Morteza Naseri gick från Kabul till Helsingfors.

"Vi lovade hjälpa varandra: Om en går över gränsen, går vi alla över gränsen"

asylsökande.

– Vi var 55 eller 60 personer i en niometers gummibåt. Vatten slog in hela tiden. Jag kunde inte simma. Morteza Naseris väg till Finland är en berättelse om utsatthet, orättvisa och en okuvlig vilja att leva.

1.7.2020 kl. 15:40

Morteza Naseri, kallad Moori, är född i Iran och delvis uppvuxen i Afghanistan. Som femtonåring inledde han en vandring från Kabul i Afghanistan som slutade i Helsingfors ungefär en månad senare.

Vissa sträckor kunde de färdas med buss men i huvudsak gick de, något han inte ser så dramatiskt på.

– Det är det som alla andra har gjort också, jag var inte ensam, säger han, rycker på axlarna och ler lite.

Moori har fyllt 22 år och pratar en vacker svenska. Han har klämt in intervjun i ett hektiskt schema av studier till närvårdare, jobb på ett äldreboende, gymträning och kompisar. Han har numera också en flickvän att dela livet med.

– Hon värmer mitt hjärta, säger han.

Vi sitter på en gräsmatta i eftermiddagssol och kontrasten till det han berättar sedan blir stor.

– Jag kunde skriva en bok. Det här är sådana saker man inte kan glömma.

Han har fått flera avslag på sin ansökan om asyl, och väntar också nu på besked om sin framtid. Moori har konverterat till kristendomen, vilket skulle göra ett liv i Afghanistan ännu farligare för honom.

Hans dramatiska historia hänger mycket ihop med att han tillhör folkgruppen hazarer. Hazarerna utgör kring 10 till 15 procent av Afghanistans befolkning och har sedan historien varit utsatta för förföljelse, diskriminering och massavrättningar. Hans familj bodde i staden Masshad i Iran tills han var nio år, då tvingades de tillbaka till Afghanistan eftersom hans far saknade officiella identitetsbevis.

– I Iran utsattes vi för hot och i Afghanistan gillar man inte afghaner som bott i Iran.

Han berättar om en slags bredvidtillvaro i båda länderna. Han har gått i skola, men inte i en officiell sådan, utan en skola för hazarer. Han har ingen bekymmersfri barndom att falla tillbaka på.

– Ibland har jag funderat: Varför är jag född afghan? Varför är jag född i en grupp som inte accepteras någonstans? Men jag har slutligen kommit till att det är min identitet. Jag skäms inte. Jag är stolt.

Den långa resan

Bakom beslutet att fly från Kabul döljer sig hot, våld och en rädsla för att dö.

– Det var massor av händelser i Afghanistan som tvingade mig därifrån. Jag vill inte gå igenom de här sakerna, det är så hemskt att prata om dem.

En grupp på nio pojkar slog följe under den långa resan.

– Vi lovade hjälpa varandra. Om en går över gränsen, går vi alla över gränsen. Om en blir arresterad, blir vi alla det.

Färden gick genom Iran. Ibland fick de hjälp av personer inom flyktinghjälpen; de fick mat och kunde sova i tält. I en av städerna sov de hos bekanta. Men ofta sov de under bar himmel.

Vad tänkte du innan du slöt ögonen sådana kvällar?

– Ska den här mardrömmen vara över någon gång? Kommer vi att komma fram en vacker dag?

De gick också ofta hungriga.

– Men vi hade kex, torra varor och dadlar i våra ryggsäckar. Dadlar är så söta så de ger mycket energi.

Under vägen träffade de många andra som också var på flykt, och slog följe med tillfälliga medvandrare.

– Vi ungdomar hade alla en uppgift. Var och en av oss hade ett barn hängande i ryggsäcken och höll en syster eller mamma i handen.

Mellan Iran och Turkiet skulle de korsa bergen.

– Vi hörde skott från soldater bakom oss och framför oss var bergväggen så här, han visar en brant lutning med handen.

Också Moori hjälpte en mamma med barn.

