Juldagsfirande i Dunga.

I Kisumu är barnen viktiga för kyrkans framtid

mission.

Om Gud vill och flygen går återvänder Chamilla och Kristian Sjöbacka till Kenya så snart de kan. ”Får man trivas så här bra på missionsfältet?” har de ibland frågat sig. Landet och arbetet har förändrats sedan de första gången åkte ut som missionärer.

4.6.2020 kl. 09:19

När de blev kallade till sin andra period som missionärer visste Chamilla och Kristian Sjöbacka att de skulle bo i en stad och arbeta med ”urban ministry”.

Kisumu är en hamnstad vid Victoriasjön. Skillnaderna mellan fattiga och rika är stor, men unga söker sig till städerna eftersom det är här inkomstmöjligheterna finns.

– Mycket av det vi gör idag är arbete för att stärka den lokala identiteten och självständigheten i kyrkan, berättar Kristian.

Det innebär undervisning, samarbeten, utvecklingsmöten, att besöka församlingar och ungdomsgrupper.

I Kisumu finns en huvudkyrka och flera predikoplatser.

– Det var några aktiva kristna som hade ganska lång väg att komma till kyrkan, som gärna ville ha en predikopunkt närmare sitt hem, berättar Chamilla.

Så föddes församlingen i Dunga, som ligger en bit söderut från stadens centrum. Här har Kristian lett gudstjänster och predikat, Chamilla har jobbat med söndagsskolan. Som mest samlas ett femtontal vuxna, men upp till sextio barn. Satsningen på söndagsskolan är en del av den lokala kyrkans strategi för att nå ut till fler.

Strax innan Kristian och Chamilla åkte från Kenya hade församlingen valt flera nya ansvarspersoner.

– Vi ska kunna stiga åt sidan och gå till nästa steg, nästa plats, säger Chamilla.

De arbetar på tre språk: engelska, swahili och luo. Språket är viktigt för att bli accepterade och skapa närmare relationer.

Kristian jobbar också med musik och undervisar i musikteori både på prästseminariet och i församlingen. Chamilla hade just hakat på de hembesök som församlingens diakonissa brukar åka på på onsdagar.

– Jag hoppas jag får ta upp dem igen när vi kommer tillbaka.

De bor tillsammans med en handfull andra finländska missionärer i ett bostadskomplex som hyrs av finska Sley. Levnadsförhållandena liknar lite det pilgrimer får uppleva på vägen till Santiago de Compostela.

– Det ska vara lite mer anspråkslöst, inte så mycket lyx, säger Kristian.

– Och lite lugnare tempo, tillägger Chamilla.

Ändå är takten och församlingslivet i staden något helt annat än på landet. Här är det bara på söndagar människor har tid att samlas, och de dagarna blir intensiva.

– Vi börjar i Dunga klockan nio, mellan elva och halv tolv kommer vi till huvudkyrkan. Efter gudstjänsten har vi bibelstudier, Kristian har Zion-boys, ibland har jag något med kvinnorna och så kan det vara en körövning dessutom.

"Vi ska kunna stiga åt sidan och gå till nästa steg, nästa plats."


Saknar det sociala

– Det som vi saknar nu när vi kommit därifrån är det sociala klimatet, säger Kristian.

Det blev en extra skarp kontrast att landa i Finland mitt i undantagstillstånd och social distansering.

Nu håller de kontakt med vänner via telefon och sociala medier.

– Vi är alltid upplyfta när vi har pratat med dem. Trots den situation man lever i där finns det en positiv framtidstro: Gud kommer nog att ordna det här, säger Kristian.

Döden är nära på ett annat sätt där. I Dunga lever människor nu med hotet om översvämning, Victoriasjön har stigit mer än på många tiotals år. Gräshoppor som äter upp skördar och för med sig hungersnöd är ett annat överhängande hot.

– Gudsnärvaron, bönen, församlingen blir de viktiga punkterna i människors liv, säger Kristian.

På landsbygden finns fortfarande byäldste som människor vänder sig till. I städerna blir det äldsta i kyrkan, och prästen, som tar över den rollen.

