Svaren står inte färdiga

ärkebiskopval 2018.

Att bevara kyrkans enhet utan att tysta ner dem som tänker annorlunda eller tumma på det befriande kristna budskapet är en av framtidens största utmaningar, enligt Björn Vikström.

22.1.2018 kl. 13:25

I ett annat scenario kunde han ha blivit läkare, matematiklärare eller journalist. Inträdeslitteraturen till medicinska fakulteten låg i väskan när Björn Vikström åkte som beväring till Nylands brigad.

– Det var under tiden i armén som beslutet att söka till Teologiska växte fram. Då tänkte jag att om jag inte prövar på att studera teologi kanske jag kommer att ångra det senare i livet.

Ungdomsarbetet i hemförsamlingen i Borgå, där han och hans jämnåriga fick ta ansvar som ledare och på olika sätt växa in i församlingsarbetet, var en avgörande faktor. Men berättelsen om hans andliga resa börjar med uppväxten i ett prästhem. Det var pappa John som väckte intresset för teologi och mamma Birgitta som lärde honom älska kyrkan. I hemmet lärde han sig böner och att tillsammans förbereda och fira kyrkoårets högtider – det senare speglar för honom den gemenskap som kristen tro och församling ytterst handlar om.

Björn Vikström förnekar inte att det också för en präst och prästson händer mycket i livet och världen som prövar tron på en god Gud.

– Frågorna blir man aldrig fri från, men det finns en dimension av förtröstan bortom alla garantier och färdiga svar.

Han återkommer ofta till Jesus på korset.

– Jesus sista ord på korset om att trots allt, mitt i allt, lämna sig i Gud hand – det är tron för mig. Längre än så tror jag egentligen inte att någon av oss behöver komma. Sen handlar det om hur vi i vårt vardagliga liv försöker leva ut tron och vad det betyder i fråga om rättvisa, jämlikhet, barmhärtighet och omsorg om fattiga och nödlidande.

Det finns inte en entydig plats där Vikström känt att han hör hemma. Rötterna finns på Åland och i Österbotten, han är född i Åbo, uppvuxen i Borgå och har arbetat som präst i Helsingfors, Hangö och femton år i den tvåspråkiga församlingen i Kimito.

– Det jag värdesätter otroligt mycket i prästens arbete är att träffa människor i väldigt olika livssituationer, dela deras smärta, deras drömmar, deras förhoppningar och kunna vara en medmänniska, men också en representant för Guds kärlek och omsorg. Det är ofta de situationer där jag känt mig mest svag, kommit mest till korta, som kunnat bli vittnesbörd om att Gud använt mig och fört mig till den plats där jag behövt vara just då.

Idrotten och nåden

– Att kunna gå ut och springa en timme varannan dag, det är livskvalitet för mig, säger Björn Vikström.

Under studietiden spelade han handboll i två lag och i Kimito var han juniortränare i friidrott och fotboll. För den blivande biskopen blev tränarrollen också en värdefull erfarenhet av ledarskap. Att se barnen och ungdomarna lyckas och överträffa sig själva nämner han som sin bästa idrottsupplevelse.

Men idrotten handlar om mycket mer än tävling: meningsfull fritid och att vara del i en gemenskap. Bollförbundets program Alla spelar påminner om kyrkans budskap att människans värde inte är beroende av prestationer. Det är sådan nåd och kärlek Vikström hoppas att kyrkan i dagens samhälle står för.

– Nåd kan till exempel betyda att vi duger inför Gud och inför människor också fastän vi inte är effektiva, fastän vi inte har en massa vänner på Facebook eller en massa intressanta arbetsuppdrag på vårt CV eller inte är tv-kändisar.

Han tycker det är viktigt att kyrkan aktivt deltar i samhällsdebatten, för fram de värderingar som springer fram ur tron och Bibeln och vågar ta ställning i svåra frågor, för människor som blir förbisedda eller felbehandlade.

– Det må gälla marginaliserade ungdomar eller ensamma åldringar eller papperslösa flyktingar.

Sörjer polariseringen

Vikström läser mycket, både skönlitteratur och teologi, och när han reser lyssnar han gärna på ljudböcker som avkoppling och inspiration. Förutom teologi har han studerat litteraturvetenskap och filosofi. Att skriva, böcker, artiklar och kolumner, ser han som ett sätt att utöva biskopsämbetet:

– Att brottas med den ständiga spänningen mellan ett budskap som förblir detsamma, men som samtidigt behöver kläs i ord och handling på ett unikt sätt här och nu för att bli förståeligt och nå ut till människor som lever i dag.

