Uppåt och utåt är två riktningar som Teemu Laajasalo, biskop i Helsingfors stift, ofta återkommer till när han talar om vart det 60-åriga stiftet är på väg.
– Det är vår uppgift att se uppåt mot Kristus, men också uppåt i den meningen att kyrkan ska växa och bli större.
Riktningen utåt handlar om hur kyrkan ska växa: genom att öppna upp brett mot världen utanför kyrkans väggar.
– Det innebär att vi ska vara intresserade av den här världens människor och inte bara av den inre kretsen. Vi ska intressera oss också för de människor som inte är intresserade av oss och utsätta oss för olika typer av människor.
Laajasalo drar paralleller till liknelsen om det förlorade fåret som fåraherden gav sig ut för att leta efter.
– En procent av våra medlemmar går i gudstjänsten. Det betyder att vi borde ge oss ut för att hitta 99 får, men det betyder också att vi måste klara av mångfalden.
Att föra samman människor som tänker på olika sätt har varit viktigt för honom längre än han har varit biskop.
– Kyrkan är till för att människor med olika åsikt ska kunna mötas och respektera varandra, att vi som ett samhälle ska kunna stå ut med varandra.
– Vi ska inte vara en inre krets. Det är oetiskt och ekonomiskt skadligt – men framför allt går det emot evangeliet. Kyrkan behöver människorna. Det är människorna som är Kristi kropp och om någon av dem saknas betyder det att en kroppsdel saknas.
Lekholmen exempel på gemenskap
Helsingfors stift är tvåspråkigt. Mörskom församling i östra Nyland är den enda tvåspråkiga församlingen i stiftet, men stiftet kommer också i kontakt med de svenskspråkiga församlingar som även om de själv tillhör Borgå stift ingår i en tvåspråkig kyrklig samfällighet – till exempel i Helsingfors. Laajasalo säger att tvåspråkigheten är något man försöker beakta och att den handlar mer om stiftets identitet än om andelen svenskspråkiga församlingsmedlemmar.
– Det finns åtminstone en sak som de svenskspråkiga församlingarna i Helsingfors har lyckats mycket bättre med än de finskspråkiga, och det är Lekholmen. Lekis är en symbol för den sortens verksamhet där människor inte kommer för att delta som publik, utan de kommer för att vara tillsammans. Lekholmen når kanske främst ut till unga och unga vuxna, men grundtanken är oerhört fin. Det är också fint att verksamheten fortsätter årtionde efter årtionde, från en generation till en annan.
Vem har nytta av telefontiden?
Laajasalo har överraskats av att han som biskop får gå in på djupet i stora frågor om kyrkans existens och ledarskap.
– Hur vill vi att våra församlingar leds? Och hur kommer vi ihåg att vårt främsta uppdrag är att berätta om himlen, att vi trots alla våra resurser och vår position i samhället inte bara är en organisation eller en myndighet bland andra? Det här är verkligt stora frågor om man stannar upp inför dem på allvar och inte bara erkänner dem som goda principer.
Sedan han tillträdde som biskop för ett och ett halvt år sedan har han rest runt till församlingarna och träffat de anställda.
– Jag är oerhört glad över att jag träffat nästan varenda medarbetare och jag har blivit imponerad av hur många människor det finns i det här stiftet och hur mycket de uträttar, på oerhört många olika sätt.
Helsingfors stift är ett brokigt stift med både enorma och små församlingar som kan ha helt olika utgångspunkter. I Helsingfors skiljer sig församlingstillhörigheten upp till 25 procentenheter mellan vissa stadsdelar.
– En insikt jag har fått under mina besök i församlingarna är att de trots de stora skillnaderna ställer samma grundläggande frågor: Hur kan vår verksamhet växa och hur kan vi tala om evangeliet så att det känns relevant för dagens människor?
Laajasalo säger att kyrkan och församlingarna behöver fundera på hur de kan följa Kristus genom att tjäna människorna. Hur hittar man dem som lever i marginalen och hur ger man en röst åt dem som inte hörs. En av de saker han lyfter fram är att den som är allra mest utsatt ska kunna komma i kontakt med en församlingsanställd utan att behöva boka tid.
– Vi kan till exempel fråga oss om telefontiden finns till för oss som arbetar i kyrkan eller för den som behöver dem. Och om vi har fått höra att det finns många ensamma gamla människor på vårt område, nöjer vi oss då med att ingen av dem hört av sig till oss och bett om besök, eller finns det andra sätt för oss att nå ut till dem?
Han understryker ändå att strukturerna i församlingsarbetet fyller en funktion och att han inte strävar efter att montera ner strukturer av princip.
– Men vi behöver utmana oss själva och tänka på att strukturerna ska finnas till för att vi ska kunna göra vårt arbete så bra som möjligt, och inte för att det ska vara så lätt som möjligt.
Döden är inte en punkt
Att möta människor ser han som en av biskopens viktigaste uppgifter. Att träffa många människor för att lyssna till dem, förstå vilka liv de lever – men också för att få lyfta fram kyrkan och Kristus.
– Människors olika livssituationer är tankeväckande. Men de verkligt stora frågorna är de samma oavsett hur ens liv ser ut i övrigt. Om man har förlorat eller håller på att förlora det käraste man har är sorgen likadan oavsett hur man bor eller hur man är klädd när man gråter.
Laajasalo säger att han möter frågor om döden och om den verkligen är slutet i många olika typer av samtal.
– Här är kyrkans väsentliga uppdrag att berätta att döden inte är en punkt, utan ett kommatecken – efter den kommer något annat.
I sommar riktar han en önskan till landets kyrkoherdar: öppna kyrkans dörrar, alldeles konkret.
– Det är så fint att köra förbi och märka att dörren står öppen, för den är nästan alltid stängd.
Även biskopen ska ha sommarlov. I juli försöker han vara ledig så mycket som möjligt – simma, äta glass och vila hjärnan.
– En idealisk sommardag kunde vara en dag när jag får simma och när jag tänker så lite som möjligt. Det fyller min källa så att jag sedan har något att dela med mig av.
