Ulla Heikkilä kallar konfirmandlägren för en nationell institution.

I filmen Eden är konfirmandlägret en av huvudpersonerna

film.

Ulla Heikkilä inspirerades av sin egen tonårsupplevelse och gjorde en film om en lägervecka full av gemenskap, livsfrågor, konflikter och förälskelse.

6.8.2020 kl. 19:00

Filmen Eden följer ett konfirmandläger genom fyra av konfirmanderna och den unga präst som är lika ny på lägerön som konfirmanderna. Varvat med undervisning om den kristna tron och med lägrets fritidsprogram visas de ungas möten med lägerverkligheten och varandra. Eden rymmer både förälskelse, konflikter, ifrågasättande och förlåtelse.

– Konfirmandlägret som koncept har snurrat runt i mitt undermedvetna ända sedan mitt eget läger, säger Ulla Heikkilä, som både skrivit manus till och regisserat Eden.

Heikkilä minns sitt eget konfirmandläger som en intressant upplevelse även om den inte var omvälvande. Hon var en kritisk människa redan då, och blev ibland irriterad över hur undervisningen genomfördes.
– Det kändes som om vi inte öppnade upp de teologiska frågorna på den nivå som jag själv skulle ha velat diskutera dem.


Konfirmandundervisningen handlar om stora existentiella frågor, till exempel orden i trosbekännelsen.

– Trosbekännelsen innehåller löften med enormt stor tyngd, men vi lärde oss den utantill utan att egentligen diskutera den och fundera över om vi verkligen kan lova de här sakerna.

Medan undervisningen aktiverade en ifrågasättande sida i Heikkilä var gemenskapen något hon landade överraskande väl i.

– Efter en lång period av ensamhet förstod jag både att jag behöver andra människor och att jag tycker om människor i min egen ålder.

Hon växte upp i Tammerfors, och det var också där hon gick skriftskolan.

– Lägerdeltagarna kom från flera olika skolor och jag lärde känna många nya människor. För mig blev lägret en påminnelse om att världen är större och om att jag inte för alltid kommer att sitta fast i den klass jag gått i hela skoltiden.

Konfirmandlägren berör så många av oss att Heikkilä kallar dem en nationell institution. När hon berättat om sitt filmprojekt för människor som hon mött i olika sammanhang reagerade alla genom att börja berätta om sina egna minnen från konfirmandlägertiden. De som inte varit på konfirmandläger berättade i stället om hur det kändes när kompisarna for på läger utan dem.

– Det gjorde att jag förstod att det finns en beställning på den här filmen och att den har relevans.

Konfirmandlägret innebär många olika saker för dem som deltar. Man får vara borta från sina föräldrar, pröva vingarna och känna på en ny frihet, mycket hör ihop med sexualiteten – många blir förälskade och det är mycket hormoner i luften.

– Kärnan i upplevelsen är ändå att man får uppleva en plats och en gemenskap utanför vardagen, och där man kan gå bortom den roll man vanligtvis tilldelas. Hierarkin är annorlunda, och stämningen är också annorlunda.

Nåden kom med av bara farten

Heikkiläs farmor var gammallaestadian, och som barn fascinerades hon av farmoderns tro och av laestadianismen.

– När jag var tio önskade jag mig en bibel i julklapp av farmor. Jag tilltalades av ritualerna i kyrkan, estetiken och vissa teaterliknande element. Kyrkor är viktiga platser för mig än i dag.

Hon hade en egen version av kristen tro som barn, men i tonåren började hon se kritiskt på kyrkan och lämnade kyrkan när hon var femton.

– Det är inte omöjligt att jag blir medlem i kyrkan en dag igen, och under coronavåren har jag lyssnat på Gamla testamentet som ljudbok.

Eden bygger inte endast på Heikkiläs tonårsminnen, utan hon har läst mycket under arbetet med manuset till filmen för att sätta sig in in vad konfirmandläger och kyrkan är numera.

