Det blir inte lätt, men det känns rätt, säger Markus Österlund om sitt nya jobb som församlingsledare.

Markus Österlund om karriärsbytet till församlingsföreståndare: ”Jag kom till en punkt då jag insåg: nu är det dags”

församlingsföreståndare.

Efter tio år i en synlig roll som Folktingssekreterare blev Markus Österlund församlingsföreståndare i Andreaskyrkan. Beslutet var ett resultat av många års längtan.

29.10.2020 kl. 09:13

När vi träffas har Markus Österlund varit församlingsföreståndare i en månad.


– Med det här jobbet är det skönt att inte behöva läsa tidningen och höra på nyheterna varje dag och vänta sig att en journalist ska ringa och fråga vad Folktinget ska göra åt någon fråga som berör svenskans ställning, ler han.

Han tycker också att det är skönt att kunna vara öppen med sin tro: nu får den synas också i hans offentliga roll.

– På gott och ont går mina roller nu in i varandra.

Under hela sin karriär har han jobbat i den akademiska världen eller inom politiken. Nu är han ledare för en frikyrka.

I världens ögon är det här definitivt ett kliv neråt på karriärstegen. Eller har jag fel?

– Vissa förundrade kommentarer har jag nog fått. Men jag har också förvånats över att människor utanför de traditionella kyrkliga kretsarna gratulerat mig och varit imponerade av att jag vågat ta det här klivet och göra det jag vill göra.

De förundrade kommentarerna har kanske snarare kommit från det kyrkliga innegänget.

– Kanske handlar det om någon sorts mindervärdighetskomplex. Vi tror inte riktigt att det vi tror på har relevans för resten av människorna.



Jakten på mening

Andreaskyrkans lokaler ligger på Högbergsgatan, i Helsingfors mest välbärgade kvarter. De som bor där är sällan materiellt fattiga. Men det finns också annan sorts fattigdom, menar Markus Österlund.

– En av de stora frågor människor kämpar med idag är jakten på mening. När man börjar komma i 50-årsåldern börjar allt fler fundera på de frågorna.

Själv är han 54. Han trivdes rätt bra på sitt tidigare jobb, men i många år bar han ändå på en längtan att göra något nytt av sitt liv.

– Jag har länge vetat att jag ska ta det här steget, det har mer varit frågan om när jag ska göra det. Men nu kom jag till en punkt då jag visste: det är dags.

Söndagen innan predikade han om att hitta den rätta platsen i livet. Han talade om att vi kan dela in oss i tre grupper. Hör vi till den första vet vi att vi är på rätt plats och gör rätt sak – även om det ibland kan kännas svårt.

Hör vi till den andra gruppen känner vi att vi inte gör det vi vill eller är där vi vill vara – men samtidigt vet vi inte vad vi skulle vilja göra i stället.

– Där har jag också varit.

Hör vi till den tredje gruppen vet vi att vi inte riktigt trivs med vårt liv, och upplever också tydligt vad vi borde göra i stället.

– Då har du två alternativ. Det ena är att du inte vågar kasta loss. Du har kanske en bra lön och bostadslån. Det andra alternativet är att du vågar, trots omständigheterna.

Han citerar Kierkegaard: Att våga är att tappa fotfästet för en stund, att inte våga är att förlora dig själv.

– När du förlorar dig själv riskerar du bli sur och bitter – och att inte leva det liv du skulle vilja

leva.




Var klivet svårt för dig?

– Jo, det tog många år för mig att våga steget. Men det har också handlat om en process, om att mogna.

En upplevelse som ledde honom vidare var att han för några år sedan blev pappa till en tonårig flyktingpojke som kom till Andreas-
kyrkan för att få hjälp.

– Han var sexton år och dök upp här i kyrkan, ett halvår senare hyrde jag ut min lägenhet och hyrde en större, så att han fick ett eget rum.

Nu är killen vuxen och bor för sig själv, men upplevelsen fick igång en process hos Markus Österlund.

– Jag mognade som människa. Jag insåg att under resten av mitt liv har jag inte längre något behov av att framhäva mig själv, utan vill i stället stöda och hjälpa andra.

