Träd kan vi krama även när vi måste hålla avstånd till människor, säger Majen Norrholm. Foto är taget i Ekenäs, när hennes seminarieklass träffades 50 år efter examen.

Hon har varit i söndagsskolan hela livet

Närpes.

”Jag har inte haft någon väldig omvändelse, tron har vuxit till vartefter.” Majen Norrholm brukar säga att hon har varit i söndagsskolan i hela sitt liv.

20.5.2020 kl. 09:19

Hon föddes i Jeppo år 1946. Församlingen och bönehuset var viktiga när Majen Norrholm växte upp. Hennes pappa, Johannes Sandberg, var en av lärarna i söndagsskolan, som hölls i kyrkan eller i något hem. Senare, som lärarstuderande, började hon själv hålla söndagsskola.

Majen fick tidigt lära sig ta hand om sig själv. Som tolvåring började hon samskolan i Jakobstad och bodde som inneboende i veckorna.

– Det var att ta Haldins buss hem på lördagen, och på söndag kväll tillbaka.

Efter ett år i gymnasiet sökte hon till lärarseminariet i Ekenäs och började där 1964. Den kristliga seminaristföreningen blev en viktig gemenskap, där hon träffade människor från andra församlingar och kyrkor.

– Vi fick se att vi ber på olika sätt och har olika sorters församlingar.

När hon blev färdig lärare år 1968 rådde det brist på jobb. Nästan hälften av årskursen for över till Sverige. Majen var glad när hon blev erbjuden ett vikariat i Övermark. Sydösterbotten var inte så bekant för henne – men här skulle hon bli kvar.

Hon brukade delta i ungdomskvällarna vid folkhögskolan i Vasa.

– Jag åkte ofta med en som hette Johan Norrholm. Men det var inte alls någon romans då. Vi blev bekanta sommaren 1968 när han med sin mamma deltog i missionsläger i Jeppo.

Sommaren 1969 när Majen just fått fast tjänst i Töjby var hon ledare på ett juniorläger på Fridskär. En kväll stod hon i tur att vara nattvakt, och råkade få en viss Johan som partner. Tillsammans gick de runt bland tälten och husen i den mörka augustinatten.

– Jag är lite mörkrädd, så det slutade med att Johan höll mig i handen. Och när solen gick upp vid fyratiden och juniorerna sov lugnt – då stod vi på stranden och var nyförälskade.

"Och när solen gick upp vid fyratiden och juniorerna sov lugnt – då stod vi på stranden och var nyförälskade."

Vid advent var de förlovade och följande sommar gifte de sig. De bodde i skolan medan de renoverade en lägenhet på vinden i Johans hemgård i Norrnäs. Efter att sonen Mats föddes 1971 flyttade de in.

– Man kan ju inte ha det bättre än en farmor som bor i nedervåningen.

År 1975 föddes deras andra barn, dottern Lena. Efter tre år i Töjby fick Majen tjänst i Norrnäs skola, som låg tvåhundra meter från hemmet. Vägen till skolan ledde henne varje dag förbi bönehuset.

Kärleken till bönehuset gick i arv

Familjen Norrholm hade ansvarat för bönehuset i Norrnäs i flera generationer. Nu var det farmor Astrid som hade huvudansvaret för bönehuset och höll söndagsskolan.

– Någon lärarutbildning hade hon inte. Hon hade bara börjat ta hand om den, av kärlek till barnen och till Jesus.

Kärleken till bönehuset gick i arv. Johan övertog ordförandeskapet efter sin mor. Majen höll söndagsskola och junior och det fanns alltid ett par frivilliga ledare som delade ansvaret. Talkoandan i byn var och är god. I dag är Majen ordförande för bönehusets styrelse, men betonar att bönehuset har många understödjare.

Hon trodde att hennes elever kanske skulle tröttna på att se henne både i skolan och på kvällarna. Men på hösten började de alltid fråga: Ska vi inte börja junior nu?

– Då var jag ju där igen. Så länge ni vill ha mig så kommer jag!

Hon fick kraft och glädje av att vara tillsammans med barnen. Idag har Majen Norrholm många ”barn och barnbarn”: juniorerna, skoleleverna, församlingsfadderbarnen. Något av det finaste hon vet är att se barn och föräldrar fylla bönehuset vid en terminsavslutning, telefonkamerorna som höjs: ”Titta, nu sjunger de!”

"Jag är glad att det kommer nya människor som vill ta ansvar."

När hon var 71 tyckte hon ändå att det var dags att pensionera sig från barnarbetet.

Utöver söndagsskola och junior har uppdragen i församlingsrådet och kyrkorådet tagit sin tid under åren.

