Klaus Härö säger att han i verkligheten var mer stridslysten än filmens Stefan.

Efter döden kämpar far och son för att mötas

film.

Klaus Härös nya film är en berättelse om tiden strax efter hans mammas död. Livet efter döden är en film där han vill se på huvudpersonerna med värme.

28.2.2020 kl. 10:24

Redan när Klaus Härö var i 10–11-årsåldern visste han att han vill jobba med film.
– Film gjorde ett oerhört stort intryck på mig. Samtidigt kom det, som en skänk från ovan, en uppfinning som hette VHS. Det kändes som om världen öppnade sig.

Hans pappa hörde till generationen som vuxit upp med att klara sig på lite och sade bestämt nej till att köpa en videobandspelare.
Familjen skaffade ingen video och det blev en skola i tålamod. Film blev något eftersträvansvärt för honom.

När han var 23 år blev hans mamma sjuk i cancer. Han var studerande, kom hem på veckosluten. Han hade aldrig tidigare sett någon bli sjuk utan att bli frisk igen.
– Jag tänkte att nu är det svårt, men sedan blir det bättre. Min pappa var en finsk pessimist och drog genast slutsatsen att det här kommer att sluta dåligt. Jag var besviken på att han tog ut allt i förskott.

Ett år senare ringde hans pappa och sade: Om du vill se henne i livet ska du komma nu.
– Min pappa och jag var på olika planeter. Där jag såg fram emot ett tillfrisknande såg han fram emot det oundvikliga slutet.

Det är minnena från den närmaste tiden efter mammans död som ligger till grund för Klaus Härös nya film Livet efter döden.
– Min pappa ville bara bort, men själv ville jag minnas mamma och knyta an till min pappa.

I filmen är det Stefan och hans pappa Nisse som väljer olika sätt att hantera den första perioden av sorg. Nisse vill få begravningen ur världen så snabbt som möjligt och ger sin son i uppdrag att säga åt människor som ringer och beklagar sorgen att de inte är välkomna på begravningen. Nisses syster dyker också upp och har sin egen syn på hur saker och ting ska skötas.
– En del i filmen är förstås påhittat, men en del av det mest absurda har faktiskt hänt på riktigt.

Själv var han mera stridslysten än filmens Stefan.
– Stefan är en renodling av den sida hos mig som ville agera diplomat.

Försonades med fadern
Klaus Härö hade en dålig relation till sin pappa i tonåren.
– Jag var länge bitter på honom för att han hade attityden ”jag har klarat mig själv så du ska också klara dig själv”.

Minnena från tonåren satt kvar och när han bad sin pappa om hjälp och pappan kort svarade ”nä” väcktes ilskan i honom varje gång.
– Ilskan var som när en långtradare bromsar. Den stannar inte genast, utan på grund av tyngden fortsätter den in i väggen. Varje gång kunde jag tappa besinningen.

Stefan (Martin Paul) och Nisse (Peik Stenberg) i filmen Livet efter döden. (Foto: Citizen Jane Productions)

– Min dåvarande flickvän, nuvarande fru, fick mig att börja fundera över hur jag kan vara kristen och tala om förlåtelsen om jag inte kan förlåta min pappa.
Han bad: Gud, hjälp mig att förlåta. Länge tänkte han att han kan förlåta när pappan tar initiativet, när han medger hur svår han varit. Men den dagen kom aldrig.
– Sedan kom dagen när långtradaren bromsade utan tyngd och jag inte längre blev arg utan i stället tänkte: stackars man som nekar till gemenskap.

Han kunde tycka om och tycka synd om honom, och kravet på att han skulle förändras lättade.
– Jag försonades med min pappa – inte i den meningen att vi aldrig skulle ha grälat sedan dess, men tyngden i ilskan var borta.

Härö upplever också att när han själv började se med större empati på sin far kunde pappan ibland ge honom små glimtar av värme.
– Han kunde säga mitt i bastubadandet eller fågelskådandet: ”Jag var nog ganska hård mot dig i tonåren.”