Han säger att han aldrig gråtit så mycket som under de senaste åren.

– Jag har gråtit mycket i kyrkan. Mycket har att göra med det som min fosterson gått igenom och hur han blivit bemött. Men det har varit en väldigt befriande gråt.

Han tror inte att man blir lycklig av att bara göra det man själv vill. Kanske blir man bara full av sig själv.

– Det låter så fromt, men: Vår tro handlar ju om att dö bort från oss själva.

Församlingen som familj

För honom är hans tro – Jesus – en klippa. Den är stadig under hans fötter även om det stormar hårt.

– Det är inte ett vittnesbörd att säga att mitt liv är en dans på rosor tillsammans med Jesus.

Det är ett vittnesbörd att säga att det är mycket jobbigt när det stormar, men jag står ändå på den här klippan.

Han vet att vi ofta längtar efter eldskrift från himlen och tydliga instruktioner från Gud.

– Jag vet inte varför det är så, men Gud visar oss sällan hela vägen eller den perfekta lösningen på en gång. Det handlar i stället om att våga ta det där första steget.

På det stället – när vi står och tvekar – behöver vi stöda varandra i församlingen.

– Det är församlingens uppgift att stötta människor och hjälpa dem och säga till dem: Säg upp dig från jobbet som du inte trivs med. Vi är här och finns till för dig, vi kommer att hjälpa dig och be för dig.

Andreaskyrkan grundades i tiderna som ett resultat av en väckelse bland överklassen. Man jobbade bland fattiga och prostituerade.

– Den pastorsbostad som jag bor i ägdes av en kvinna med stort hjärta för prostituerade – Rödbergen var ju den tidens red light district. I lilla salen ovanför kyrkan hade man möten för prostituerade. Det tycker jag är helt fantastiskt!

Idag har församlingen ett omfattande hjälparbete – mathjälpen Andreas Helps – som varje vecka hjälper hundratals familjer. Det är hans dröm för sin församling: att den ska kunna sammanföra människor från olika samhällsklasser, i olika livssituationer. Att den ska vara ett ställe som spräcker våra sociala bubblor.

Känner du frid över att nu göra det du vill?

– Jo. Jag vet att det inte kommer att bli lätt, men det känns ändå rätt.

Hans pappa, som är död sedan tio år tillbaka, var pastor i Missionskyrkan.

– Det skulle ha varit en dröm för honom att se mig i den här rollen. Han sitter nog och småler i himlen, tror jag.

Text och foto: Sofia Torvalds



kampens kapell. Kampens kapell är ett stilla rum mitt i myllret och trafikbruset i centrum av Helsingfors. Många kommer för att söka stillhet – men i kapellet finns också lyssnande öron för den som behöver prata eller söker hjälp. 13.6.2019 kl. 00:01

kyrkoherdeval. Camilla Ekholm valdes på söndagen till ny kyrkoherde i Sibbo svenska församling. Hon fick 96,3 procent av rösterna. 3.6.2019 kl. 08:58

profilen. Kan man vara både präst och politiskt aktiv? Ja, svarar Anna Övergaard i Nykarleby. Hon anser att kyrkan primärt har ett samhälleligt uppdrag. 31.5.2019 kl. 09:58

politiker. Småbarnspappan Johan Kvarnströms nya jobb är att vara riksdagsledamot. Han var en liten planta som stod intill ett stort träd, och nu måste han klara sig ensam. 29.5.2019 kl. 10:24

vm-guld. I Helsingfors ringer kyrkklockorna i dag måndag 27.5 när Finlands ishockeylandslag landar på Helsingfors-Vanda flygfält vid fyratiden. Med klockringningen önskar församlingarna i huvudstaden VM-guldmedaljörerna välkomna hem igen. 27.5.2019 kl. 16:42

utdelning. Nitton personer har beviljats bidrag ur Gunvor och Bo Skogmans fond, meddelar Kristinestads svenska församling. Det största bidraget gick till evangeliföreningen, som ska skaffa ett nytt digitalt piano till sin lägergård. 24.5.2019 kl. 14:09

kyrkostyrelsen. Skarp kritik riktas mot valet av hög chef till Kyrkostyrelsen. De som anser att den kvinnliga sökanden var klart mer kompetent luftar misstankar om diskriminering. Samtidigt undrar en del om det var fel åsikt i vigselfrågan som avgjorde valet."Alla i plenum gjorde sin egen bedömning", säger ärkebiskop Tapio Luoma. 24.5.2019 kl. 10:06