– Det är intressant att tänka på hur man tagit olika stora beslut.

I senaste kyrkoval valdes många nya in i Närpes.

– Jag är glad att det kommer nya människor som vill ta ansvar. Jag önskar att Jesus ska få vara medelpunkten i allt.

Hennes eget engagemang i församlingen fortsätter, men i andra former: i bönegruppen, som textläsare i gudstjänsten, som volontär på åldringshem och när hon samlar till symöten i bönehuset och i hemmen. Körsången är en rikedom.

– Du kanske far till en körövning och tänker: Nä, ska jag orka med det här nu? Men när du får sjunga sånger med budskap och nöter in dem – då far du hem med en sång sjungande i huvudet. Det är otroligt vad sången kan bära.

I församlingsfadderverksamheten i Närpes har Majen Norrholm varit sedan starten. På 45 år har hon fått vara en länk till församlingen för många barn och familjer.

– Man är en kontakt till en familj som inte har så mycket möjligheter att komma till kyrkan och delta i verksamhet, med små barn och så.

Församlingsfaddern kommer hem till familjen på dopdagen och bär med sig en liten hälsning från församlingen. Hon har följt med familjerna tills barnet är fyra år och då fått bjuda in till söndagsskolan, kyrkans barntimme och dagklubben. Hon vill sända ett tack till alla föräldrar som gett henne förtroendet att stöda dem i barnens kristna fostran.

"Det finns olika åkertegar i Guds rike: somliga ska ha bärbuskar och andra ska ha hönsfarm."

Majen Norrholm har sina rötter i den evangeliska rörelsen och deltar ofta i Slef:s verksamhet, men konstaterar att gränserna mellan väckelserörelserna inte längre är så tydliga som de en gång varit. De senaste sju åren har hon tyckt om att vara med på Kyrkans Ungdoms seniorresor.

– Det är otroligt bra gemenskap. Vi har samma tro och samma grund.

Hon konstaterar att alla inte är ämnade för samma uppgifter.

– Det finns olika åkertegar i Guds rike: somliga ska ha bärbuskar och andra ska ha hönsfarm.

När Parkinson flyttade in

– Johan fick Parkinson kring år 2000.

Majen Norrholm minns att en läkare sa: när du talar med någon som har Parkinson ska du inte bli förvånad om han svarar på en fråga du ställde fem minuter tidigare.

Hon gick i pension vid 60 och Johan blev sjukpensionär samma år, när hans onda nacke hindrade honom från att hantera traktor och maskiner.

– Vi höll på med jordgubbsodling och bärbuskar och arrenderade ut jordbruket. I fem år hade vi ett riktigt bra liv på det sättet.

Det var under en resa till Estland när hon fyllde 65, som hon insåg att Parkinson var mera än hon trott.

– Han visste inte var vi befann oss. Han blev helt förvirrad när vi flyttade oss.

Hon minns det Johan sa, en gång när de talade om bön och förbön: Gud har helat mig så många gånger, nu har jag fått det här, kanske det är meningen att jag ska ha den här sjukdomen.Efter tio år med medicinering led han av hallucinationer och sömnlöshet och fick plats på ett demensboende.

– Det var bra, det var ett bra ställe.

Men hon var inte ensam. Hon talar om det här som tiden när Jesus kom in i deras hem på ett alldeles speciellt sätt.

– Och är fortfarande kvar här.

Om hon känner sig otrygg är det en vetskap hon bär med sig: Jesus har visat sig för mig där i min bönevrå.

Hon gick på anhörigträffar, kom med i en sorgegrupp och fick kontakt med andra i samma situation. I sommar skulle de ha firat 50-års bröllopsdag om Johan ännu levt. Majen tänker att det är värdefullt att vi kan mötas och dela sorgen, precis som vi delar glädje och fest.

Emelie Wikblad



radio. – Genom att flytta fram sändningstiden hoppas vi att Andrum ska nå en större publik, säger Unni Malmgren. 23.6.2020 kl. 15:53

orostider. Varför kom den här pandemin – vill Gud straffa mänskligheten? Eller är den ett tecken på att de yttersta tiderna närmar sig? Vi frågar Björn Vikström, universitetslärare i teologisk etik med religionsfilosofi. 18.6.2020 kl. 16:12

gränna. Pingstförsamlingen i småländska Gränna får till hösten en österbottnisk pastor. – Det är en stor utmaning, men känslan att Gud kallat, förberett och utrustat mig övervinner rädslan, förklarar Ida Karlsson, 36. 19.7.2020 kl. 00:00

