Janne Kütimaa står och väntar på mig i båthamnen i Tallinn, jag känner genast igen leendet och de svallande lockarna. Vi stiger in i hennes bil – ett bönesvar – och åker till ett kafé strax utanför kärncentrum. På vägen ut från parkeringen räcker hon en ekumenisk broschyr om Guds kärlek till parkeringsvakten. Han ser glad ut, kanske är det första gången den dagen någon talar om annat än växelpengar med honom.
– För tio år sedan bestämde jag att det skulle bli Gud först och jag sedan. Det var inget lätt val, men det är det viktigaste jag gjort i hela mitt liv. Det har inte varit ett lätt liv, men jag har sett hur Gud lett mig framåt, öppnat dörrar när det behövts och stängt andra. De tio senaste åren har varit helt annorlunda än de tidigare trettio, säger hon.
Janne Kütimaa är kontaktperson för Finlands Svenska Adventkyrka i Mariehamn. En vecka per månad bor hon på Åland, två veckor i Tallinn och en vecka i Tartu, där hon studerar teologi vid baptisthögskolan – de har en egen linje för adventister.
Berättelsen om hennes livsväg börjar kanske med en tavla vid husaltaret som stod intill teven i hennes pappas barndomshem.
– Min pappa tillhör setofolket som härstammar från sydöstra Estland, och i deras tradition har man ett husaltare i hemmet. Jag minns att jag tittade på bilden på en kvinna som knäböjde vid ett kors oftare än jag tittade på teve.
Hon gick inte i söndagsskola och ingen berättade något om kristen tro för henne.
– Men vet du – man får aningar.
När det var åskväder samlade hennes farmor henne och kusinerna och tog fram en ortodox bönbok.
– Farmor sa: Kom hit barn, det är åska och nu ska vi be. Där satt hon och läste, och det var första gången jag kände att nu står vi inför någon annans ansikte.
När hon var kring tolv år såg hon dammpartiklarna som virvlade i luften och fångades av solljuset, och tänkte: Är det någon som ser på vår värld på samma sätt som jag ser på dem?
När Estland blev självständigt år 1991 öppnades kyrkdörrarna och en god vän bad henne följa med till adventkyrkans söndagsskola. Ett år senare, då hon var sexton, blev hon döpt.
– Jag visste inget om olika kyrkor, jag hade inte jämfört dem och bestämt mig för just Adventkyrkan. Men det fanns ett tomt rum i mitt liv som behövde fyllas, och det blev fyllt där.
Det var först senare, under studietiden i Åbo, som hon kom till att hon i tiden valt den kyrka som verkligen var rätt för henne.
Som ung vuxen läste hon svenska på Kronoby folkhögskola i ett år. När året var slut ville hon gärna stanna i Finland över sommaren, sökte sommarjobb, och landade på Antons gästhem på Kökar.
– Som storstadsflicka tyckte jag ju att det var hemskt, det kändes så smått. Men efter den sommaren stod jag på Hamnöklippan och tänkte: hit kommer jag att återvända.
Läs hela artikeln i papperstidningen.