De stupades dag. ”Jag kommer nog snart hem bara du lite väntar”, skrev pappa i ett kort från fronten. Marita och Rea Wilenius var en gång Församlingsbladets krigsfadderbarn. 17.5.2019 kl. 14:54

Kristinestad. Opinionsnämnden för massmedier anser att tidningen Syd-Österbotten inte gjorde fel i att publicera insändaren där en präst framförde sina åsikter om sexuella minoriteter. 16.5.2019 kl. 15:10

nytt från domkapitlet. Domkapitlet i Borgå stift hade möte på tisdag och behandlade en lång rad ärenden. Bland annat förordnades Lemland-Lumparlands församlings kyrkoherde Benny Andersson till kontraktsprost i Ålands prosteri medan Monica Cleve blir tf. kyrkoherde i Sjundeå svenska församling. 15.5.2019 kl. 15:19

fusion. Domkapitlet i Borgå stift beslöt vid sitt möte på tisdagen att man för Kyrkostyrelsen förordar att Pedersöre, Esse och Purmo församlingar bildar en församling från den 1 januari 2020. Det innebär samtidigt att man rekommenderar att Jakobstads svenska församling fortsätter som en självständig församling och inte ingår i den nya församlingen. 15.5.2019 kl. 14:52

Kyrkomötet. Efter tre dagars sittande i plenumsalen fraktades alla kyrkomötesombud in till Åbo centrum för att möta unga från olika håll i Finland. Barn, unga och kyrkans framtid var teman som gick som en röd tråd genom kyrkomötesveckan. 10.5.2019 kl. 17:30

dop. Kyrkomötet beslöt att det i framtiden ska räcka med att ett barn som döps har en fadder, istället för två som är dagens minimikrav. Målsättningen är att minska trösklarna för föräldrar som vill låta döpa sina barn. 10.5.2019 kl. 10:36

val. Berndt Berg blev idag återvald som prästassessor i domkapitlet. 9.5.2019 kl. 15:53

församlingssammanslagning. Gemensamma kyrkofullmäktige i Pedersöre kyrkliga samfällighet vill ha en gemensam svensk församling för Jakobstad, Pedersöre, Esse och Purmo. Det blev beslutet i går kväll efter en ytterst jämn omröstning där rösterna föll 19-19. Det innebär att ordförande Rainer Karvonens röst avgjorde. 9.5.2019 kl. 11:23

Kolumn. I år firar diakonin i Tyskland 175-årsjubileum. Startpunkten för diakonin var Johann Hinrich Wicherns tal vid Evangeliska kyrkans kongress den 22 september 1848. Han förespråkade ett nätverk av ”kärlek som räddar”. Den moderna diakonin föddes 1.9.2023 kl. 13:56

NY BISKOP. TD Mari Parkkinen vigs och välsignas till ämbetet med Guds ord, bön och handpåläggning i en mässa i S:t Michels domkyrka söndag 3 september klockan 10. Vigningen förrättas av ärkebiskop Tapio Luoma med assistenter. 2.9.2023 kl. 10:00

Äktenskap. Ett nytt land, ett nytt trossamfund och en tuff period ledde Borgåborna Pelagia Mitsitsou och Dimitris Amaxopoulos till ett beslut. 31.8.2023 kl. 14:00

rasism. Vid folkhögskolan med fokus på utlänningar som lär sig svenska är rektor Catharina von Schoultz orolig för den nya vågen av rasism. 30.8.2023 kl. 20:00

musik. Systrarna Britt-Mari och Gun-Helen Andtfolk har uppträtt över 1 500 gånger och är en dynamisk duo. De båda systrarna är öppna och välkomnande, men då vi pratar om tuffare saker blir orden färre. 30.8.2023 kl. 17:32