Serieantologin Opium för folket ger intryck av att vara ett ambitiöst projekt. Det intrycket baserar sig dels på att man mellan serierna sprängt in utskrivna samtal mellan personer som funderat på vad religion är, dels på att man samlat många av de stora namnen bland samtida serietecknare – bland annat Nina Hemmingsson, Ola Skogäng, Martin Kellerman, Anneli Furmark och Johan Unenge bidrar med serienoveller.
Jag slås ofta av hur visuellt tilltalande det är, men lika ofta av hur fjärmade många av upphovsmännen är från religionen. De som samtalar i text lyckas ge en lite mångtydigare bild av religion som fenomen. Serierna tyr sig däremot ofta till ett tryggt utifrånperspektiv – det handlar om judar i Ukraina på 1800-talet, om ett möte med en person som varit fast hos scientologerna i 25 år och om George Harrisons fascination för Hare Krishna. Allt det här är förvisso intressant på sitt sätt, men många av serienovellerna förmedlar en syn på religion som något främmande. Något som möjligen är farligt, något som man ägnar sig åt om man är lite mindre rationellt tänkade och intelligent än vanligt folk.
Religionshistorikern David Thurfjell – en av dem som deltar i det samtal som vi får läsa – säger det bra när han kommenterar frustrationen kring att man aldrig kan säga exakt vad en religions kärna är: ”Men religion är mänsklig kultur och kultur funkar inte på det viset, det är mycket mer flytande och föränderligt och mångbottnat än så.”
Bilden av religion som kultur, och framför allt som den egna kulturen, saknar jag i serienovellerna. De verkar, med ett fåtal undantag, vara tecknade av en generation som anser att relionen inte har något som helst med deras eget liv och deras egen kultur att göra. Kanske är det en hypotes som ligger dem allt för nära, men kunde man inte tänka sig att även jul- och påskfirande är ett slags opium för folket?
Bok: Opium för folket
Redaktör: Anna Lindman
Förlag: Kartago förlag 2016
