Nötö har fyra bofasta invånare, men med fritidsboende och sommargäster är det betydligt mer livat än så. Anna-Greta Sandell är kyrkvaktmästare på Nötö.
– På allhelgona är vi mellan tjugo och fyrtio personer som samlas. Vi går i skymningen och tänder ljus, stannar upp och pratar lite på gravgården och sedan går vi till hembygdsgården och äter älgsoppa, sjunger och mår bra.
Liksom med mycket annat hjälps man på holmen åt också när gravljusen ska tändas.
– Vi är flera som kommer med kassar med ljus och så tänder vi på släktingars och vänners gravar. Sedan säger vi: ”Jag har ljus kvar, jag kan sätta där!” Eller: ”I det där hörnet ser det mörkt ut, vi måste lägga några ljus där också.” Så grejar vi här på Nötö.
Anna-Greta Sandell bor i Pargas, men vistas mycket vid sitt fritidsboende på Nötö. Inför allhelgona kokar hon köttsoppa och fixar på begravningsplatsen.
– Jag krattar barr och kottar och tar bort ogräs. Jag brukar säga att vill någon ha tag på mig på veckosluten är det bäst att komma till gravgården, för vanligtvis står jag där och bökar.
Hon har inget emot att jobba i ensamhet.
Det kan gå flera dygn då jag inte pratar med någon.
– Det kan gå flera dygn då jag inte pratar med någon, det stör mig inte alls.
Samtidigt är hon en glad och utåtriktad människa som ordnar det mesta. ”Fråga Anna-Greta!” är en fras hon är bekant med.
– Jag har passerat sjuttio och kunde gå i pension, men jag har inte bestämt ännu när jag ska sluta. Jag halkar vidare, ett år i taget.
Har det förändrat din syn på döden att jobba som begravningsentreprenör och på en begravningsplats?
– Absolut! Inte bara på döden, utan på livet också. Folk jäktar för allt möjligt, men det finns massor man kan lämna bort, småsaker som inte är viktiga.
– Ullhundarna i knutarna är inte så viktiga, jag ringer hellre upp någon äldre tant och frågar: Hur har du det i kväll, kunde jag komma på en kopp kaffe?
Vi reagerar så olika
Anna-Greta Sandell har ett obekymrat sinnelag; ”det är med ett leende jag rör mig”, som hon uttrycker det.
– Man får inte ha för stora fordringar heller.
Men tunga perioder har hon också genomlevt.
– Under tre års tid gick min mamma, syster, bror och två goda vänner bort. Jag sa: nej nu får det räcka för ett tag. Då var det faktiskt tungt. Men jag var så överhopad av jobb då, så sorgen hann i fatt mig först efteråt.
När barn och ungdomar dör är det allra svåraste tycker hon.
– Man måste också kunna koppla bort lite, efter att man först gett det stöd man kan åt dem som behöver det.
– Under åren har jag skött om begravningar för massor av skärgårdsbor, sådana jag känt sedan barn. Förut fanns det mycket folk som bodde där ute och man kände alla.
Hennes jobb har lärt henne hur olika människor kan reagera när de har sorg.
– En del tar det ganska lätt, och andra har det jättesvårt. Du kan inte behandla alla människor enligt ett visst mönster, utan måste vara lyhörd när du möter dem och fråga dig: Hur ska jag ta hand om de här personerna? Hur vill de ha det?
