Karin Erlandsson vill gärna prata bara prata lite med Gud, så där vardagligt, så där som då man möter en bekant vid konservhyllan i matbutiken.

"Varje gång jag övar mig inser jag att orden fattas, att jag inte kan be"

tro. I del fyra i Karin Erlandssons serie om tro beklagar hon sig över att det bara är i ett sammanhang som hon som författare har svårt med ord. När hon ska be. 11.5.2017 kl. 14:01

Jag kan inte be.

Jag har skrivit varje dag i femton år. Förutom sommaren då jag städade toaletter på Pörkenäs lägergård, har min inkomst alltid kommit från att jag formulerat mig.

Men när jag ska be tar orden slut.

Bönen blir uppmaningar: Ge! Tänk! Visa! Led!

Något hjärtats språk handlar det sannerligen inte om.

Som uppvuxen i en pietistisk tradition har bön alltid varit ett personligt tilltal. Någon ställer sig på scen och säger hej Gud, och så följer en improviserad bön.

Jag improviserar aldrig ord. Jag redigerar dem.

Helt ärligt har jag också svårt för att man i de här sammanhangen inte bara uppmanar Gud att lyssna till ens bön, man förväntar sig också att han ska leda den.

Jag skulle aldrig ställa mig framför trehundra personer, inte ens två, utan att först tänka igenom vad jag ska säga. Inte ens, särskilt inte i, en bön.

Kanske är jag egentligen avundsjuk. Tänk att ställa sig framför trehundra personer och lita på Gud. (Men det där gnagande tvivlet: har jag tid att lyssna på den eventuella ledningen med trehundra bedjande ögon framför mig, eller blir bönen en andefattig improvisation? Jag är uppenbarligen inte den som testar.)

Så jag kan inte be.

Det upptäckte jag härom året.

Livet blev så sorgligt att inget annat fanns att göra än att be. ”Jag ber för er” sa jag och menade det. Sen blev det samma sak igen: Ge! Gör! Fixa! Hela! För i helvete, hela!

Nej, ingen hjärtas bön.

Då gjorde jag en överenskommelse med Gud; varje gång jag tänkte på mina vänner skulle Gud förstå det som en bön. Mina språkliga tillkortakommanden fick inte stå i vägen för bönen som vid det laget var det enda som fanns kvar.

Vi håller fast vid den överenskommelsen, Gud och jag. Tänker jag på någon, är det en bön. Det får duga så länge.

Jag övar regelbundet på att be och varje gång inser jag att orden fattas. Borta är desperationen då jag vill be om tillfrisknande för andra, jag vill bara prata lite med Gud, så där vardagligt, så där som då man möter en bekant vid konservhyllan i matbutiken.

Och orden finns inte. Orden som alltid annars finns.

Eh, ber jag. Öh.

Lyssna!

Nej, ingen uppmaning. Det är inte uppmaningar man sysslar med intill konservhyllan, det är samtal, utbyten.

Ni förstår att det här provocerar mig. Min starkaste sida försvinner då jag ska be, verbalt går jag tillbaka till en treårings nivå. Jag som brukar vara bäst på ord, är sämst.

Därför har det blivit en utmaning att hitta språket för min bön.

Då jag vanligen skriver sextusen ord om dagen, hittar jag orden för min bön i takt med ett ord i månaden. Egentligen gör det inget. Egentligen blir jag sporrad, inte provocerad. Det kan vara bra att något i mitt liv går långsamt. Vi har en evighet på oss, Gud och jag, för att hitta tilltalet då vi träffas.

På raderna här ovanför gjorde jag något som är typiskt kristet, kanske typiskt för alla troende i hela världen.

Jag letade efter meningen.

Att jag inte kan be, att orden tar slut just när jag ska prata med Gud, vill jag att ska ha en poäng, jag vill tro att också mina tillkortakommanden har en poäng.

Samtalet med Gud liknar inget annat, och ska inte likna något annat. Det är inget som ska ske på autopilot, inget som ska improviseras och inget som ska ramla över mig.

Samtalen med Gud, intill konservhyllan eller någon annanstans, är de viktigaste samtal jag för.

Månne jag inte då kan ägna energi åt att leta efter orden.

Jag vet också att allt inte har en mening. En del av det som händer och drabbar är komplett meningslöst. Att leta efter mening i meningslöshet är inte bara fruktlöst, utan destruktivt.
Men meningslöshet kan bli meningsfullt. Jag ser det som Guds största verk på jorden. Att han vänder riktningen, fyller tomheten, ger liv i död.

Det kanske ”är meningen” att jag inte ska kunna be, att orden ska ta slut.

Det kanske inte alls är meningen utan en bugg i mitt kristna system.

Det spelar ingen roll.

Faktum är att jag inte kan be, att jag letar efter orden och att jag aldrig annars letar efter ord. Det är varken upp eller ner, det är.

Medan jag letar efter orden kan jag använda kyrkans färdigt formulerade böner. Jag behöver inte tystna. Också här står kyrkan redo med instruktioner och texter.

Kyrkohandboken är full av böner, det är ingen i den lutherska kyrkan som tänkt sig att präster ska improvisera församlingens samtal med Gud. Prästerna ska läsa innantill.

Det ger mig råg i ryggen när jag redigerar och korrigerar mina taffliga försök. När jag efter år av letande fortfarande inte kommit längre än till ”öh … hej?”

Färdiga böner är inte alls sämre än de i sekunden påhittade.
(Dessutom har en misstanke stört mig den senaste tiden. Tänk om jag inte alls ska be, utan lyssna?)

Jag har svårt att tro på en Gud som hånler åt en ofullständig bön. Som tycker att du som är författare borde väl faktiskt formulera dig lite snitsigare.

