När Harriet ”Haje” Abrahamsson var liten bodde hennes familj i Åbo, och hon var trogen biblioteksbesökare.
– En gång märkte mamma att jag var borta, och när hon började leta efter mig hittade hon min trehjuling utanför biblioteket. Jag visste precis hur man hittade till barnavdelningen. Där satt jag glatt och bläddrade i någon bok, och min mamma kom med andan i halsen och sa: ”Hur har du fått av dig halaren?” ”Tanten hjälpte mig”, sa jag.
På biblioteket i Åbo såg hon sin första dockteaterföreställning. På Åbo svenska teater fick hon se någon klassiker – kanske Tjechov? – och där blev hon betagen av atmosfären och av de röda sammetsgardinerna.
– Sedan ville min mamma se världen och då flyttade vi till Sibbo. Jag hade lite svårt att trivas där, men sen fick jag en god vän – och vi var mycket vilda.
Som knappt fjortonåring började hon åka in till Helsingfors från Sibbo för att vara med i teatergruppen Rampen.
– Det var där mitt teaterintresse började – jag levde för de turerna till stan. Jag minns hur jag sprang för att komma till Elisabetsgatan.
Många av dem som var med då blev senare skådespelare och regissörer. Själv studerade hon litteratur och teatervetenskap.
Hon har skrivit tio pjäser, och under åren har skrivandet blivit viktigare och viktigare för henne. Hon är särskilt intresserad av att kombinera forskning och konst.
– Jag tycker om att jobba på tvärs över kunskapsdomäner. Jag tror verkligen att det är i gränsmarkerna det händer spännande saker.
Det senaste projektet hon jobbat med är ett samarbete med Lillklobb permakultur, den permakulturträdgård som finns på Unga teaterns bakgård i Lillklobb, Esbo.
– Det har ännu mer öppnat mina ögon för hur naturen bygger upp sina system och mönster, och hur allt har sin plats och sin roll. Naturen understöder diversitet på alla sätt. Och den rikaste floran och faunan existerar i gränslandet. Där sker något nytt.
Hon ger inte upp väldigt lätt.
– Men det kan också vara dåligt. Jag skilde mig år 2010, och i den relationen höll jag kanske fast vid saker jag borde ha släppt tidigare.
Hon kräver också mod – både av sig själv och av andra.
– Om jag ser att något inte blir bra lämnar jag det, det spelar ingen roll vilket pris jag måste betala. Det måste kännas sant och riktigt. Det har inneburit svåra beslut och val, men samtidigt har jag kunnat släppa situationer och saker som inte varit bra. Jag är bra på att ta vara på det som är bra i stunden. Det är kanske en av mina bästa egenskaper: oberoende av hur situationen ser ut försöker jag se det positiva.
Ibland har hon svårt att förstå personer som väljer lättare vägar.
– Feghet har jag faktiskt lite svårt att förstå. Nästan hela min yrkesverksamma karriär har jag valt att vara frilans. Ända tills jag – också medvetet – tänkte att nog skulle det vara trevligt med lite mer trygghet och säkerhet. Då började jag medvetet jobba åt det hållet.
Just nu är hon skådespelare och publikarbetare på Unga teatern. Coronatiden har ställt om hela hennes vardag. Långa middagar har bytts ut mot ännu mer uteliv än förr.
– Först nu, när allt det sociala är borta, har jag märkt hur ofta jag gått på premiär och på fest, hur mycket jag träffat vänner.
Harriet Abrahamsson har tolvåriga tvillingdöttrar, och den ena av dem har ett ovanligt syndrom som gör att skolan är en stor utmaning för henne. Till syndromet hör adhd-problematik och en ojämn kunskapsnivå.
– Det är onekligen ett område i mitt liv som kräver jättemycket av mig – också för att jag tyckt att jag måste och vill kämpa för att hon ska få den hjälp hon är berättigad till. Det finns så mycket som skulle behöva göras, och problem som bara tillåts fortsätta.
Under coronatiden har hennes dotter tvingats bo på ett boende som endast erbjuder finsk service – det är bara det att hon inte kan någon finska.
– Och det finns inte ett enda svenskt alternativ, inte ett, där svensk service skulle erbjudas. Det är oerhört att varken Kårkulla, Folkhälsan eller Barnavårdsföreningen har något stödboende för de här barnen.
Det finns tider då hon varit jättetrött på att känna sig som någon sorts Don Quijote.
– Och jag har tänkt: Hur ska det gå med de barn som inte har en förälder med resurser och kontakter och som ens försöker?
Hur orkar du?
– Jag tycker att vi har ett bra liv, trots allt. Jag får månadslön för att jobba med konst. Visst kan det tyckas vara tungt att försöka hjälpa ett barn med specialsvårigheter att erhålla färdigheter som andra barn får av sig själva, men det är ett meningsfullt arbete och vi har mycket humor. Men visst är jag trött ibland – och hade jag bättre lön skulle jag genast anställa en städerska!
Vad betyder Gud för dig?
– För mig är det självklart att det finns gott och ont, det här är något som jag jobbar konkret med när jag jobbar med teater. I fjol läste jag mycket om heliga Birgitta, och jag hade sådan beundran för att hon följde sin intuition och sin andliga sanning. Mitt heliga Birgitta-projekt är att bli bättre på att lyssna på min intuition, och kanske också på att lyssna på den andlighet jag bär på.
