Jag får tala med Kristina Örn medan hon har en stunds fritid under Solfs församlings konfirmandläger på Klippan. Att jobba med unga är inget nytt för församlingens nyaste ansikte. Innan hon utbildade sig till diakon hade hon jobbat 27 år som klasslärare.
– De sista åren som lärare började jag känna att det inte längre var samma yrke som jag utbildade mig till för trettio år sedan. Jag ville hinna göra något annat, se något annat än skolvärlden, innan jag går i pension.
Tanken gick till närvårdare, men vårdyrket kändes ändå inte riktigt som något som skulle passa henne. I stället hittade hon en öppen kurs vid Novia som hette Diakoni och äldreomsorg – äldreomsorg var något hon jobbat med under studietiden. Och när utbildarna gjorde reklam för diakonutbildningen klickade det.
– Det där är min grej, det där ska jag göra.
Efter två år med tjänstledigt och studier var det dags att göra ett val: tillbaka till skolan eller in i det nya. Det blev inte ett särskilt svårt val.
– Det är en helt ny åldersgrupp, att jobba med äldre människor i hög grad. Som motvikt till mitt förra yrke trivs jag jättebra med det.
– Människomötena är det allra mest berikande med det här jobbet. Det märktes klart och tydligt under våren när vi inte fick göra hembesök och gå till folk att det viktigaste har saknats.
Församlingens vardag påminner också en del om skolan: det är terminsstart på hösten, jul kommer som ett avbrott i rutinerna, efter vårterminen kommer den lugnare sommaren.
– Arbetsgången är lite samma. Det ska vara verksamhetsplaner och årsberättelser.
Hon förbereder andakter, planerar program, står framför grupper med människor och leder samlingar.
– Det är ganska mycket som påminner om läraryrket och som jag har hjälp av att jag varit lärare.
Saker man kanske inte tänker på att en diakon gör om dagarna: Dokumentation och statistikföring tar en hel del tid. Att få tag på människor – såsom de äldre som församlingen uppvaktar – kan bli ett litet detektivarbete. Olika samlingar kräver planering och kanske någon intressant människa som kan ställa upp som gäst eller föreläsare.
Diakonimottagningen, dit människor får komma med gnagande tankar och praktiska bekymmer, är också en del av arbetet som inte syns så mycket utåt.
Romantisk syn på missionen
Även innan hon blev diakon har Kristina Örn varit aktivt med i församlingens verksamhet – som förtroendevald, söndagsskollärare, körsångare och som gudstjänstbesökare. Hon tycker att söndagens gudstjänst är viktig, kärnan i församlingslivet.
– Det skulle vara roligt om flera församlingsmedlemmar deltog i den!
När tanken på att byta yrkesbana föddes funderade hon också på hur det skulle vara att åka iväg någonstans som missionär eller volontär.
– Men min man var inte så intresserad av det, ler hon.
Men redan under andra året som diakon fick hon resa till Kenya med Kyrkans Utlandshjälp – i samband med insamlingen Gemensamt Ansvar – något hon är tacksam för och rekommenderar till alla som får möjligheten.
– Det var verkligen intressant. Där såg jag också att man kanske har en ganska romantisk syn på det där att fara utomlands och jobba, men det är ju nog ganska strävsamt.
Alla på resan blev ganska sjuka och fick se att vardagen på missionsfältet inte är så glamorös.
– Jag märkte att jag hellre jobbar för missionen hemifrån.
De tre senaste åren har Kristina Örn jobbat i Närpes församling – men församlingen i Solf är en ny bekantskap, trots att hon växt upp runt knuten i Vasa.
– Nu på skriftskollägret har jag fått lära känna lite ungdomar och vid Lovisas missionsstuga har jag fått kontakt med lite församlingsmedlemmar som är aktiva där, likaså vid mathjälpen. I sakta mak får jag lära känna folk.
Kristina Örn
- Ny diakon i Solfs församling, tidigare klasslärare.
- Växte upp i Vasa, bor i Närpes.
- Har en man som också är lärare, tre vuxna barn och två barnbarn.
- Fritid betyder hundpromenader, umgänge med barnbarnen, handarbete och läsning.