Hur klarade ni er upp med barn och allt?

– Jag tror det blev så att halva vägen lyfte jag kvinnan, och halva lyfte hon mig, skrattar han.

Men sedan blir han allvarlig.

– Vi fick krafter på något sätt, för att vi hade ett mål och ett hopp.

Han minns en sexårig pojke som de följdes åt med under stora delar av vägen.

– Men sedan kunde vi inte hitta hans föräldrar. Vad hände på sista sluttningen? Jag vet inte. Och jag vet inte hur det gick för honom.

– Vi tog ett foto med honom under vägen, som minne. Jag har kvar det fotot ännu.

Han sitter tyst en stund.

– Jag hoppas han hittade sina föräldrar.

Han minns också en kvinna med en några månader gammal baby.

– Babyn bara grät och grät. Jag vet inte vad som var fel, om det var chock eller något annat. Alla skrek till henne att hon måste få tyst på barnet, annars kommer soldater och arresterar oss alla. Och om någon säger något i bergen blir rösten så stark. Hon kände att hon måste lämna babyn kvar när vi hade en sista sluttning kvar. Men på något märkligt sätt tystnade babyn och hon tog den med. Jag minns att vi sedan i Turkiet pratade med henne om att det var så bra att hennes barn var med henne.

De hade inlett bergsvandringen klockan sex på kvällen, följande morgon klockan tio hade de korsat gränsen till Turkiet.

– Jag minns att vi lade oss ner på marken, såg upp i himlen och sa: Vi klarade det!

Men resan var långt ifrån klar.

– Vi hade en farlig gräns kvar, mellan Turkiet och Grekland. Jag hade hört hur många som gått under på havet.

– Vi var kring 55 eller 60 personer i en niometers gummibåt. Vi satt längs kanterna och vatten slog hela tiden in. Jag kan inte simma ordentligt än i dag, men då kunde jag inte simma alls.

Deras båt nådde land, och de lyckades undkomma polisen. Alla nio i Mooris gäng tog sig till Europa. Efter en månads vistelse i Tyskland kom Moori till Finland via norra Sverige. Han håller kontakten med sina vänner fortfarande.

– Någon bor i Sverige, några i Österrike och Tyskland.

Mera lugn och stabilitet

När Moori inledde sin tillvaro i Finland drogs han mer och mer till kristendomen.

– Det var så intressant att någon kommer till oss för att rädda oss. Jag ville lära mig mer om det.

– Inom islam pratar man hela tiden om att ifall du gör något bra så kommer du till paradiset, och om du gör något som inte är bra så kommer du att brinna i helvetet.

Kristendomen har gett honom ett lugn och en stabilitet uppger han.

– Och den har gjort att jag kan förlåta mig själv och sedan förlåta andra. Den ger mig en känsla av att vara i goda händer, och att någon tänker på mig.

Men upplevde du inte att förlåtelsen också fanns inom islam?

– Om jag ska vara ärlig … nej. Det har funnits med mig att om jag gör något fel blir jag inte förlåten.

Något som komplicerar det hela är att Mooris far är imam, och Moori själv betecknar honom som sträng.

– Vi kan inte ha kontakt just nu, säger han dämpat.

– Det är klart att det var ett svårt beslut att konvertera. Man ska leva med den tro man har valt och vara hundra procent för den.

En stor kris

Moori och hans mamma stod varandra mycket nära.

– Efter att jag hade rest brukade hon ringa mig och säga: Jag saknar dig så mycket, när kan du hälsa på?

När hans mamma dog, bara ett par månader efter att Moori anlänt i Finland, kastades han ner i ett mörkt hål.

– När hon dog tänkte jag: jag kan inte leva.

– Jag har ibland tänkt att om jag hade kunnat hälsa på henne så kanske hon hade levt i dag.

Och allt blev mycket värre av att han inte kunde vara med på hennes begravning. Han berättar om en tid av depression, som en följd av mammans död, anpassningssvårigheter i skolan, eftersom han inte kunde någon svenska, och avslag på flera asylansökningar. Efter avslagen vågade han inte sova hemma, i rädsla för att polisen skulle komma och avvisa honom.