Kolumn. Johanna Boholm-Saarinen är tacksam för att det alltid, oberoende av vad som händer i livet, finns hundlokor och häggar, sandvägar och skogsdungar. 18.6.2020 kl. 13:42

sommar. Vare sig du hör till dem som anser att sommaren är till för att slappna av, eller söker något att underhålla dig med när evenemang och läger är inställda. 21.6.2020 kl. 10:00

extremsport. Att springa 100 kilometer och ro över Östersjön är två saker Eddie Myrskog kan kryssa av sin bucket list – och nästa utmaning är utritad på kartan. Lockelsen ligger i att testa sina gränser och att göra något för andra. 18.6.2020 kl. 13:52

Kyrka. Även under speciella omständigheter är kyrkan dess medlemmar, inte bara dess anställda, skriver teologerna Emma Audas och Patrik Hagman i ett inlägg om kyrkan under coronapandemin. 17.6.2020 kl. 08:33

missbruk. Att bli fri från drogberoendet är inte enkelt. Men för Wolfgang Hermann var det ändå enklare än att blir fri från drogerna än från porren. Han vet vad han talar om, för han har missbrukat både droger och porr. 17.6.2020 kl. 07:00

rasism. "Jag trodde länge att det var ovanligt i Finland, och att det räckte med att jag själv inte sade fula saker." 16.6.2020 kl. 00:01

solidaritet. – Människor i svåra situationer är ofta väldigt handlingskraftiga. Medan utrikesnyheterna vanligen fokuserar på problem och katastrofer lyfter Erik Nyström vid Kyrkans Utlandshjälp fram den normala vardagen och den positiva utvecklingen. 16.6.2020 kl. 00:01

fond. Till projekten hör bland annat Petrus församlings lärjungaskola, en cd-skiva med Lina Sandells sånger som görs av David Forsblom och SLEF-Medias resa i C.S. Lewis fotspår . Tjugofyra ansökningar hade inkommit. 15.6.2020 kl. 15:32

domkapitlet. Janette Lagerroos fortsätter som tf kaplan i Houtskär till oktober och kyrkoherdetjänsten i Kronoby är ledig att sökas. Bland annat det här beslöt domkapitlet vid sitt möte idag. 11.6.2020 kl. 16:13

FMS. – Understödsintäkterna har tyvärr inte utvecklats som vi hade förväntat oss, och vi har varit för optimistiska, säger verksamhetsledare Rolf Steffansson på Finska Missionssällskapet. 10.6.2020 kl. 21:12

ekonomi. Understödet styrs så att de församlingar som på grund av pandemin förlorar mest intäkter också får mest stöd. 9.6.2020 kl. 19:00

Kulturskillnader. Som rikssvensk i Helsingfors har teologen Jonas Gehlin kunnat betrakta finländare från ett utifrånperspektiv. I Finland är arbetsklimatet mer formellt och ledarskapet sakorienterat. Och han har med intresse följt de två ländernas olika linjer under coronapandemin. 9.6.2020 kl. 10:35

LEDIGA TJÄNSTER. Johannes församling i Helsingfors vill anställa en citykaplan, som särskilt ska arbeta med den åldersgrupp som har en svag relation till församlingen. 11.10.2023 kl. 16:09

Svenska kyrkan. I KP:s serie om kyrkoherdar i Norden: Sverige. – – – Den svenska kyrkoherden är allt oftare både andlig herde och daglig chef i stora "superpastorat" i Svenska kyrkan. Henrik Törnqvist blev kyrkoherde för en nyfusionerad storförsamling i Trollhättan. 9.10.2023 kl. 16:32

kyrkoherdar. Den finländska kyrkoherdens roll och makt i församlingen är ett stående tema. Därför tittade Kyrkpressen på hur deras kolleger i tre andra nordiska länder, Henrik, Erik och Louise jobbar. 10.10.2023 kl. 18:24

den norske kirke. I KP:s serie om kyrkoherdar i Norden: Norge. – – – Den norska kyrkoherden jobbar i en kyrka som söker sina former efter att ha slutat vara statskyrka 2012. Soknepresten är en av medlemmarna i församlingsrådet. Men chef på församlingskansliet är en "daglig leder", inte prästen. 9.10.2023 kl. 16:36

FOLKEKIRKEN I DANMARK. I KP:s serie om kyrkoherdar i Norden: Danmark. – – – Den danska kyrkoherden är traditionellt präst i en enprästförsamling i ett "sogn" som kan vara mycket litet. Sognepræsten är inte förman för församlingens anställda. Louise Britzes telefon i Köpenhamns förorten Nørrebro ringer dygnet runt ändå. 9.10.2023 kl. 16:34