Moderskap. Det finns inget uppdrag jag gått in för med så stor övertygelse om att jag kommer att klara det strålande, och en så förkrossande insikt om att det var en miljon gånger svårare än jag trodde och att det inte gick särskilt bra.
Jag har tre barn. När det äldsta föddes var jag tjugotvå. Jag kastade mig in i moderskapet i blindo, med den glada självsäkerhet en ung människa har. Nu, tjugosju år senare, skulle jag vilja ta ett prat med den där unga Sofia-blivande-mamman. Jag skulle vilja säga: Seriöst, det här är svårt.
Det jag har lärt mig av att vara mamma är att moderskapet inte är ett land där allt blir annorlunda. Du tar dig själv med dig in i mammalandet. Du går in där med en stor packning på ryggen och i den packningen finns dina egna osäkerheter och dina åsikter om vad som gick fel i din egen barndom och en massa småsaker som du inte visste du bar på.
Du tror att du ser tydligt. Du inbillar dig att du kan sitta där i den mjuka sanden i mammalandet och packa upp den där väskan och säga: Det där tar jag. Det där tar jag inte.
Tyvärr är det inte så. En dag står du där med en tonåring (till exempel) och har oanade reaktioner och säger märkliga saker och upptäcker: jaså. Det där fanns också i väskan.
Skit också.
Jag hade för mig att jag visste ungefär var det kunde gå fel. Jag hade lite koll på var jag tyckte att mina egna föräldrar gått lite snett. Så jag höll mig undan de groparna men i stället grävde jag nya.
Ibland grävde jag nya just för att jag trodde man måste gå en så stor lov kring gamla hål. Ibland gjorde jag tvärtom och senare fattade jag: mina barn skulle ha mått bättre om jag gjort som min mamma gjorde i stället.
Så satt jag där och gnisslade tänder.
Ni undrar om jag skulle göra om det? Förstås. Alla gånger.
Det finns något värdefullt också i att stundvis göra riktigt uselt ifrån sig. Om jag inte blivit mamma hade jag gått omkring med en massa illusioner om mig själv. Om jag inte blivit mamma skulle inte de här tre härliga människorna finnas på jorden.
Jag har varit mitt värsta jag som mamma. Jag har varit mitt bästa jag som mamma.
Jag har kraschat, jag har läckt. Och jag har varit den starkaste, jag har varit urberget, jag har varit den som aldrig brister.
Å så jag famlat. Å så jag älskat.
Sofia Torvalds har varit mamma i 27 år
Att vara blivande mamma är att tänka att den opastöriserade osten man åt kommer att förstöra den lycka som vilar i ens mage.
Att vara nybliven mamma är att hudlös se på det lilla livet som ammas i ens famn och gripas av ångest över nyheterna som fladdrar förbi om hungersnöd och masskjutningar.
Att vara mamma är
att gråta av trötthet, skrika av ilska, säga de fulaste ord man kan (tyst för sig själv) och sedan somna.
att ha dåligt samvete. Nästan alltid.
att se på ljusblonda lockar som blåser ostyrigt i solen, lyssna till lustiga ord, uttalade av en barnslig stämma, och tänka att inget har jag gjort för att förtjäna denna välsignelse.
att längta hett efter livet längre bort, där man lyser och förverkligar sig själv. Och sedan vilja rusa hem igen.
att krama och pussa och borra ner näsan i en solbränd liten nacke.
att inte vilja svara på en enda fråga till, att få eksem av långa ologiska berättelser ur barnamun och att gömma sig extra länge på toaletten när någon ropar: Mammaaa!
att aldrig leka tillräckligt.
att vinka av sin man och sin förstfödde på morgonen och sedan bli uppringd med frågan: Skulle du inte vara med på morsdagskaffe på dagis i dag, alla andra mammor är här? (Och sedan kasta på sig kläder och cykla som en dåre.)
att säga till ängsliga ögon: Jag dör sedan när jag är en riktigt gammal gråhårig tant, dessutom kommer vi att ses i himlen. Och samtidigt gråta inombords.
att bemöta treåringstrots med osande ilska, hårda ord och kalla blickar, och vara övertygad om att barnet kommer att gå i terapi i hela sitt vuxna liv.
att skratta åt prutthumor, utan ansträngning.
att höra: Mamma, jag älskar dig mer än oändligt. Och själv säga: Jag älskar dig mer än universum är stort. Och veta att det är sant.
att vara storkonsument av fläckborttagningsmedel, och samtidigt försöka säga: Vad fint att de lever livet fullt ut.
att se all sin fulhet och litenhet på kvällen, och få en ny chans nästa morgon.
att längta efter ensamhet och tystnad så att det gränsar till vansinne.
att nyss ha satt igång en långfilm och sedan höra ett ynkligt: Mamma, jag mår illa. Och att efter ett dygn känna livet segra när det värsta är över.
att ofta säga: Förlåt att jag snäste, det var totalt onödigt av mig. Jag är bara lite trött.
att tänka att om han dör så kan inte heller jag leva.
att veta att ingen annan levande varelse på denna jord utom jag förstår vad mitt barn behöver när han vägrar allt.
att ständigt träna sig i att vara tillfreds i ofullkomligheten.
Att vara mamma är det största, det svåraste och det vackraste.
Ulrika Hansson har varit mamma i 8 år