Hans far dog för fem år sedan.
– Det var en sorg, men inte en lika stor chock som när mamma dog.
För fadern var det viktigt att man skulle klara sig själv, men i dag har Klaus Härö ett yrke där han inte får något gjort ensam.

Film lär oss empati
Filmskapandet kallar han ”sitt världsliga kall”.
– Det kunde också vara att sälja skor eller programmera datorprogram. Oavsett vad det är, är det mitt kall att göra det här för min nästa, så gott jag kan.

Det som syns offentligt – glamourösa filmpremiärer – är bara en liten del av helheten. Efter premiären är det bara att bita ihop och börja om igen.
– Det är jobb, men mitt värde finns inte där och mitt liv är inte där. Det jag lever för är nådens rike, trons rike.

Film kan enligt honom öva upp vår förmåga att känna empati.
– Den har möjligheten att visa det vi inte ser i vardagen: att andra människors problem är lika viktiga som mina.

I Livet efter döden skildrar Klaus Härö verkliga personer. Det har fått honom att fråga sig själv om han gör det på rätt sätt.
– Men jag känner mig trygg i att jag har ett försonligt förhållande till dem, att jag ser med värme på dem och deras tillkortakommanden.

Erika Rönngård



Kyrka. Ärkebiskop John Vikström och professor Tuomo Mannermaa tilldelades Henrikskorset på Mikael Agricoladagen. Minister Jaakko Numminen och författare Anna-Maija Raittila förlänades Mikael Agrikolakorset. 10.4.2007 kl. 00:00

Samhälle. Den svenskspråkiga huvudfesten till minne av Mikael Agricolas dödsdag hålls i Pernå kyrka idag (10 april). 10.4.2007 kl. 00:00

Insändare. Allt sedan prästämbetet inom den Lutherska kyrkan öppnades för kvinnor har vi till lust och leda ? mest leda ? fått ta del av bråket med de som motsätter sig denna ordning. Ändå tycker jag att de präster som motsätter sig kvinnliga präster kunde bemötas på ett bättre sätt än vad som är fallet rent generellt. De har ändå en övertygelse som de vill hålla fast vid, trots allt motstånd som de rimligen vet att de får leva med. En sak har emellertid förvånat mig och det är den fråga som en rätt känd profil i svenskfinland tog upp då det i tiden var aktuellt att öppna prästämbetet för kvinnor. Jag avser Paul von Martens som då som Luthersk präst ställde frågan om det överhuvudtaget skall vara präster i kristna församlingar? Han kom till den slutsatsen att det inte skulle vara och tog konsekvenserna av detta. Inom de flesta religioner står prästen som en medlare mellan människor och det gudomliga. Men hur är det med den kristna församlingen? Är det inte så att de händelser som vi nyss i Påsken påminnt oss om har öppnat vägen till ?direktkontakt? med Fadern. Vi är ju undervisade om att be: Fader vår som är i himmelen. De kyrkliga institutionerna är rätt märkliga skapelser. Man kommer inte ifrån att de är världsliga myndigheter. Idag kanske det inte är så tydligt som det var när kyrkotukt praktiserades. Ser man nu på präst- och biskopsinstallationer så är ju utstyrseln tecken på ämbete och myndighet - eller hur? Inom dessa institutioner har det inte heller varit och är inte mycket utrymme för väckelse eller upptäckt av bibliska sanningar. Därom vittnar alla bönehus och frikyrkor vi ser runt omkring. Ser vi på samhället idag så är det en sak som sticker i ögonen och det är den traditionella familjens status som mer och mer vittrar sönder och mycket har inte hörts från biskoparna. Nu verkar det mest som om de är beredda att förr eller senare välsigna Sodom och Gomorras styggelser. Det som idag hörs från predikstolar och i andakter är mest dagis predikningar vilket för tankarna till Karl Marx bevingade tes: Religionen är ett opium för folken. Institutionerna kan man knappast göra något åt men för den enskilde blir frågan hur länge man skall man vara med. Att bryta med traditioner och fäderneärvda stadgar är nu inte det lättaste. Därtill kommer också frågan om det dagliga brödet ifall någon har sin lön från kyrkan. Jag skriver detta för att jag är bekymrad för att goda kristna bröder har hamnat i en från min synpunkt omöjlig situation och jag (förmodligen andra med mig) är inte alls road av det gatlopp de får utstå. Karl-Gustav Klemets Kvevlax 9.4.2007 kl. 13:27

