År 2011 började Nina Nores-Syvänen arbeta vid ett företag i försäkringsbranschen. Hon är socionom och skulle arbeta som skadehandläggare.
– En skadehandläggare behöver många typers kunskap, och jag var ivrig att få jobba i en ny bransch och med helt andra uppgifter än jag haft tidigare.
Ganska snabbt märkte hon att atmosfären i hennes team verkade inflammerad. Det hörde till arbetskulturen att man fick brusa upp och visa sin irritation mot kolleger.
– Och arbetsmängden var stor. När jag kom tillbaka efter semestern märkte jag att mitt ansvarsområde fördubblats, utan att jag blivit kontaktad. Jag var oerfaren och det område jag hade hand om var brett, det blev för mycket och för snabbt. Men jag tänkte: Jag måste kämpa.
På sommaren insåg hon att hon var helt slutkörd. Efter en kort sjukledighet tog hon kontakt med sin arbetsgivare och påtalade de mest brännande problemen: mobbning på arbetsplatsen och den alltför stora arbetsmängden.
– Mobbningen slutade, men arbetsmängden var oförändrad. Och jag fick skuldkänslor: hur kunde jag be om mindre jobb när det skulle ha lett till att de andra fick mer?
Tröttheten tilltog, liksom cynismen. Hon ville vara en positiv människa, hon ville vara den som sprider glädje på arbetsplatsen, men nu märkte hon att hon i stället spred negativitet.
– Jag kände skuld över att jag var så negativ, men jag klarade inte av att vara på något annat sätt. Ibland gick jag bara in på wc:n och grät, och en gång brast jag i gråt på väg hem från jobbet.
När hon äntligen sökte sig till en arbetspsykolog var diagnosen ”allvarlig arbetsutmattning”.
– Jag glömmer aldrig den oro psykologen hade i sin blick då jag beskrev hur jag hade det.
Den första längre sjukskrivningen föregicks av en period av ökande symtom. Cynism och glädjelöshet, förlamande trötthet, sömnproblem – och en lång rad fysiska sjukdomar.
– Jag var sjuk varannan vecka, jag fick varenda förkylning som var i svang. Jag drabbades av mitt livs första lunginflammation och en annan infektion som inga antibiotikakurer ville bita på.
Liksom många plikttrogna arbetstagare kände hon skuld över att hela tiden vara sjuk, ändå innebar varje febertopp en sorts lättnad: nu var hon bevisligen sjuk, nu behövde hon inte gå på jobb.
Ändå säger hon nu, efteråt, att det värsta med arbetsutmattningen inte var utmattningen i sig, utan hur den blev bemött av arbetsgivaren. Under åren i försäkringsbranschen hade hon fem kortare eller längre sjukledigheter på grund av utmattning, och satt med på sju möten där arbetshälsovården och arbetsgivaren tillsammans med henne skulle försöka lösa de knutar som uppstått.
– De flesta av mötena blev mycket traumatiska för mig. De verkade aldrig handla om arbetsplatsen, utan bara om mig – hur jag sköter mina arbetsuppgifter, vad jag gör på fritiden. Jag kände mig helt nonchalerad. Arbetshälsovården fungerade bra, men jag kände att arbetsgivaren bara ville ha mitt fall undanstökat.
Nina Nores-Syvänen känner misstro mot metoder vars enda syfte är att försöka få individen att förebygga arbetsutmattning.
– Visst är det viktigt att komma ihåg att ta pauser, att undvika övertid och att sova och motionera tillräckligt, men att poängtera endast de sakerna är också att skyffla tillbaka ansvaret på individen. En av de största stressfaktorerna är en känsla av att du inte kan påverka ditt jobb, att du inte behärskar det. Arbetshandledning hjälper inte om grundproblemet är att du har för mycket att göra. Det fanns mycket sjukledigheter på min arbetsplats.
Läs hela artikeln i veckans nummer av Kyrkpressen.
