Nils Torvalds pendlar mellan Bryssel, Helsingfors och stugan på Tunhamn, Hitis.

Den hederliga busen blev politiker

barndom.

När Nils Torvalds var fyra år insåg han att han måste försvara sig själv, ingen annan tar hand om honom.

13.6.2019 kl. 14:04

Nils ”Nicke” Torvalds är född den 7 augusti 1945, ”mellan Hiroshima och Nagasaki”. Han föddes mitt in i en äktenskaplig katastrof.
– Och mitt i en arbetskatastrof; pappa Ole Torvalds fick sparken från sitt jobb som chefredaktör för Västra Nyland ungefär samma dag jag föddes. Han hade haft ett förhållande utanför äktenskapet, och dessutom varit onykter på jobbet.

Bägge hans föräldrar gifte småningom om sig, de tre barnen placerades på olika håll. Som fyraåring flyttade Nicke – den yngsta – in hos släktingar, och bodde hos dem i ett och ett halvt år. Det påverkade honom, på gott och ont.
– Då lärde jag mig att det inte finns någon annan som försvarar mig, jag måste försvara mig själv. Jag har därför ett oerhört behov av att vara mig själv. Det låter vackert, men det är också ett recept för ett helvete, för jag har alltid gått mina egna vägar.

I sin barndom var han oerhört häftig, och ständigt i slagsmål. När han slogs kunde han vara farlig i sin besinningslösa vrede.
– Det att jag som barn utlämnades åt mig själv skapade en tillspetsad individualism hos mig. ”Jag är jag och du ska tammefan inte lägga gränser för mig!” Det är en ganska besvärlig egenskap.

När hans mamma Märta väntade honom visste hon att hennes man hade ett utomäktenskapligt förhållande. Det ledde till att hon bestämde att just det här barnet – Nicke – bara var hennes.
– De var ganska ironiskt, eftersom det visade sig att just jag åtminstone fysiskt råkade vara en kopia av min pappa. Jag tror att hon kanske förlät mig mer än hon hade gjort under andra omständigheter. Hon brukade säga att jag är en hederlig buse.

Det första minnet av trygghet han har är relationen till syskonen Katarina och Jan. När skilsmässan kom förlorade han dem – de placerades på olika håll.
När han var sex år flyttade Nicke från släktingarna tillbaka till sin mamma, som var omgift med violinisten Kai Kajanus. Småningom landade också systern Katarina där, medan brodern Jan bodde med pappa. De levde ett relativt normalt familjeliv – om man inte räknar med att Märta med jämna mellanrum måste ta sig till Kämp och kvittera ut Kajanus, som inte kunde betala sin räkning.

När äktenskapet med Kajanus havererade gjorde Märta ett självmordsförsök. Efter det sökte hon sin tillflykt hos kyrkan. Hon blev katolik.
– Jag överfördes automatiskt, med henne, till S:t Henriks församling. När jag började i mellanskolan skulle man uppge målsman, adress och församling. Mamma hade ett annat namn än jag själv, vilket ledde till att någon undrade om jag var ett hittebarn. När jag dessutom hade fel religion ledde det till att man försökte mobba mig. I 11-årsåldern slogs jag med blodiga knogar för den katolska tron. Eftersom jag var så illa tvungen att slåss för en sak måste jag ju också identifiera mig med den.

Han blev ganska snabbt mässtjänare, ministrant, i S:t Henrik, och steg i graderna. Han kunde den latinska mässan utantill.
– Efter konfirmationen kände jag av en växande konflikt. Jag kunde inte riktigt förstå varför jag skulle gå till en präst som jag personligen kände och bekänna mina synder. Mina synder var inte hans sak. Det ledde till att jag i 18–19-årsåldern lämnade kyrkan, och efter det har jag inte gått med i något trossamfund.

Hans andlighet beskrivs bäst av filosofen Baruch Spinoza: Naturen är Gud.
– Det är en sak som jag förstår: vi lever i en evolution, evolutionen är skapelsen, och vi är alla ett resultat av den skapelseakten. Inför den kraften måste vi visa en viss högaktning och ödmjukhet. Det kan jag kalla min religion.