Men för mig spelar det roll. För mig har det betydelse att samtalet vid konservhyllan handlar om annat än det kraftiga snöfallet förra veckan.

Eller så här: jag pratar gärna om snöfallet. Det, och döden, och livet, och cykelsitsen som än en gång är trasig. Medan jag letar efter orden väntar Gud. I evighet.

Karin Erlandsson



BISKOPENS JULHÄLSNING. Den här vintern ska jag göra något jag aldrig gjort förut. När det blir riktigt kallt kommer jag att ta på mig gröna, stickade sockor. Jag är inte riktigt van vid det. Jag trivs mera i svart. Men de här sockorna är speciella. Jag fick dem av några diakoniarbetare som en hälsning för att kyrkans diakoni fyller 150 år i år. Och grönt är diakonins färg, livets och medmänsklighetens färg. 25.12.2022 kl. 10:00

HJÄLP. En läsare efterlyste fakta om diakoni, vilket passar fint som final på diakonins jubileumsår, och som avstamp för det nya året. Vet du vad som utmärker en diakonal församling och vilka egenskaper en diakoniarbetare inte klarar sig utan? 22.12.2022 kl. 15:13

jesus. – Det finns både en konfirmand och en forskare här uppe, säger Lundprofessorn Dick Harrison och knackar på sitt huvud. Han vill tro och betraktar sig definitivt som en kristen. Som historiker tycker han Bibelns Jesus håller för överraskande mycket källkritik – utom kanske julevangeliet då. 22.12.2022 kl. 10:00

JULTIPS. Som bäst blir julen värme och gemenskap. Som sämst blir den press, jämförelse och ensamhet. 22.12.2022 kl. 19:00

KRIGET I UKRAINA. När kriget i Ukraina bröt ut var det fullt kaos i Maryna Vilkhoryks huvud. Vad skulle hon ta sig till? – Ibland kändes det som om det inte hände mig, det var som i en film, säger hon. Idag tackar hon varje dag Gud för att hon har jobb, hus och sin familj i Jakobstad. 21.12.2022 kl. 10:43

Övergrepp. Ett barn misstänks ha blivit utsatt för sexualbrott i de evangelisk-lutherska församlingarna i Vasa hösten 2022. Det misstänkta brottet är anmält till barnskyddsmyndigheterna och polisen. 20.12.2022 kl. 10:59

musik. – Julen kan vara härlig på morgonen och hemsk på kvällen, säger Emma Raunio. Hon är aktuell med en strålande vacker julskiva, som handlar om att mörkret är en förutsättning för att vi ska se det ljusa. 20.12.2022 kl. 10:00

samer. Forskaren Helga West jämför de tre nordiska folkkyrkornas försonings­processer i norr. Det ska blir en doktorsavhandling i teologi. 19.12.2022 kl. 08:00

jul. Vem är du? 10-åriga Filip Åström tycker att det bästa med julen är att få vara tillsammans, och att vuxna hinner vara lite knasiga när de har ledigt. 21.12.2022 kl. 19:00

Nekrolog. "Redan under studietiden, men framför allt i samband med studentrevolten 1968, kom han till insikt om att teologin måste anpassas till det omgivande samhället. Frälsningen ska gälla hela människan och inte bara själen." 19.12.2022 kl. 14:26

UTNÄMNING. Biskopen har den 15 december utnämnt kaplanen i Närpes församling Ann-Mari Audas-Willman och sakkunnige för arbetet bland finländare utomlands och kyrkans turistarbete vid Kyrkostyrelsen Bror Träskbacka till prostar. 15.12.2022 kl. 14:13

BERGÖ. När tillvaron var tuffare och jularna enklare … Johan Klingenberg delar med sig av minnen från 1950- och 60-talets Bergö. 7.12.2022 kl. 09:54

Zacharias Topelius. – Topelius tro förändrades med tiden, så som jag tror att den gör för de flesta. Det säger doktoranden i kyrkohistoria Erika Boije. 8.12.2022 kl. 13:15

BORGÅ STIFT. En morotsbakelse med vit choklad och tranbär – biskop Bo-Göran Åstrand vispade till Borgå stiftsjubileumsbakverk. 30.11.-0001 kl. 00:00

BORGÅ STIFT. En bok som berättar om livet i Borgå stift, sitter Robert Lemberg och skulle vilja göra. Inte en historik med anledning av 100-årsjubileet, utan en fin, snygg och angelägen jubileumsbok. Kanske med bilder du har hemma. 8.12.2022 kl. 19:00

Svenska kyrkan. I Svenska kyrkan med dess 5,5 miljoner medlemmar ser trenderna ut att vända. Finlandssvenska Emma Audas och Patrik Hagman som jobbar med prästrekrytering och opinionsbildning i Sverige ser ny glädje och nytt förtroende kring kyrkan. 30.12.2024 kl. 19:00

relationer. Vill du bli en bättre människa eller livskamrat 2025? – Var frikostig med respons och ge av din odelade uppmärksamhet, säger Jan-Erik Nyberg. 28.12.2024 kl. 08:00

julmusik. Här kommer 38 minuter, en del mera sällan spelade jullåtar – i genren pop, rock and praise. 12.12.2024 kl. 10:00

JULHÄLSNING. Kyrkpressen och Fontana Media önskar alla våra läsare en riktigt god och fridfull jul! 23.12.2024 kl. 13:22

JULHÄLSNING. Plötsligt bara hände det. Jag hade kommit in på domkapitelsgården här i Borgå. Jag hade bråttom med en arbetsuppgift och det hade börjat skymma. Den korta biten av stenläggning på gården hade blivit glashal. Jag snubblade och föll raklång med ansiktet mot marken. Det blev svart. 21.12.2024 kl. 16:41