– Även om jag sliter med tvivlen ser jag ingen mening utan tro.
Svein Inge Olsen plockar fram en tidskrift om Protestfestivalen i hans hemstad Kristiansand i Norge.
Protestfestivalen är hans livsverk. Där debatterar deltagarna ofta frågor som har med kristen tro och religion att göra. Ett av årets debattämnen är helvetet. Frågan som ställs är om helvetet är avskaffat när det talas så litet om synd i kristna församlingar i dag. Och kan det finnas en himmel om det inte finns något helvete? Flera teologer och kulturpersoner ska diskutera.
– Pingstpastorn Peter Halldorf har kallat helvetet en platslöshet. Det är inte vad vi fick lära oss i trosrörelsen på åttiotalet. En platslöshet vare ju toppen för alla icke-troende som anser att livet här på jorden är ett helvete.
Han frågar sig om Gud kan förändra sig eller om det är vi som förändrar Gud.
– Den frågan är jätteviktig. Föräldrarna ska tala om för sitt barn vad som är rätt och fel. Men om de inte gör det? Ska barnet bara få gå ut i trafiken och bli överkört? Vi tänker oss Gud som en far som vägleder oss. Men om vi inte har några regler, finns Gud då? Samma gäller helvetet. Många, även konservativa kristna, verkar ha avskaffat det.
Olsen är en av de tre personer som startade festivalen år 2000.
– Festivalen protesterar mot likgiltighet och apati. Kärnan i festivalen är debatten. Vi har föredrag, filmer, musik och konst. Publiken deltar också i debatten. Vi kallar oss Nordens värdefestival för någon motsvarighet till Protestfestivalen finns inte i Norden, sannolikt inte i Europa heller.
Redan det första året upptäckte arrangörerna att tiderna förändrats.
– Biskopen därifrån vi kommer mobbades plötsligt i tidingarna för sin syn på homosexualitet. Han var en mild person och hade inte ens uttalat sig i frågan. Det var bara en åsikt som fick gälla. De som ropade högst om tolerans var de minst toleranta. Det tyckte vi var farligt.
Därför ville de ha en festival där alla skulle få komma till tals.
– Vi inbjöd inte bara anarkister och kommunister utan också konservativa kristna att delta. Det var inte populärt i alla kretsar.
Men när den nya äktenskapslagen kom i Norge 2008 ställde de konservativa kristna inte upp i debatten.
– Trots att det var en värderevolution på gång var det bara den liberala sidan som kom till tals i media. Vi irriterade oss på att kristna konservativa inte fick utrymme. Men trots att vi skrev ett provocerande brev till präster och pastorer ställde de inte upp. I en radiodiskussion senare gav en frikyrkopastor oss rätt: de anser att den nya lagen är dramatisk men de vågar inte uttala sig då de blir mobbade och överkörda. De höll sig tysta.
Stein Inge Olsen provoceras av det han kallar flockmentaliteten.
– Det är skrämmande att alla människor ska tycka lika. Det leder till en utveckling där folk inte längre får ha någon åsikt, där man ska hålla käft om man inte omfattar den allmänna åsikten.
Levde som Jesushippie
Innerst inne är Svein Inge Olsen en hippie. Men han är född 1963 och för ung att ha upplevt rörelsens blomstringstid.
Han växte upp med en far som var djupt troende och som han ser som den finaste människan någonsin. Men som ung ville Olsen inte ha något med kristen tro att göra.
– Jag har alltid varit rädd för att dö. När jag var ung sades det att Gud tar hem dem som dött. Det ville jag inte att skulle hända mig. I trosrörelsen där jag kom till tro 1984 predikades att Gud tvärtom inte vill någons död utan att de sjuka ska bli friska. Det stod i kontrast till den pietism jag vuxit upp i.
Det är den fysiska döden han är rädd för, förruttnelsen. Rädslan har inget med religion att göra.
– Därför irriterar jag mig på dem som säger att jag inte ska vara rädd, bara tro på Jesus.
Han beskriver trosrörelsen som intensiv och positiv.
– På sjuttiotalet var jag idealist, ung och fattig och levde lite som en Jesus-hippie.
Jesusrörelsen på sjuttiotalet fascinerar honom fortfarande, för den står i kontrast till den materialism han ser att präglar många kristna i dag.
– Trosrörelsen utvecklades till en klick där medlemmarna håller sig till varandra och det handlar mycket om pengar. Många kristna i bibelbältet i södra Norge stöder Fremskrittspartiet, ett individualistiskt och populistiskt parti. Som jag ser det är kontrasten till det Jesus predikade stor.
Han upplever att hans numera döda fars böner fortfarande bär honom.
– De senaste åren har jag upplevt sådant som jag inte kan förklara annars. Under en och samma dag 2010 fick jag höra att jag förlorat mitt arbete, att Protestfestivalen gått i konkurs och att min fru ville skilja sig. Hon krävde omvårdnaden av barnen.
Då började han en kamp. Först för att rädda huset, en förutsättning att få behålla baren. Sedan för att få delad vårdnad om barnen. Han vann båda kamperna mot alla odds.
Protestfestivalen räddades också. En kristen affärsman räddade den genom att låna dem pengar.
– Jag ser det som att det finns en mening med festivalen.