Kyrka. Efter en uppsjö filmer om Jesu död och lidande är det nu på kommande en film som behandlar tiden mellan Jesu uppståndelse och pingsten. 9.4.2007 kl. 00:00

Kyrka. Utanför ytterdörren här i vårt tillfälliga biskopshem i Borgå prunkar en bukett nyss planterade påskliljor. Man ser de första snödropparna sticka fram ur den svarta myllan. Våren är här. Ljuset återvänder. Livet segrar än en gång. 8.4.2007 kl. 00:00

Världen. Sveriges största hotellkedja, Scandic, tar bort Gideoniternas biblar från sina hotellrum. 7.4.2007 kl. 00:00

Världen. En lustfylld långfredagsdans som skulle ordnas av Föreningen för andlig frihet i München stoppades av staden. 6.4.2007 kl. 00:00

Kyrka. Den omtalade regnbågsmässan som flyttades från domkyrkan till S:t Lars i Vanda får nu inte hållas där heller. Det är följden av att församlingsrådet i Vanda svenska församling förkastade kyrkoherdens beslut. 5.4.2007 kl. 00:00

Kyrka. I helgen skickades en vädjan om tolerans gentemot kvinnoprästmotståndare ut till de finska medierna. Tre av de fem personer som undertecknat uppropet är kvinnor. Uppropet finns nu översatt till svenska. 5.4.2007 kl. 00:00

Världen. Europeiska fotbollsförbundet, Uefa, vägrar att flytta den första kvartsfinalmatchen i Uefacupen som spelas på skärtorsdagen i Sevilla. 5.4.2007 kl. 00:00

Kyrka. Skulle det smaka med en kopp domkyrkokaffe? Eller vill du eventuellt äga en av de nya pärtorna på Borgå domkyrkotak? Det kan bli verklighet då återuppbyggnadsarbetena i stiftsstaden framskrider. 5.4.2007 kl. 00:00

Världen. Den chokladstaty av Jesus som skulle ställas ut på ett kontsgalleri i New York under stilla veckan kommer inte att avtäckas. 4.4.2007 kl. 00:00

Kultur. En film om Hildegard von Bingen har biopremiär nästa år. 4.4.2007 kl. 00:00

Kyrka. Det är i samband med förrättningar som bilden av kyrkan ofta formas. Närmare bestämt i mötet mellan dem som deltar i förrättningen och den präst som sköter den. I allmänhet är sådana möten positiva, men går det snett kan det till och med leda till utträde ur kyrkan. 3.4.2007 kl. 00:00

Samhälle. Ny forskning visar att korttidsanställda oftare använder depressionsläkemedel än övriga arbetstagare. 3.4.2007 kl. 00:00

helsingfors kyrkliga samfllighet. Då intäkterna minskar måste även Helsingfors församlingar tänka om. Nu har åtta arbetsgrupper tillsatts med uppgift att kartlägga hur verksamheten kan omstruktureras. 10.7.2015 kl. 11:07

åland. Han har varit med om att starta upp en lokalradiostation. Han har lärt sig ringa i kyrkklockor. Mångsysslaren Bosse Ahlnäs har ett speciellt förhållande till skärgården. Nyfikenheten ledde honom till Tallinn och de små estniska öarna där han numera också är turistguide. 10.7.2015 kl. 10:27

nykarleby. Ett varmt mål mat om dagen och en plats att hålla hus. Dagcentret Hyddan i Nykarleby välkomnar utslagna och ensamma. 7.7.2015 kl. 13:43

Franciskus. Kombinationen av tyst meditation och förundran inför Skapelsen passar även den som inte annars går i gudstjänsten. 7.7.2015 kl. 12:53

Han var på villovägar, men Håkan Streng fann vägen igen. I dag vill han vandra vägen så att både han och omgivningen mår bra. Och helst vill han också ha sällskap under vandringen. 2.7.2015 kl. 09:17