Laura Hellsten ville studera relationen mellan dans och teologi. I två år gjorde hon fältstudier bland människor som jobbade med kropp, rörelse och dans i kyrkliga sammanhang i Sverige.
Kvinnorna som jobbade med dans bar på en berättelse om att dansen alltid varit ett problem för kyrkan – för att det är kvinnor som dansat, för att det ansetts irrlärigt.
– Är det där baserat på historiska fakta eller är det en erfarenhet de haft i dagens kontext? frågade hon sig.
Hon som var akademiker fick frågor tillbaka: Har det dansats i kyrkan? Varför har det då på 1900-talet blivit så problematiskt, setts som syndigt?
Hon började gräva: Hade det funnits dans i en västerländsk kristen tradition och vilken betydelse kan den ha haft? Vilken forskning hade gjorts? Den visade sig vara bristfällig och partisk.
– När jag började titta på materialet insåg jag att här finns ett virrvarr av starka åsikter och berättelser för eller emot.
Det fascinerade henne att upptäcka spåren som visade att det hade dansats i den medeltida kyrkan – samtidigt som många teologer, religionsvetare och historiker sa något annat.
Laura Hellsten
- Kommer från Mariehamn, bor i S:t Karins.
- Utbildad klasslärare och teolog, har verkat som danslärare.
- Utforskar i sin doktorsavhandling relationen mellan dans och teologi.
- Ger ut boken Through the Bone and Marrow: Re-examining Theological Encounters with Dance in Medieval Europe
Laura Hellsten bryter ny mark med sin avhandling. Hon förvånades över den polariserade och bristfälliga forsking som gjorts tidigare. FOTO: Kavilo Photography
Vad är så farligt med dans?
– När du går in i dansen så är du i kontakt med din allra djupaste längtan. I dansens kärna är orden borta, det är bara du och din kropp. Och den är synlig inför andra. Från den platsen flödar bönen, i teologisk tradition.
I vissa traditioner sägs att den helige Ande kan tala till människan genom bönen. Laura Hellsten säger att den plats inom sig som en dansare behöver lära känna också är den plats där Gud och människan kan mötas. Den är sårbar men kraftfull, där kan kreativitet blomstra, den är en källa till förnyelse. I världshistorien har dans och andra former av konst brutit normer och strukturer, medverkat till revolutioner.
– Det här ser man i de förbud som genom historien funnits kring dans. Det är ofta just det som maktstrukturer eller auktoriteter haft problem med: rädslan för det okända och oförklarliga och potentiellt förvandlande.
Dessutom finns här en koppling till sexualiteten, som också i teologisk tradition talats om som problematisk eller ”söndrig”.
"Jag hade starka åsikter om vad kristendom handlar om, hur förtryckande den är och hur mycket ont den fört med sig i världshistorien."
Laura Hellsten kommer från en familj där man läste aftonbön och gick i kyrkan på påsk och jul. Själv var hon en idealist som sökte sätt att göra världen bättre.
– När jag var yngre trodde jag att det handlade om att bli politiker eller jurist, men sen insåg jag hur ruttna alla de systemen är.
När hon själv började dansa hittade hon ett sätt att vara du med sin kropp, att inte bara leva uppe i huvudet.
Hon studerade till lärare och behövde läsa ett undervisningsämne.
– Jag tänkte att filosofi, livsåskådning och religion är saker som skulle vara meningsfullt att samtala med unga människor om.
Grundkurserna i teologi kändes mest som ett nödvändigt ont.
– Jag var då utskriven ur kyrkan och hade starka åsikter om vad kristendom handlar om, hur förtryckande den är och hur mycket ont den fört med sig i världshistorien.
Snart fick hon inse att teologin inte var kroppsfientlig eller kvinnofientlig.
– Det finns spår av de här sakerna, men det finns också spår av mycket annat.
Hon såg att allt hon lärt sig genom att dansa också alltid funnits i den teologiska traditionen.
– Småningom fick jag också mer av en personlig relation till Jesus. Och hade någon sorts omvändelse, eller vad man nu brukar kalla det, skrattar hon.
Hon upptäckte den fåra inom medeltida mysticism där kvinnor uttryckte sin personliga relation till Jesus genom att dansa, i metaforer av dans.
– Det är verkligen en så intim relation som man har med sin egen kropp som de beskriver i relation till Gud.
Hon hävdar att den här mystiska traditionen lever ännu idag.
– Det är bara det att folk inte pratar så mycket om den. Och speciellt inte i kyrkan. När människor jag mött får känslan av att jag kanske förstår deras mystika upplevelser, då pratar de hur mycket som helst och delar väldigt personliga saker.
När Laura Hellsten kartlagt den tidigare forskningen började hon se på de historiska källorna med en ny blick.
– I målningar finns det änglar som dansar. Dans är med i den här föreställningsvärlden, den har något att göra med helighet eller kyrka.
Spår finns i historiska dokument: beskrivningar av festligheter där kostnaden för dansarnas rekvisita listas, notpapper som indikerar att något ska sjungas ”tripudium” – som av en händelse oftast översätts ”med glädje” även om det latinska ordet också betyder ”med dans”.
Det finns också berättelser om hur människor kämpat emot när dans förbjudits i kyrkan.
– I det här materialet kunde jag läsa: det här är inte bara någonting som folk har gjort för att glädjas och ha en fest – även om det är en viktig aspekt – det är också en teologiskt viktig sak.
Vad spelar det för roll idag ifall dans hade teologisk betydelse på medeltiden?
– En av orsakerna till att vi har bilden av att dans inte är något som kristna håller på med, är att vi i västvärlden hamnat in i en världsbild där tro handlar om tankar och försanthållande av vissa trossatser.
Det är en väldigt snäv bild av religion, säger hon. I största delen av världens religioner är de saker människor gör tillsammans mycket mer betydelsefulla.
Den här bilden av kristendom skapar en skiljelinje mellan den kroppsliga skapelsen och en filosofiskt abstrakt tankevärld.
– Men mer och mer börjar allt ifrån kvantfysiker till biologer – så småningom också teologer – inse att allting är sammanflätat.
"Om vi börjar återvända till våra egna rötter och försöker förstå det som varit vår historia på ett nytt sätt kanske vi skulle få upp ögonen för en massa andra saker som pågår just nu i samhället."
Uppdelningen mellan kropp och tanke bidrar till en hierarki: överst finns de mest upplysta – idag inte längre de kristna, utan de som lämnat religion bakom sig. Längst ner hamnar de ”oförnuftiga” människor som använder kroppen, är nära naturen, tror på andar. Går vi bakåt i historien så hittar vi i den här kategorin ”hedningarna”, människor med annat ursprung och hudfärg.
Här kopplas alltså en västerländsk självbild, uppfattningar om vad som är och inte är del av en kristen tradition, till antaganden om etnisk och kulturell dominans. Och enligt Laura Hellsten är allt sammanvävt med att vi i Europa glömt bort att vi också dansade.
– Om vi börjar återvända till våra egna rötter och försöker förstå det som varit vår historia på ett nytt sätt kanske vi skulle få upp ögonen för en massa andra saker som pågår just nu i samhället – saker det är högst problematiskt att vi tar för givet, upprätthåller eller är delaktiga i.