Han värdesätter kontakten till den akademiska världen, som han också ser som en möjlig framtida utmaning ifall han inte blir vald. Han arbetade tre år vid Åbo Akademi med ett tvärvetenskapligt projekt kring hållbar utveckling och tycker framför allt om att föreläsa och delta i seminariediskussioner.

– Det ger nya impulser för mig som predikant, det tvingar mig att argumentera, att lyssna på sådana som har andra åsikter än vad jag själv har.

Speciellt uppskattar han växelverkan mellan det akademiska och det kyrkliga livet.

– Jag tycker det är viktigt att de som studerar teologi och funderar på att jobba inom kyrkan också under sin studietid har en levande kontakt till en församling och uppmuntras att reflektera över och växa i sin tro.

Vikström tror inte att färdiga svar på livets stora frågor står att läsa någonstans. Han sörjer när han ser att riktningar inom kyrkan klamrar sig fast vid fiendebilder av varandra och upprätthåller polariseringar mellan vem som är och inte är trogen Bibeln.

– Jag tycker det är viktigt att komma ihåg att det att Bibeln är Guds ord handlar om hur vi i dag tar emot, lyssnar på, förstår och ger Bibelns budskap gestalt i vårt sätt att leva som enskilda kristna och som församling och kyrka.

För honom har det varit en befrielse att upptäcka att frågan om hur vi ska vara som kristna i dag är precis densamma som Paulus och de första kristna funderade på.

– Också vi brottas med Bibelns texter och får försöka fundera på hur vi som kyrka idag ska förhålla oss till olika samhällsfrågor, som till exempel äktenskap och sexualitet. Hur ska vi förhålla oss till flyktingarna och asylsökande och hjälpa dem, på vilket sätt ska vi där vara trogna det kristna budskapet?

Vikströms svar blir att följa Jesus exempel: starkt förankrad i den judiska traditionen och skrifterna, samtidigt lyhörd för de människor han mötte och för deras konkreta behov.

En lyssnande ledare som tar ansvar

När det kommer till ärkebiskopsposten har Björn Vikström ett familjearv att bära, på gott och ont. Hans pappa John Vikström innehade den posten stora delar av 1980- och 90-talet.

När Kari Mäkinen meddelade att han går i pension blev Vikström kontaktad av människor som önskade att han skulle ställa upp i valet.

– Jag har hunnit vara både församlingspräst och biskop och skrivit om frågor som på många sätt är aktuella i dag, allt från äktenskap och kristet miljöansvar till folkkyrkan i dagens värld. Jag tyckte det var viktigt att åtminstone allvarligt fundera på det. Jag är inte heller färdig att slå mig till ro och vänta på pensionsåren. Därför vill jag gärna ställa mig till förfogande och försöka vara det salt och ljus som Jesus kallar oss till, i världen och i kyrkan.

Han vill inte ta sig själv på för stort allvar och hoppas att han är lätt att ta kontakt med, som privatperson och biskop. Han vill gärna föra med sig det finlandssvenska sättet att förhålla sig till kyrkans auktoriteter, som han tror är mer avdramatiserat.

Idealbilden är en lyssnande och diskuterande ledare som ger utrymme för olika röster och tål olika åsikter, men som också vågar ta ställning, visa riktning och bära ansvaret för obekväma beslut som måste fattas.

Björn Vikström är beredd att ta kritik för sina åsikter och handlanden, men osaklig kritik mot honom själv eller andra reagerar han på.

– Om jag upplever att någon ifrågasätter ärligheten i min övertygelse eller kommer med direkt falska beskyllningar – det tycker jag inte är någonting man stillatigande behöver låta ske.

Han vill gärna fortsätta vara en aktiv röst i samhällsdebatten, en roll han tycker Mäkinen skött väl. Samtidigt är han inte okritisk till det sätt på vilken ärkebiskopens roll som hela kyrkans ledare och ansikte utåt förstärkts under de senaste trettio åren.

– Det är viktigt att komma ihåg att en biskop alltid har sin legitimitet nerifrån, från församlingarna. Jag skulle gärna betona ärkebiskopens roll i ärkestiftet lite starkare.