– Varje onsdag skulle jag visa upp mig för polisen på Vanda flygplats. Jag hade alltid någon med ifall något skulle hända, om de plötsligt skulle säga att jag måste iväg. Sådant har hänt. Karl af Hällström, som också har döpt mig, var med mig många gånger till flygfältet.

Det mörker han befann sig i höll på att ta över.

– Men jag frågade mig: Hur länge ska jag leva så här? Skulle min mamma vara nöjd med det här? Så jag kom överens med mig själv att något ska skuffa mig framåt.

Han började bland annat leva sunt, slutade röka, började träna och återfick en balans i livet.

– Det är lite som när vi ser ett maratonlopp. När vi ser vinnaren ser vi inte hur många gånger han fallit. Varje gång man inte vinner måste man lära sig något av det.

Hans mål är att skapa något ljust omkring sig.

– När jag dör hoppas jag de säger: vad synd att den här människan dog. Jag vill lämna trevliga minnen och något positivt efter mig.

Men att som tonåring klara allt själv är ingen enkel sak.

– Det är ganska tungt att bygga livet ensam, men man blir van med allt.

– Ibland kan jag sakna den där känslan i barndomen när man ingenting vet och bara vill njuta och vara tillsammans med familjen.

Han drömmer om att en gång ha uppehållstillstånd och därmed officiella dokument som ger honom rätten att resa.

– Jag skulle gärna besöka min mammas grav. Och så skulle jag vilja resa tillsammans med min flickvän.

Blir du inte arg eller bitter över att inte få asyl?

– Vad hjälper det? säger han och ser tankfull ut.

– Det finns så mycket trevliga människor här också. Det tänker jag på när jag blir arg.

Trots ovisshet så finns det mycket han är glad över; han har en flickvän, och han känner att han hittat rätt när det gäller studier och sitt arbete på äldreboendet.

– Det är en bra bransch för mig. Jag tror jag har en empati som behövs i det jobbet.

Han säger att han mår ”mycket bra” i dag.

– Jag har fått många av mina drömmar uppfyllda, både små och stora. Men jag har många kvar ännu. Man måste ha drömmar och mål, utan dem är det omöjligt att leva.

Morteza Naseri är asylsökande. Han tillhör den förföljda folkgruppen Hazarer.

Text och foto: Ulrika Hansson



Personligt. Sabina Lumivirta är driven och har höga krav på sig själv. Hon repar sig som bäst från två utmattningar och en depression. 19.4.2023 kl. 10:00

forskning. Forskningschef Mika Vähäkangas vid Åbo Akademi befarar ett åtal för en avhandling, vars författare han handledde i Lund i Sverige. Den omstridda avhandlingen ville blottlägga svenska islamistiska nätverk. 17.4.2023 kl. 14:28

ekumenik. Frikyrkan i Finland är en av Evangelisk-lutherska kyrkans äldsta ekumeniska partner. Kyrkosamfunden har fört teologisk dialog i fyrtio år. Under de senaste åren har samtalen framför allt berört dopet. 12.4.2023 kl. 15:49

KAPELLFÖRSAMLINGAR. I vår blir Bergö och Petalax församlingar kapellförsamlingar i Malax församling. Bergö kapellråd har redan hunnit samlas till sitt första möte. 12.4.2023 kl. 15:41

PÅSK. Påsken kan ses som en kulmination av känslor. Men egentligen kunde man säga att det är påsk året om när man ser till hela känslospektret av misslyckanden, lidande, felsteg, förlåtelse och att livet fortsätter, konstaterar Patrica Strömbäck. 5.4.2023 kl. 18:00

GLÄDJE. Ester Laurell har en medfödd inneboende livsglädje. Den har hon fått i sitt barndomshem och i sina tonårs första kristna gemenskap. Sedan följde en 40 års paus då livet fyllde på med annat; erfarenhet, upplevelser, sorger, som i dag ger hennes glädje djup. 9.4.2023 kl. 17:00