Du inledde din politiska karriär i Finlands kommunistiska parti. Varför gick du vänsterut?
– En sommar blev jag förälskad, och insåg att objektet för min stora kärlek – antagligen på goda grunder – tyckte att den här unga mannen som var bra på att springa och spela fotboll och slåss inte var särskilt kultiverad. När skolan började gick jag till Richardsgatans bibliotek och började läsa igenom hyllorna från A.

När han kom till Väinö Linna och Ivar Lo-Johansson stannade han upp. De gjorde ett oerhört intryck på honom. Han identifierade sig med underklassens moraliska storhet.
– Ekonomiskt var vi underklass – morsan hade aldrig pengar. Intellektuellt var vi allt annat än underklass. I den här blandningen valde jag det spåret. Det var igen ett sätt för mig att manifestera att jag går min egen väg. Jag har en medfödd verbal begåvning, och då blev jag den som formulerade det politiska budskapet. Det gav mig en annorlunda roll än dem för vilka budskapet blev formulerat.

Han studerade i Moskva i två år, han plöjde igenom Marx och kom ut på andra sidan. Men redan under tiden i Moskva 1975–1976 började han tvivla. Vändpunkten kom när han sommaren 1980 jobbade som turistledare under olympiaden i Moskva. Det var hans jobb att skaffa fram bussar, och de var alltid för få. Han hamnade i en konflikt med en partitjänsteman.
– I konflikten om bussen avslöjades korruptionen i systemet. De som skulle försvara de svaga hade egentligen blivit besvärliga översittare.

Han gav upp jobbet som chefredaktör för tidningen Enhet, och blev så småningom redaktör på Yle. År 2006 anslöt han sig till Svenska folkpartiet och sitter idag som Sfp-representant i Europaparlamentet.
– Det roligaste med att vara politiker är att vara ute bland människor och försöka förklara vad allt det här handlar om. Jag har stor nytta av den verbala förmåga som är mitt fadersarv. Det är något jag fått, något som finns i mitt dna. Det gör politik mycket mer intressant.

Men är du egentligen sådan som älskar att prata med människor bara för att du älskar människor?
– Jag tror inte att jag älskar människor, men jag älskar intellektuell ordning. Jag tror att varje människa som fått förmågan att på något vis ordna upp i kaos har en skyldighet.
Han berättar om ett pappadagis: Nestes bensinstation i Malax. Han var där under valkampanjen 2009, 2014 och 2019.
– Först var där kanske fyra–fem människor, de lyssnade nog, men de var jävligt misstänksamma. Jag kom från fel del av Finland, jag talade fel sorts svenska. Fem år senare var jag där, på samma kafé, samma gubbar – men lite fler, och lite mindre avvaktande. Och i år: fullt hus, och nästan inget avstånd alls. Jag får gåshud bara av att beskriva det. Jag har på något vis bidragit till att de förstår världen de lever i lite bättre, och det är ganska stort.

Du talar mycket om ditt fadersarv. Vad har du fått av din mamma, Märta?
– En mycket större beslutsamhet än jag kunde ha fått av min far. Jag har något av pappas kunskapstörst och behov av sammanhang – men där finns alltid en vekhet, för du kan inte vara stöddig i förhållande till kunskapssammanhangen. Beslutsamheten är ibland en hårdhet. Det är förmågan att fatta besvärliga beslut i besvärliga situationer.

Du kunde leva ett härligt pensionärsliv på din stuga på Tunhamn, Hitis. Varför är du politiker?
– För att det är så fruktansvärt spännande och intressant. Och kanske också fruktansvärt viktigt. Tänk bara på att Trump tycker att det skulle vara en briljant idé att bygga en mur mellan Nordirland och Irland. Det är en inställning till världen som är ganska skrämmande, och farlig. I Europa har vi under efterkrigstiden på goda grunder byggt upp en pacifistisk västeuropeisk identitet. Man behöver bara åka till Auschwitz för att inse att det är en god idé. Men nu är vi utlämnade åt oss själva, på samma sätt som jag var när jag var fyra år och lämnades hos släktingar. Nu måste vi stå på egna ben.


Redaktören Sofia Torvalds är dotter till Nils Torvalds äldre bror Jan, men redaktionen valde trots släktbandet henne för intervjun. – Det finns någonting av en regel som säger att så här nära släktingar vare sig borde göra en intervju eller låta sig intervjuas. Men ingen annan intervjuare hade kunnat komma så nära inpå min personlighet. Det förstod jag – och godkände, säger Nils Torvalds.