Nåd är centralt i den kristna tron, och under filmens läger ser vi en del exempel på nåd – och brist på den – i praktiken. Det var inget som Heikkilä aktivt planerat.

– Men den kristna teologin är mycket bekant för mig och det gör också att viss tematik har kommit med omedvetet, som om den kommit från ett undermedvetet plan.

Vad är det som gör att vi har så svårt att visa varandra – och oss själva – nåd?
– Ofta handlar det om osäkerhet och om en rädsla för hur andra människor ska se och bemöta en. Det här leder lätt till ett kontrollbehov som till och med kan visa sig som grymhet mot andra människor.

Även om Eden inte är en självbiografisk berättelse talar Heikkilä öppet om att hon använt sig av sina egna upplevelser när hon skrev rollen för filmens Alisa.

– Det kändes naturligt att skriva in en rollfigur som påminde om mig själv.

En sak som är viktig för Ulla Heikkilä är att det finns många sanningar – om livet, om tron och också om kyrkan.

– Det har varit viktigt för mig att hålla fast vid det när jag gjorde Eden, och det var också därför jag valde att ha flera huvudpersoner. Det var deras gemensamma upplevelse, men alla tog de väldigt olika saker med sig från lägret. På sätt och vis kan man säga att konfirmandlägret är filmens huvudperson.

Med åren har Heikkilä börjat sätta allt större värde på ritualer, bland dem konfirmationen.

– Konfirmationen är en övergångsritual, och övergångsritualer är världens äldsta grej. Som ett rituellt steg från barndom till vuxenliv är de så arkaiska att jag inte tror att de kan förlora sin betydelse. De kanske hittar nya former, men vi människor behöver sådana här förenande upplevelser.

Erika Rönngård



Människa. Hans första fråga till stamgästerna på Helsingfors järnvägsstation är inte ”känner du Jesus?, utan ”Hur mår du?”. 25.8.2011 kl. 00:00

Ledare. Hösten rullar igång verksamhetsmaskineriet i församlingarna. Samtidigt går – även den här hösten – mer än en församlingsanställd tillbaka till jobbet med en molande oro i maggropen. Ska man faktiskt orka ännu ett varv? Alla orkar inte heller. 25.8.2011 kl. 00:00

Johan Sandberg. Det är med ett lätt vemod jag igen får konstatera att semestern är slut och att skolorna börjat. Inte för att jag har något emot att börja jobba igen. Det är rätt skönt att återgå till vardagsrutinerna utan att varje dag behöva ägna tankemöda åt familjens program eftersom dagen är färdigt inrutad. 25.8.2011 kl. 00:00

Teologi. Tro gärna, men var inte för radikal. Det är merparten av finländarnas inställning till religion, visar en färsk internationell undersökning. 24.8.2011 kl. 00:00

Människa. Eveliina Kujala är volontär i Taizé. – Första gången jag var här avskydde jag det. 24.8.2011 kl. 00:00