PEDERSÖRE. Kyrkoherden i Petrus församling i Helsingfors, Daniel Björk, söker motsvarande tjänst i Pedersöre. Han är den första som söker tjänsten, vars ansökningstid går ut den 19 april. 7.4.2023 kl. 17:15

sorg. Sorgen drabbar oss alla, förr eller senare. För den som kämpar sig igenom den kan långfredagen komma som en lättnad. KP talade med Katarina Gäddnäs dagen efter att hon jordfäst sin pappa. Hon tycker om långfredagens gudstjänst för att den är avskalad och hjärtskärande. Som våra liv, ibland. 7.4.2023 kl. 10:00

KOLUM. Kanske du vågar gå in i en kyrka, sätta dig längst bak och se på altaret som är draperat i svart. Kanske du kan sörja dina osynliga sorger. Kanske du kan sörja krossade drömmar, skilsmässor, missfall, husdjur och att ingen älskade dig så mycket som du behövde. 7.4.2023 kl. 10:53

Ukraina. Folket i Ukraina lider. De dödas, lämlästas och tvingas lämna sina hem. Familjerna är trasiga och lever under konstant tryck. Man vet inte vad nästa missil träffar. Pastor Oleksandr Pokas vill ändå inte jämföra det med Kristi lidande. Kristus är unik och hans lidande kan inte jämföras med någon persons eller nations, säger han. 6.4.2023 kl. 15:33

STRUKTUR. En utredning av församlingsstrukturen i Korsholm inleds i vår. – För att vi ska kunna säkerställa verksamhet i alla församlingar måste något göras, säger Mats Björklund som är kyrkoherde i Korsholms svenska församling. 5.4.2023 kl. 16:18

Åland. I Getakören är den yngsta sångaren fem år och de äldsta pensionärer, huvudsaken är att ha roligt – och kören dirigeras av rullstolsbrukaren Miina Fagerlund som dirigerar med ansiktet när armarna inte orkar. ”Graven är tom!” ska de sjunga triumferande i påsk. 5.4.2023 kl. 14:15

ORD. Räck upp handen den som vet varifrån dymmelonsdagen fått sitt namn! Och visste du att memman kanske också propsar på att vara lite religiös om man tittar långt tillbaka i tiden? Ifall du aldrig fått koll på när påsken infaller: Skyll på de tidiga kristna! 5.4.2023 kl. 11:54

KOLUM. Biskopens påskhälsning är en inbjudan att vandra vägen tillsammans och med Gud. 8.4.2023 kl. 08:00

orgel. Elis Helenius tog sig an Ekenäs kyrkas orgel för ett och ett halvt år sedan. Trots sin unga ålder har han spelat i tolv olika kyrkor – och uppträtt på konsertsalorgeln i Musikhuset i Helsingfors. 17.9.2024 kl. 18:24

kyrkostyrelsen. Konsulten Eero Laesterä föreslår att Kyrkostyrelsen om fem år har ett enklare uppdrag. Upp till 40 jobb kan bli överflödiga. Borgå stift och kyrka på svenska är inte undantagna. 17.9.2024 kl. 13:39

LATINAMERIKA. I Sydamerika är de lutherska kyrkorna försvinnande små. Men de har sin plats i samhällen som genom årtiondena har förblivit turbulenta. Kyrkpressen talade med ”presidenterna” för kyrkorna i Venezuela och Bolivia. 17.9.2024 kl. 10:00

gospel. Vem är du? Jepa Lambert är ett av de stora namnen i finländsk popmusik, fast på scenen mest som backvocal i bakgrunden. Nu leder hon också en gospelkör. 16.9.2024 kl. 13:00

pilgrimsvandring. St Olav Ostrobothnia certifierades i maj både som en del av St Olavsleden och som europeisk kulturrutt. Vid alla officiella pilgrimsleder ska det finnas minst ett pilgrimscenter, och St Olav Ostrobothnias första center är i Trefaldighetskyrkan. 11.9.2024 kl. 15:19