Jakten på mening
Andreaskyrkans lokaler ligger på Högbergsgatan, i Helsingfors mest välbärgade kvarter. De som bor där är sällan materiellt fattiga. Men det finns också annan sorts fattigdom, menar Markus Österlund.
– En av de stora frågor människor kämpar med idag är jakten på mening. När man börjar komma i 50-årsåldern börjar allt fler fundera på de frågorna.
Själv är han 54. Han trivdes rätt bra på sitt tidigare jobb, men i många år bar han ändå på en längtan att göra något nytt av sitt liv.
– Jag har länge vetat att jag ska ta det här steget, det har mer varit frågan om när jag ska göra det. Men nu kom jag till en punkt då jag visste: det är dags.
Söndagen innan predikade han om att hitta den rätta platsen i livet. Han talade om att vi kan dela in oss i tre grupper. Hör vi till den första vet vi att vi är på rätt plats och gör rätt sak – även om det ibland kan kännas svårt.
Hör vi till den andra gruppen känner vi att vi inte gör det vi vill eller är där vi vill vara – men samtidigt vet vi inte vad vi skulle vilja göra i stället.
– Där har jag också varit.
Hör vi till den tredje gruppen vet vi att vi inte riktigt trivs med vårt liv, och upplever också tydligt vad vi borde göra i stället.
– Då har du två alternativ. Det ena är att du inte vågar kasta loss. Du har kanske en bra lön och bostadslån. Det andra alternativet är att du vågar, trots omständigheterna.
Han citerar Kierkegaard: Att våga är att tappa fotfästet för en stund, att inte våga är att förlora dig själv.
– När du förlorar dig själv riskerar du bli sur och bitter – och att inte leva det liv du skulle vilja
leva.
Var klivet svårt för dig?
– Jo, det tog många år för mig att våga steget. Men det har också handlat om en process, om att mogna.
En upplevelse som ledde honom vidare var att han för några år sedan blev pappa till en tonårig flyktingpojke som kom till Andreas- kyrkan för att få hjälp.
– Han var sexton år och dök upp här i kyrkan, ett halvår senare hyrde jag ut min lägenhet och hyrde en större, så att han fick ett eget rum.
Nu är killen vuxen och bor för sig själv, men upplevelsen fick igång en process hos Markus Österlund.
– Jag mognade som människa. Jag insåg att under resten av mitt liv har jag inte längre något behov av att framhäva mig själv, utan vill i stället stöda och hjälpa andra.
Han säger att han aldrig gråtit så mycket som under de senaste åren.
– Jag har gråtit mycket i kyrkan. Mycket har att göra med det som min fosterson gått igenom och hur han blivit bemött. Men det har varit en väldigt befriande gråt.
Han tror inte att man blir lycklig av att bara göra det man själv vill. Kanske blir man bara full av sig själv.
– Det låter så fromt, men: Vår tro handlar ju om att dö bort från oss själva.
Församlingen som familj
För honom är hans tro – Jesus – en klippa. Den är stadig under hans fötter även om det stormar hårt.
– Det är inte ett vittnesbörd att säga att mitt liv är en dans på rosor tillsammans med Jesus.
Det är ett vittnesbörd att säga att det är mycket jobbigt när det stormar, men jag står ändå på den här klippan.
Han vet att vi ofta längtar efter eldskrift från himlen och tydliga instruktioner från Gud.
– Jag vet inte varför det är så, men Gud visar oss sällan hela vägen eller den perfekta lösningen på en gång. Det handlar i stället om att våga ta det där första steget.
På det stället – när vi står och tvekar – behöver vi stöda varandra i församlingen.
– Det är församlingens uppgift att stötta människor och hjälpa dem och säga till dem: Säg upp dig från jobbet som du inte trivs med. Vi är här och finns till för dig, vi kommer att hjälpa dig och be för dig.
Andreaskyrkan grundades i tiderna som ett resultat av en väckelse bland överklassen. Man jobbade bland fattiga och prostituerade.
– Den pastorsbostad som jag bor i ägdes av en kvinna med stort hjärta för prostituerade – Rödbergen var ju den tidens red light district. I lilla salen ovanför kyrkan hade man möten för prostituerade. Det tycker jag är helt fantastiskt!
Idag har församlingen ett omfattande hjälparbete – mathjälpen Andreas Helps – som varje vecka hjälper hundratals familjer. Det är hans dröm för sin församling: att den ska kunna sammanföra människor från olika samhällsklasser, i olika livssituationer. Att den ska vara ett ställe som spräcker våra sociala bubblor.
Känner du frid över att nu göra det du vill?
– Jo. Jag vet att det inte kommer att bli lätt, men det känns ändå rätt.
Hans pappa, som är död sedan tio år tillbaka, var pastor i Missionskyrkan.
– Det skulle ha varit en dröm för honom att se mig i den här rollen. Han sitter nog och småler i himlen, tror jag.
