När Mikaela Steffansson blev arbetslös ville hon ta vara på tiden för att landa i tillvaron. Hon har magisterexamen i både teologi och psykologi och många intressen, och hon ville försöka komma på vad hon helst ville jobba med.
– Jag visste inte vad jag ville göra och behövde fundera djupare. Vad ville jag ha mer av, vad mindre? Vad har jag lärt mig av de jobb jag haft?
Hon har tillbringat en stor del av barndomen i Tanzania och familjen flyttade ofta när hon var barn. Sedan tog studier och jobb mycket tid, och hon kände att det inte funnits någon tid att stanna upp.
– När jag var yngre tänkte jag att om jag kommit in på en studielinje som det är svårt att komma in på – då är det vad jag ska göra. Sedan kanske jag inte alltid trivdes så bra med de studierna.
Hon tittade på sig själv utifrån i stället för att leva inifrån, presterade så högt hon kunde utan att fundera över varför hon egentligen gjorde det.
– Jag tror att jag själv ofta prioriterat bort att det ska vara roligt, till förmån för att det ska vara svårt och utmanande.
Hon är medveten om att många är utan jobb efter det undantagstillstånd som vi levde i under våren, och hon understryker att det här är hennes berättelse om arbetslöshet. Hon saknar erfarenhet av långvarig arbetslöshet och säger att hennes egen situation var privilegierad bland annat eftersom ekonomin inte omedelbart blev ett problem.
– Jag drog ner på saker och hade inga större lån. Eftersom jag inte har familj upplevde jag att det inte drabbade någon annan än mig själv.
Hon hörde till facket och säger att hon fick en helt okej ersättning. Dessutom hade hon haft möjlighet att spara lite på förhand. Det gav henne en buffert som hjälpte henne ekonomiskt.
– Men det blev också en sak som stressade mig efter ett tag eftersom jag gick lite på minus varje månad.
Tungt att tvingas stanna upp
Även om hon till en början välkomnade den här pausen efter en intensiv period i livet smög sig oron ändå på småningom. Efter en ledig sommar började hon söka jobb i augusti.
– Senare på hösten började jag sakna att ha rutiner, och det började bli jobbigt när folk frågade mig vad jag skulle vilja jobba med om jag fick drömma fritt. Då kände jag mest att jag bara behöver ett jobb, och helst redan i går.
Den sju månader långa arbetslösheten fick henne att upptäcka hur prestationsinriktade vi är. Det var svårt för många som träffade henne att hitta något att inleda samtalet med.
– Vi värderar en viss typ av erfarenheter. Det gör att vi inte vet vad vi ska prata om förutom jobbet. Men det är också en erfarenhet att veta hur det är att känna sig utanför för att man inte har ett jobb, precis som det också är en värdefull erfarenhet att märka att det även utan jobb finns mycket viktigt och roligt i livet.
Det kom en tid när hon sökt alla lediga jobb som hon kunde tänka sig och dessutom lämnat in öppna ansökningar till alla arbetsplatser som intresserade henne. Sedan var det bara att vänta och hantera de känslor som väntandet gav upphov till.
– Det är tungt att tvingas stanna upp och vara för sig själv, kanske just för att vi ofta är så upptagna med att leva i någon annans blick i stället för att fundera på vad vi själva mår bra av.
Inte bara en ensam människa
Hon försökte öva sig i tillit, i att se att det finns en väg framåt även om hon just i den stunden inte kunde se den framför sig.
– Min tro spelar en jättestor roll i att jag kan ha tillit till att någon bryr sig om mig och tar hand om mig även om jag inte presterar.
När hon skulle börja söka jobb på allvar hade hon också bett många människor att be för hennes jobbsökande.
– Flera var sådana jag träffade via församlingen, men också vänner, kompisars mammor, min farfar och hans fästmö. Jag ville ha ledning. Inte bara i jobbsökandet, utan i livet. Men jobbet är en sak man sätter mycket tid på.
– När det kändes som om jag aldrig kommer att hitta ett jobb och att jag inte kommer att klara mig kändes det tryggt att veta att andra ber för mig. Det bar mig.
Det gjorde också att hon kunde se att hon var del av ett sammanhang, inte bara en ensam människa som försökte ta sig upp på karriärstegen.
Samhället ser inte ut så att alla kan välja fritt vad de vill jobba med.
– Jag tycker inte att vi borde tvinga in folk i jobb som de inte trivs med. Det leder till andra problem i stället, utbrändhet eller dålig stämning på arbetsplatsen. Jag tror att människor vill jobba, eller: jag tror att vi alla vill bygga något och göra något för andra. Hur kan vi hjälpa till att kanalisera det?
Hennes pro gradu-avhandling i teologi fokuserade på konflikthantering, och det är också sådana frågor hon jobbar med nu. I dag jobbar hon med fredsfrågor i en internationell kontext.
– Man behöver inte se på arbetslöshet som en katastrof. Om ekonomin håller ihop på något sätt kan man se det som en lucka i livet när man kan fundera över saker som man annars inte hinner fundera över.