Det är ett väldigt mansdominerat samhälle.

– Män, präster, är inte så ivriga att undervisa söndagsskola. Det är en sak för kvinnorna. Vi får visa hur viktigt det här är för kyrkans framtid, att man tar hand om barnen.

"Kyrkan vi jobbar i har Whatsapp-grupper, den arbetar via sociala medier, sänder sina gudstjänster via Facebook och Youtube."


Får man trivas så här bra?

Kristian och Chamilla Sjöbacka har jobbat i Kenya tidigare, de var utsända av Slef mellan 1993 och 2001.

– När vi kom hem 2001 sa vi ganska tidigt: Sen när barnen är vuxna, om det finns möjlighet, då åker vi tillbaka till missionsfältet.

De återvände till ett Kenya som såg annorlunda ut än på 1990-talet. När de lämnade Kenya 2001 fanns inga mobiltelefoner, sedan skedde utvecklingen snabbt.

– Kyrkan vi jobbar i har Whatsapp-grupper, den arbetar via sociala medier, sänder sina gudstjänster via Facebook och Youtube, berättar Kristian.

Att landet gått framåt är hoppfullt. Samtidigt finns klyftorna mellan fattiga och rika kvar. Kenya är ett resursrikt land, men den ekonomiska kakan är ojämnt fördelad. Problemen med korruption och medel som missbrukas är stora.

– Landets ledare har gjort mycket för att förhindra det här. Men det sitter så djupt att det är svårt att bli av med, säger Kristian.

Missionärernas arbete har också utvecklats, från att ha ledande position i olika projekt till en mer rådgivande och stödjande roll.

– I dag är det många högre utbildade som jobbar inom församlingen och människor överlag, säger Chamilla.

Det är givande att se att de har gåvor – Chamillas matlagningskunskper och iver för söndagsskolarbete, Kristians musicerande och undervisning – som kan vara till nytta, vara redskap i församlingen. Att komma till Dunga är alltid roligt.

– Då ska vi gå genom byn, vi kryssar mellan husen. När barnen ser oss komma ropar de ”Chamilla och Kristian!” och kommer och bär våra väskor. De är så glada och hänger efter oss, berättar Chamilla.

De saknar människorna de arbetar med. Att förbereda sig fysiskt, packa en väska, är en sak – att vara psykiskt förberedd på att komma hem en annan.

– Att lämna Kenya blev så abrupt. Det är lite svårt att ta till sig att man är här och att man ska vara här på obestämd tid, säger Chamilla.

– Vi har ställt oss frågan: får man trivas så här bra på missionsfältet? säger Kristian. Vi kom in i ett sammanhang där vi var väntade, där man behövde oss och var glada att få oss.

Det är ändå skönt att vara hemma i Finland nu under pandemin.

– Jag tror att våra familjemedlemmar skulle haft större oro för oss om vi hade varit där, säger Kristian.

– Det var rätt att komma hem, även om vi inte riktigt känner det så i hjärtat, säger Chamilla.

De vet vad de vill för framtiden.

– Vi åker tillbaka så fort det är möjligt att arbeta.

Emelie Wikblad



UK. På fredag morgon valdes Ylva Vikström från Åbo till ordförande för Ungdomens kyrkodagar. 24.1.2014 kl. 10:09

I dag utkom en ny barnbibel på fem nordiska språk samtidigt. 23.1.2014 kl. 15:43

Jutta Urpilainen. Urpilainen uppmanar finländarna aktivera sig för att få till stånd mer rättvisa i det marknadsekonomiska systemet. 22.1.2014 kl. 12:56

konsumtion. Uppriktigt förbryllad över allt det hon köpte utan att behöva det började Katarina Bjärvall undersöka vilka krafter det är som upprätthåller vår konsumistiska livsstil. 17.1.2014 kl. 13:34

Kaplanen varnas och kyrkoherdetjänsten i Johannes lediganslås att sökas senast den 17 ferbuari. Valet blir historiskt eftersom församlingsrådet för första gången får välja kyrkoherde. 16.1.2014 kl. 16:28