Sofia Torvalds



Kultur. Kyrkpressens webbartiklar har försetts med en Gilla-knapp och kommentarmöjlighet via Facebook. 9.12.2010 kl. 00:00

Marina Wiik. På förra årets firmajulfest övergav vi tingel-tangelklapparna till förmån för mer personliga ”presentkort”. Några veckor före festdagen dök det upp en låda i kafferummet för små röda kort: ”God jul, kära kollega! Det är roligt att jobba med dig! Jag är glad att kunna göra följande för dig...” 9.12.2010 kl. 00:00

Samhälle. När den offentliga sektorn inte klarar av alla sina uppgifter blir frivilligarbetet allt viktigare. Församlingens erfarenhet av diakoni får aktualiserad betydelse i kommunsammanslagningens tidevarv. 8.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. I år ordnas för första gången julvälsignelser för hela familjer i Helsinfors domkyrkoförsamling. 8.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. Predikan i självständighetsdagens gudstjänst i Helsingfors domkyrka hölls i år av Tammerforsbiskopen Matti Repo. 7.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. Vandaborna demonstrerade för eget församlingshem. 7.12.2010 kl. 00:00

Människa. Som kristen är han en andra klassens medborgare. Det medger Dennis Datta gärna och utan att darra på rösten. I hans hemland Bangladesh är det islam som gäller. 2.12.2010 kl. 00:00

Magnus Lindholm. Vägen mellan Las Palmas och Tejeda på Gran Canaria är minst sagt krokig. Som en magsjuk jätteorm slingrar sig asfalten mödosamt mellan allt mer hisnande stup och stammar. Kilometermarkeringarna passeras i snigelfart trots den nya hyrbilens styrka och smidighet. 2.12.2010 kl. 00:00

Ledare. TD Hanna Salomäkis grundliga inventering av de inomkyrkliga väckelserörelserna dimper ner i ett läge när de som lotsar det finländska folkkyrkoskeppet har all anledning att fördjupa sig i analyserna. 2.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. Väckelsefolket är folkkyrkans skarpaste kritiker. Samtidigt är de flitigast när det gäller att läsa Bibeln och gå i kyrkan. 1.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. Församlingarna i Vanda anlitar frivilliga att tända ljus vid gravarna på stadens begravningsplatser i jul. Tjänsten är tänkt för personer som inte själva har möjlighet att tända ljus vid sina anhörigas gravar under julen. 1.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. Insändare och skrivelser kring ungdomsarbetet i Karleby möter både förståelse och kritik hos biskopen. 30.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkoskatten för 2011 höjs med 0,35 procentenheter i Vörå församling. På landsbasis är det den högsta skatteförhöjningen. Kyrkoskatten i Vörå, dit också Oravais nästa år hör, är 1,85 procent. 30.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkostyrelsen har beslutat om hur understöden från Kyrkans forskningscentral skall fördelas för år 2011. Det största understödet, 23 000 euro, fick teologie doktor Patrik Hagman som forskar vid Åbo Akademi. 29.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. På söndag inleds det nya kyrkoåret med första advent. 28.11.2010 kl. 00:00

ekonomi. Understödet styrs så att de församlingar som på grund av pandemin förlorar mest intäkter också får mest stöd. 9.6.2020 kl. 19:00

Kulturskillnader. Som rikssvensk i Helsingfors har teologen Jonas Gehlin kunnat betrakta finländare från ett utifrånperspektiv. I Finland är arbetsklimatet mer formellt och ledarskapet sakorienterat. Och han har med intresse följt de två ländernas olika linjer under coronapandemin. 9.6.2020 kl. 10:35

prästvigning. Jean d’Amour Banyanga prästvigdes sjunde juni i Borgå domkyrka. 8.6.2020 kl. 12:33

utmaningar. Haje Abrahamsson är skådespelare och mamma till ett barn med specialbehov. – Det jag gör kan tyckas tungt, men det är roligt och djupt meningsfullt. 5.6.2020 kl. 10:39

sibbo. Rune Packalen kallas för församlingens tredje diakon. Som busschaufför har han fört många förtroliga samtal. En stor tragedi har färgat hans eget liv, och gjort honom till en lyssnare. 4.6.2020 kl. 14:11