Flytten till Helsingfors var inget Ida-Maria Pekkarinen hade planerat. Hösten 2016 var hon påväg till Norge på en bibelskola med lovsång som inriktning. Men något satte käppar i hjulen för resan. Hon fick aldrig bekräftelsen från organisationen.
– Jag skickade säkert tio mejl. Datumet när den skulle börja kom bara närmare och jag ville hinna packa ihop mitt liv.
Till slut fick hon ett kort svar: ”Hej, tack för din ansökan, vi har tyvärr inte plats för dig på den här kursen.”
Plötsligt befann hon sig i ett vakuum, redan på väg bort men utan någonstans att ta vägen.
Hennes ungdomsledare sträckte fram ett halmstrå, ett tips om en lärjungaskola som Petrus församling skulle ordna.
Senare, när hon berättade hela historien om hur hon hamnade där för sina kurskamrater, började ledaren Benjamin Sandell skratta: han hade bett att en lovsångsledare skulle anmäla sig till skolan.
– Det är nog ett av de galnaste exemplen på hur Gud har lett mig. Jag skulle aldrig själv ha valt att stanna i Finland. Tänk att Gud kunde vända min situation till ett bönesvar för någon annan.
Att välja ledarrollen
När året gått fick Ida-Maria Pekkarinen frågan om hon ville bli kvar, och hjälpa till att leda nästa grupp. Hon blev nu ledare för människor som var hennes jämnåriga och kompisar. Det blev också en stor identitetsfråga.
– Det tog ett tag att välja att stiga in i rollen. Det handlade kanske mer om hur jag såg på mig själv än hur andra såg på mig. Jag tyckte inte att jag hade den kunskap som krävdes.
Till slut förstod hon hur Gud kunde använda henne.
– Jag har ändå levt ett liv med Jesus. När jag talar eller berättar kommer det från en plats av: det här har jag upptäckt tillsammans med Jesus, så här har det sett ut i min vardag.
I Transform ställer de två frågor: Vad säger Gud? Vad har du tänkt göra åt det? För Ida-Maria handlar lärjungaskap om att göra ett aktivt val att följa Jesus exempel.
– Det är utmanande och ibland svårt och frustrerande. Men det är också jättespännande.
Hon säger att det kan ta en till märkliga människomöten och platser man inte annars skulle välja. Förväntningarna på att Gud ska följa den plan man ritat upp för sig själv får man oftast skrota.
– Jag tror att Gud har en miljon olika sätt för oss att utvecklas som människor. Men det har nog sällan blivit som jag tänkt.
Varje år har hon fått se en grupp väldigt olika människor lära sig leva tillsammans och älska varandras olikheter. Hon minns att hon själv sa till sina kompisar hemma i Karleby: Helt mänskligt sett finns här alla ingredienser till en katastrof. Men till slut blev olika tankesätt och behov en styrka.
– Det kan komma dagar när alla känner: jag vet inte vad jag håller på med. Men man kommer igenom det också.
Från och med den här hösten kan Ida-Maria också titulera sig teologie studerande.
Innan hon kom till Helsingfors jobbade hon som frisör. Hon tyckte om de goda samtalen, att bygga en relation med sina kunder och vara med dem under stora händelser i livet.
– Jag älskar att få gå med människor och se dem nå nya höjder och inse nya saker. Det är kanske inte de sakerna som sker på en frisörsalong.
Åren i Petrus visade henne vilken styrka som finns i församling och gemenskap. Hon insåg att teologin var en väg för att hon ska kunna fortsätta med det hon gör.
– Nu har det ju egentligen bara varit nåd från Petrus sida att de valt att anställa en frisör för att leda ett gäng unga vuxna, skrattar hon.
"Jag håller på att lära mig ett system jag som praktisk människa inte överhuvudtaget kan förstå mig på."
PROFILEN Ida-Maria Pekkarinen
Kallas Iitu. ”Jag brukar säga att det är det namnet jag reagerar bäst på.” 29 år. Från Karleby, bor i Helsingfors. Jobbar i Petrus församling med lärjungaskolan Transform, har börjat studera teologi i höst.
”Vår nisch är Jesus”
– Jag börjar förstå varför människor säger att det är roligt och mysigt att studera.
Det är också en stor utmaning. Steget från yrkesskola via arbetslivet till akademiska studier är enormt.
– Jag håller på att lära mig ett system jag som praktisk människa inte överhuvudtaget kan förstå mig på. Att jag vet varför jag vill göra det här tror jag kommer hjälpa mig igenom studietiden. Annars skulle jag nog ha lagt av redan.
I lärjungaskolan funderar de på: Vad betyder det här livet med Gud i praktiken för mig? I hennes första kurs i kyrkohistoria talar de om vilka tvister som ledde fram till att vissa läror i kyrkan ser ut som de gör idag.
– Det matar inte ens personliga tro och det är inte poängen med studierna. Det är bara kunskap, det är fakta och forskning.
Hon tycker ändå det är fascinerande att efter några veckors studier se nya kopplingar till kyrkohistoria när hon läser Bibeln.
Var hon kommer vara när studierna är klara vet hon inte. Att bli präst finns inte i planerna nu.
– Jag är kanske en av de där konstiga människorna som har tro på vår kyrka. Det känns som att det finns så mycket gott och så mycket oanvänd potential.
Hon syftar inte på institutionen eller organisationen. Att ha fokuset på lärjungaskap formar också synen på vad kyrka är.
– Om vi väljer att satsa på människorna får vi automatiskt kyrka.
Hon tänker att det inte handlar om hur många som kommer, utan vad det gör med deras liv – vad det är kyrkan kan erbjuda alla människor som söker mening, som ingen annan har.
– Vår nisch är väl just Jesus?
På sommarens konfirmandläger fascinerades hon av ungdomarnas sökande efter äkthet och av de stora frågor de ställer. Kontexten är annorlunda än i Österbotten, där kyrkan ännu är så etablerad i kulturen och traditionen, unga har färre färdigt formade uppfattningar.
– De är uppriktiga: Va, tänker du verkligen sådär? Det här är ju ett märkligt sätt att leva sitt liv på. Då måste jag verkligen veta: vad är det ens jag tror på. Jag kan inte bara ha en massa fina carpe diem-svar.