Insändare. Jag vill tacka Eva Hietanen för hennes synnerligen visa och tänkvärda insändare i KP nr 33! Jag håller med  Eva om att vi nog måste söka orsakerna i den andliga och osynliga världen, då vi talar om det hemska som Breivik gjorde i Norge,. Jag gillade särskilt denna mening i Evas insändare: "Så handfallna som vi nu står inför det onda borde vi kristna inte behöva vara". Precis som Eva har också jag ständigt förundrat mig över den handfallenhet och förvåning som många, även kristna, har visat efter våldsdåden i Norge. Man hör ofta kommentarer som: "det här är ofattbart", "hur KAN nåt sådant här hända?" eller "varifrån kommer denna ondska?". Men, ÄR det nu verkligen så ofattbart det som har hänt? Bibeln säger trots allt att det finns en personlig djävul, en fallen ängel som enbart är ute efter att: "stjäla, slakta och döda"(Joh 10:10). 1 Petrusbrevet 5:8 säger: "er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka". Jag finner det tragiskt att vissa kristna kan sin Bibel så dåligt, att de inte kan lokalisera varifrån ondskan kommer. Om djävulen bara vill stjäla, slakta och döda, och går runt som ett rytande lejon, behöver vi då verkligen vara osäkra på vilken andemakt som inspirerade Breivik till att meja ner oskyldiga människor? Med tanke på att djävulen och hans många demoner är närvarande här i denna fallna värld, är det snarare mer ofattbart att det inte händer ännu mer elände i världen än vad det faktiskt gör. Till all lycka behöver vi som kristna dock inte vara rädda för satan. Vi vet att Jesus har vunnit seger över all ondska på Golgata kors, då han dog och uppstod för att ge oss liv och liv i överflöd. Tror vi på Honom, så har vi evigt liv, och ingen kan ta det livet ifrån oss. Dödar någon vår jordiska kropp, så kommer vi till himlen, där vi får njuta av en mycket godare värld än denna. I Guds närhet är vi trygga och skyddade mot djävulen. 23.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Samma kapell. Ena församlingen går i procession med rökelsekar. Andra har ett lovsångsteam. Håller församlingarna på att nischa sig? 23.8.2011 kl. 00:00

Teologi. Teologernas åsikter om yoga går i sär. Max-Olav Lassila avråder kristna från yogaträning, men Patrik Hagman tycker inte att man kan dra allt österländskt över en kam. 22.8.2011 kl. 00:00

Människa. För drygt fem år sedan förlorade Heidi och Ove Hagnäs sin dotter Moa i en tragisk drunkningsolycka hemma på gården i Kronoby. Kort därefter insjuknade Heidi i cancer. 19.8.2011 kl. 00:00

Marina Wiik. 18.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Militära experter tillkallades till Pedersöre församlingshem i går för att ta hand om en krigstida granat som hittades i närheten av ingången till pastorskansliet i Kyrkostrand. 18.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Pressträffar med medierna, andlig fördjupning och smarta förvaltningsstrategier. Den stora utmaningen för stiftets biskop och domkapitlet är ändå att inspirera dem som jobbar i kyrkan att hålla ångan uppe. 17.8.2011 kl. 00:00

Världen. Situationen i det hungersdrabbade Etiopien ser ut att vara värre än befarat. Brunnar har sinat och skolor stängt. Får området inte tillräcklig hjälp inom det närmaste halvåret befaras både epidemier och utbredd hungersdöd. 17.8.2011 kl. 00:00

Insändare. Jag har i ca 25 år studerat samtal och relationer i kristenheten. Nu har jag en gedigen dokumentation och vill utöka min "arena". Jag bloggar MEN JAG VILL HA MER PLATS! Vilka möjligheter finns? 16.8.2011 kl. 00:00

jordbruk. För Mats Björklund handlar jordbruket om att anpassa sig till vädret och naturen, om att odla det som andra ska äta – och om att förvalta Guds gåvor. 30.9.2020 kl. 11:53

vardagsbön. "Öppna varsamt upp det mina fingrar krampaktigt håller tag om i onödan." 30.9.2020 kl. 10:30

Lärkkulla. Lärkkulla-stiftelsens direktor Björn Wallén avgår på egen begäran från och med årsskiftet för att övergå till andra arbetsuppdrag. 29.9.2020 kl. 17:01

kvevlax. Över 30 år undervisade han i musik i grundskolan. Men också efter pensioneringen är musiken ett heltidsjobb för Yngve Svarvar. Hans engagemang som kör- och orkesterledare ser inte till församlingsgränser 30.9.2020 kl. 12:40

samiska. Mari Valjakka gläds över att som samepräst kunna bidra till att de samiska språken går vidare till en ny generation – något som inte var självklart när hon själv växte upp. 21.9.2020 kl. 13:16