– Man kan gnälla över moderniteten, men då glömmer man den enorma frihet som den fört med sig.
Mikael Kurkiala har skrivit boken När själen går i exil – Modernitet, teknologi och det heliga där han bland annat undersöker vad moderniteten har gjort med det samhälle vi lever i. Hans slutsats är att moderniteten har gjort oss både friare och mer hemlösa.
Hemlösheten handlar om att vi rycks upp från det som han kallar våra lokala livsvärldar och att vi blir ganska utbytbara jämfört med hur det är att leva i mindre samhällen.
– Vi tänker oss allt mer att världen hålls samman av mekaniska naturlagar och att det är människan som är den som skapar mening. Den här tankemodellen gör människor till gudar – och vi är inte särskilt bra på att vara det.
Kurkiala föddes i Sverige men flyttade till Finland som spädbarn och har vuxit upp bland annat i Helsingfors och Jakobstad.
– I Jakobstad hittade jag hemkänslan. Jag studerade i Vasa fram till 1984 när jag flyttade till Sverige för att studera kulturantropologi, som då inte fanns att läsa i Finland.
Kulturantropologi är läran om människan som kulturell varelse. Kurkiala säger att en del av hans modernitetskritik bottnar i att han genom att han är kulturantropolog har sett vad som gått förlorat genom modernitetens intåg.
– I dag tillmäter man individens valfrihet en alldeles för stor roll. Vi glömmer att vi redan från början är begränsade av det samhälle vi föds in i. Vi är beroende av en teknologi som vi egentligen inte har någon möjlighet att välja bort.
Kan man göra motstånd, eller finns det inga alternativ till att dras med på gott och ont?
– Fastan är ett exempel på motstånd. Genom att fasta tar man aktivt kontroll över sin konsumtion. Fastan lär oss skilja mellan vad som är melodi i livet och vad som är bakgrundsbrus.
Moderniteten och informationssamhället är inget vi kan skaka av oss, men som all ny teknik behöver den bemästras. Kurkiala jämför med tiden när de första bilarna kom och vi varken hade hastighetsbegränsningar eller säkerhetsbälten.
– Vi behöver nog någon form av säkerhetsbälten också i informationssamhället. Vi ser redan nu att unga är kritiska mot sociala medier.
Vi har redan en plats
Den världsvida klimatrörelsen ger honom hopp, och han tror att den också kan vara en motrörelse i en tillvaro där vi lever allt för mycket på informationssamhällets villkor. Men kyrkan har också potential att bidra till motståndsrörelsen.
– Det kristna budskapet om en villkorslös kärlek från Gud riktad till människan är ett radikalt budskap. Samhällets budskap är att vi måste prestera tillräckligt för att bli godkända, men det kristna exemplet visar oss att vi redan har en plats.
Kyrkans förkunnelse handar inte bara om ord utan också om icke-verbal förkunnelse.
– I den ingår musik, dofter och liturgi. Styrkan ligger i att den tar hela människan i anspråk.
Han tycker att de kristna berättelserna är väldigt starka.
– Jesus arbetade egentligen helt och hållet genom konkreta handlingar och berättelser, inte genom teorier. Med olika liknelser som han ger till människorna inbjuder han dem till att tänka kreativt kring sina liv.
Sökandet efter ett existentiellt språk
Att religionen tillhör alla och inte enbart dem som bekänner sig som troende är något som han flera gånger återkommer till i boken.
– Det där är viktigt för mig. Jag kommer inte från en kristen familj och jag har aldrig haft en frälsningsupplevelse på ett konfirmationsläger. Men jag har hela mitt liv saknat ett existentiellt språk.
Han upplevde att den religiösa världen var stängd för honom. Kyrkan och de kristna traditionerna tillhörde de andra, inte honom.
– Jag var en långhårig miljökämpe långt till vänster. Men genom livet har jag graviterat mot kyrkorummet, tagit mig in i det och till nattvarden.
I boken finns ett kapitel som handlar om hans resa till faderns dödsbädd i Vasa. Efter döden samlas de närmaste i kapellet runt faderns döda kropp. De sjunger psalmen Härlig är jorden, och efteråt läser Mikael Kurkiala välsignelsen.
– Där kände jag att välsignelsens ord inte längre tillhör de andra utan även mig.
Det gjorde honom förvånad. Han hade alltid trott att han måste kvala in för att få rätt till orden.
– Men kyrkan och de heliga platserna tillhör oss, vi kan stiga in där med det bagage vi har med oss. När Notre Dame stod i brand samlades Parisbor spontant på gator och torg för att sjunga hymner till katedralen.
Han kallar böner, psalmer och liturgi för existentiella resurser.
– Då och då hamnar vi i en situation där vi trevar efter ett gemensamt språk för något som inte går att uttrycka i ord. Det är svårt att uttrycka det här behovet utan det existentiella språket, det blir lätt platt.
Hur ska kyrkan nå ut till dem som kanske behöver den utan att förstå att de gör det?
– Det första är att kyrkan ska göra det som kyrkan ska göra, och göra det bra. Ha gudstjänster och fira mässa. Kyrkan måste bottna i en större tillit, det är inte vi själva som måste bära den hela vägen. Vi bärs av något större, vi behöver inte jaga efter uppmärksamhet.
– I Sverige är vi nog på väg i en riktning där kyrkan kommer att tappa mark den närmaste framtiden. men jag hoppas att kyrkan kommer att finnas kvar som en varm glöd som kan flamma upp. Jag tror att vi kommer att behöva den.
