När ombuden samlades i Åbo till mandatperiodens första kyrkomötessession, tre månader senare än tänkt, märktes att många var ivriga att börja arbeta. Hela nio ombudsinitiativ lämnades in.
Ulla-Maj Wideroos – ett av Borgå stifts två nya ombud – första intryck av kyrkomötet var att de första dagarna fylldes av val av utskott, elektorer och viceordförande. Wideroos, som själv blev föreslagen till viceordförandeposten och fick 41 av de drygt 100 rösterna, beskriver formaliteterna som tunga men nödvändiga.
– Utskotten är ju jätteviktiga så det är viktigt att vårt stift är representerat i alla utskott. Det är där man kan påverka, säger hon.
Hon noterar att en hel del saker liknar varandra vad gäller kyrkomötet och riksdagen, remissdebatterna och utskottsarbetet känns bekanta.
– Sättet att debattera skiljer sig nog, partipolitiken är ju inte närvarande här på samma sätt som i riksdagen. Debattklimatet är ”lugnare” här än i riksdagen, säger Wideroos.
Att lära sig kyrkomötet är utmanande även för en garvad riksdagspolitiker.
– Kanske inte det formella, men nog diskussionerna och innehållet. Eftersom jag är ny känner jag inte folk tillräckligt bra för att veta vad som ligger bakom en del förslag, eller varför människor tycker som de tycker.
– I förvaltningsutskottet kommer vi under hösten att diskutera vad göra med de församlingar som inte har en tillräckligt god ekonomi. Vilka ska kriterierna vara för en ”krisförsamling” och på vilket sätt kan till exempel domkapitlet ingripa? Frågeställningarna känns igen från kommunfältet.
Hur kyrkans och församlingarnas struktur ska se ut är en framtidsfråga som hamnade på förvaltningsutskottets bord i flera former.
– Det här är frågor som har stora åverkningar på livet i församlingarna, säger Mia Anderssén-Löf, det andra nya ombudet från stiftet. Ska stiften stärkas och samfälligheterna gå mot mer renodlade ekonomiska enheter? Borde stiftens antal öka eller minska?
Själv slogs hon under veckan av hur stor kyrkan är.
– Det är en brokig skara människor som kommer i samtal i kyrkomötet. Jag berördes av kärleken till kyrkan, som var påtaglig och som vi delade. Den syntes bland annat i hur också svåra diskussioner kunde föras med respekt och i förtroende.
Äktenskapsfrågan igen
– Debatten om det som vi kallar äktenskapsfrågan visar ändå på att en del debatter är svåra och att ombuden står långt från varandra. I den frågan har kyrkan nog en lång väg att gå, säger Ulla-Maj Wideroos.
I maj 2018 förföll ett kyrkomötesinitiativ om att utvidga kyrkans äktenskapssyn. Istället bollades frågan om hur man kan föra en respektfull diskussion i äktenskapsfrågan – och uppgiften att utreda lösningar på den oenighet som råder – till biskoparna.
Svaret som nu presenterades lyder att förutsättningen för att hålla ihop kyrkan är att kunna acceptera och leva med att de olika synsätten finns. Som inledning på diskussionen konstaterade ärkebiskop Tapio Luoma att det tagit dem två år och att biskoparna är öppna med att de inte kunnat enas om en lösning.
– Det stod klart redan från början att en samsyn i biskopskollegiet när det gäller själva frågan kommer vi inte att hitta, kommenterar biskop Bo-Göran Åstrand.
Ifall biskoparna av en eller annan orsak skulle tvingas till en kompromiss anser majoriteten det nästbästa alternativet vara en medelväg: att kyrkan håller fast vid äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna men också ger utrymme för att viga par av samma kön.
– Jag är beredd att mötas på mitten helt enkelt för att vi måste komma framåt. Läget är betänkligt låst i vår kyrka, säger Åstrand, som själv hellre skulle se en utvidgad äktenskapssyn.
Spänningarna i fråga om kyrkans äktenskapssyn ökar hela tiden risken för att något ska ske som skadar möjligheten att hålla ihop kyrkan. Högsta förvaltningsdomstolen prövar nu domkapitlens rätt att ingripa mot en präst som vigt par av samma kön, ett beslut som kan få stora konsekvenser för kyrkan.
Biskop Teemu Laajasalo säger att diskussionen inte kommer att sluta i att man når enighet. Han ser två alternativ: antingen splittras kyrkan eller så gör den det inte. Ifall alla håller stenhårt fast vid sin linje väljer man den väg där kyrkan splittras. Vilket kan vi leva med? frågar han kyrkomötet.
Motfrågan som lyfts fram är vilken bild en kompromisslösning ger av vad kyrkan lär om äktenskapet. Ombudet Heidi Zitting påpekar att man redan lever i den verkligheten: i varje stift finns präster som har vigt och som är beredda att viga. Att förvaltningsdomstolen skulle avgöra frågan är beklagligt, men logiskt, eftersom det ändå verkar som om kyrkomötets beslut inte längre har betydelse, menar ombudet Arto Antturi.