Domkapitlet hör de tre sökande till kyrkoherdetjänsten i Karleby personligen. Det är av allt att döma första gången som domkapitlet i Borgå stift intervjuar sökande till en kyrkoherdetjänst. 16.1.2014 kl. 17:55

Kyrkoherden i Saltvik, Peter Blumenthal, har sagt upp sig. Han lämnar sin tjänst den 31 augusti. Tills dess är han tjänstledig. 16.1.2014 kl. 16:55

Johanna Södö. Den senaste att sälla sig till skaran av präster i Borgå stift är Johanna Södö. Men som kvinna med laestadiansk bakgrund var prästvigning inte ett självskrivet mål. – Jag har ändå alltid fått ett starkt stöd och uppmuntran hemifrån. 16.1.2014 kl. 14:38

Kari Mäkinen. Ärkebiskop Kari Mäkinen med sällskap träffar påven Franciskus för första gången under en privat mottagning den 17 januari 2014 i Rom. 16.1.2014 kl. 13:35

mariehamn. Kent Danielsson och Monica Heikel-Nyberg har sökt tjänsten som kyrkoherde i Jomala församling. 16.1.2014 kl. 13:34

Från Vancouver i Kanada till Tijuana i Mexico på cykel. Det äventyret planerar Cilla Eriksson i oktober. 10.1.2014 kl. 14:09

kyrkostyrelsen. Församlingarna har fått nya direktiv om hur de kan bedöma sin verksamhet och sina beslut ur barnens synvinkel. En bedömning av ”barnkonsekvenser” är ett material som utarbetats av Kyrkostyrelsen. Församlingarna får ge feedback på det.– Hur ska kyrkan inredas? Börjar julandakten just då barnen brukar sova på dagen? Får barn och unga delta i planeringen av verksamheten? Församlingarna fattar dagligen beslut som påverkar barnens delaktighet, säger Pekka Asikainen vid Kyrkostyrelsen. 10.1.2014 kl. 14:06

markus von martens. Det sägs att en katt har nio liv. Kyrkoherde Markus von Martens omväxlande livshistoria tyder på att samma princip också kan gälla för människan. 9.1.2014 kl. 00:00

Studentmissionen firar sitt 50-årsjubileum i år genom att satsa på arbetet bland de studerande i Jakobstad. I vår satsar föreningen lika mycket i Jakobstad som på andra de andra finlandssvenska studieorterna. 8.1.2014 kl. 07:00

bo-göran åstrand. Svenska folkpartiet meddelar att kyrkoherden i Jakobstad, Bo-Göran Åstrand, kandiderar i EU-valet. 7.1.2014 kl. 13:04

HÖSTDAGARNA. Höstdagarna pågår som bäst i Toijala och har samlat 400 ungdomar. 6.11.2021 kl. 13:20

kaplansval. Ett enhällig kapellråd valde igår kväll Janette Lagerroos till ny kaplan i Houtskär. – Jag är jätteglad att jag fick jobbet, säger hon. 4.11.2021 kl. 14:27

VÄSTÅBOLANDS SVENSKA FÖRSAMLING. Harry S. Backström meddelade på onsdagskvällen att han avgår som kyrkoherde för Väståbolands svenska församling. Han tillkännagav sitt beslut via ett e-postmeddelande som gick ut till anställda, förtroendevalda och media. 3.11.2021 kl. 20:46

AVSTÄNGNING. Dennis Svenfelt blir avstängd från prästämbetet för fyra månader, meddelar domkapitlet idag. – När man inte kan sköta sin tjänst som det ankommer en tjänsteman är man inte lämplig för jobbet, säger Lars-Eric Henricson, som är lagfaren assessor vid domkapitlet. 28.10.2021 kl. 16:33

PERSONPORTRÄTT. Anders Adlercreutz lagar hellre mat än talar inför publik. Han tycker mer om rutiner än improvisation. Han anser att det finländska samhällets superkraft är förtroendet vi känner för andra. – Jag önskar att vi kunde känna tillit också till personer som inte ser ut som vi. 27.10.2021 kl. 08:23