Emelie Wikblad



NYTT LIV. Ända sedan Mikaela Ahola var barn har hon fått höra att hon behöver ett nytt hjärta. Hennes hjärta var var missbildat, ett så kallat enkammarhjärta. 15.9.2021 kl. 17:41

MARTYRKYRKANS VÄNNER. Martyrkyrkans vänner har återupptagit sin verksamhet efter att myndigheterna återbördat pengarna som varit i kvarstad till föreningens konto. Föreningen har redan sänt ut pengar till projekt man understött tidigare. 14.9.2021 kl. 19:20

CREDU. Hon vill att hela personalen ska arbeta tillsammans med att sikta mot stjärnorna för att de ska landa i trätopparna. Kerstin Storvall är rektor för Kredu och Step-utbildningen i Nykarleby. 14.9.2021 kl. 18:53

JOHANNES FÖRSAMLING. – Nu sitter skägget löst! säger Johan Westerlund, Helsingforskyrkoherden som odlade ett coronaskägg för att han ändå bara satt hemma. I oktober bjuder han in till Mikaelidagsfest i Johanneskyrkan och hoppas att kyrkan blir så full som restriktionerna tillåter. 14.9.2021 kl. 18:38

kyrkoherdeval. Biskop Bo-Göran Åstrand, vad gjorde att du bedömde att du behövde ställa in ditt program och åka till Pedersöre? 10.9.2021 kl. 14:28

FÖRSÄLJNING. Lägerholmen Mataskär i Esbo, med alla sina byggnader, har sålts till en privatperson för ett sjusiffrigt belopp. 8.9.2021 kl. 10:15

kyrkoherdeval. I söndags träffades Pedersöre församlings tillträdande kyrkoherde Mia Anderssén-Löf, vice ordförande Krister Mård och biskop Bo-Göran Åstrand för att utbyta tankar kring församlingsarbetet. 7.9.2021 kl. 12:45

BÖN. När man inte klarar av att be kan man testa att be på ett nytt sätt. 3.9.2021 kl. 15:18

RÄTTEGÅNG. Besvärstiden gick ut och hovrättens dom överklagades inte – den frikännande domen i målet mot Martyrkyrkans vänner står alltså fast. 2.9.2021 kl. 16:56

studieliv. Sonja Jakobsson rör sig i högskolornas korridorer och får ägna sig åt något av det hon gillar mest – att höra människors berättelser. 2.9.2021 kl. 16:52

studier. Moa Widjeskog studerar på ett kristet college i Kentucky. Hon har mött värme och vänlighet, men också attityder som är helt främmande för henne. 2.9.2021 kl. 09:19

LIVSBANA. Vanligtvis säger man att man snubblat in i en karriär. Det gjorde inte Mårten Wallendahl. En kompis som snubblade över honom ledde in honom på den livsbana han nu är i. 1.9.2021 kl. 16:37

BÖN. Cita Nylund tog initiativ till att starta en bönetråd på Facebook. Varje vecka samlas gruppmedlemmarna på sitt håll och ger av sin bönetid åt andra. – Det är ganska stort fast det är litet. 1.9.2021 kl. 12:45

familjeliv. När Oskar Boije var en vecka gammal fick hans föräldrar veta att han har 47 kromosomer. – Oskar förankrar oss här och nu, säger Erika och Mattias Boije. 1.9.2021 kl. 09:13

kyrkoherdeval. Den livliga debatten inför herdevalet i Pedersöre har väckt frågor. Vad måste en kyrkoherde vara bra på? Att lyssna, säger biskop Bo-Göran Åstrand. 31.8.2021 kl. 09:12

Teologiska fakulteten. – Det finns en stark längtan efter att tro på något mer. Vad ”mer” är, det är vad vi försöker ta reda på inom teologin. Det säger Björn Vikström. 18.3.2024 kl. 10:42

AKTUELLT FRÅN DOMKAPITLET. Domkapitlet sammanträdde på måndagen. 18.3.2024 kl. 16:47

Änglar. Marika Salomaa pausade anställningen som personaladministratör och satsade på att bli keramiker. Nu tillverkar hon tröstänglar som Matteus församling delar ut till personer som förlorat en anhörig. 18.3.2024 kl. 08:00

kyrkoherdeinstallation. Hård vind gjorde att förrättarna vid kyrkoherdeinstallationen i Saltvik inte kom i land på Åland. 17.3.2024 kl. 11:15

VILDMARK. I vildmarken stänger Per-Johan Stenstrand ut bruset och tankar kraft. Årligen gör han två större turer, en rejäl fiskevecka i augusti och en vecka runt påsk med snöskoter, tält och isfiske uppe i Lappland. 16.3.2024 kl. 13:34