Innan reformationsåret 2017 ens hann börja var vi många som undrade när det egentligen ska ta slut. Vandringarna, andakterna, resorna och mässorna, alla i Luthers fotspår, syns ändlöst många i den kyrka som bär den stora reformatorns namn.
På ett kafé på Slottsgatan i Åbo sitter en finlandssvensk teolog och förklarar varför han är irriterad på hur man talar om Luther.
– I flera hundra år har Luther framställts som den stora hjälten. På 1800-talet var han den stora nationalisten i Tyskland, senare blev han nazisternas hjälte. I Östtyskland var han den stora revolutionären. Och nu ska han vara den stora liberalen. Alla de här bilderna är ungefär lika fel. Det irriterar mig jättemycket, säger Patrik Hagman, författare och universitetslärare i praktisk teologi.
Denna irritation är en av orsakerna till att Hagman, tillsammans med den svenska teologen Joel Halldorf, skrev en bok om Luther, med titeln Inte allena – varför Luthers syn på nåden, Bibeln och tron inte räcker (Libris 2017).
"Risken med reformationsåret är att vi försöker hitta den sanna lutherska kyrkan medan det vi borde försöka hitta är det sanna kristna."
– Vi ville tona ner hysterin. Mitt sätt att vara teolog och kristen är ekumeniskt. Risken med reformationsåret är att vi försöker hitta den sanna lutherska kyrkan medan det vi borde försöka hitta är det sanna kristna. Jag är inte emot Luther, men jag vill inte renodla honom.
Boken är en naturlig fortsättning på den teologipodd, Läsarpodden, som Hagman och Halldorf gör tillsammans.
– Orsaken att vi ens började med podden är att vi tänker väldigt lika. I det här skedet vet jag inte längre vilka som är Joels tankar och vilka som är mina.
Mer spretig än man tror
Bokens titel, Inte allena, syftar på tanken att Luthers lära om nåden ledde till en smal vision av nåden. Det som var en viktig och befriande insikt för Luther, nämligen att det är nåden som frälser, är nödvändigtvis inte en balanserad summering av den kristna tron.
En av era poänger är att tanken att människan växer genom goda gärningar var en vanlig uppfattning under medeltiden men att Luther glömde bort den. Varför blev det så?
– Det undrar jag själv. Det är jättemärkligt. Men som jag uppfattar det så finns det ett drag hos Luther som gör att han börjar jaga teorier och inte märker hur gapet mellan teori och mänsklig erfarenhet växer. Han kommer fram till att det är ett sätt att förneka vårt beroende av Guds nåd om vi uppfattar att några av de goda gärningar vi gör är värdefulla.
"Det finns ett drag hos Luther som gör att han börjar jaga teorier och inte märker hur gapet mellan teori och mänsklig erfarenhet växer."
Problemet är att det inte fungerar så i verkligheten, säger Hagman.
– Det är en ganska självklar insikt att till exempel goda vanor formar vem vi är. Det ska nog ganska mycket till att förneka det, vilket Luther gör.
– Det att ingen människa skulle bli god av att göra goda gärningar motsvarar inte vår mänskliga erfarenhet. När vi måste lyfta upp det här på ett abstrakt andligt plan så klipps förankringen till vårt vardagsliv. Och det är ett ganska vanligt problem i lutherska sammanhang.
Luthers rädsla för gärningslära drev enligt Hagman och Halldorf undan den konkreta vägledningen i det kristna livet och underminerade grunden för trons konkreta, materiella sida.
– Det här är lite av en paradox. Luther själv uppfattade att det var viktigt med goda vanor, som att börja dagen med morgonandakt och avsluta den med kvällsandakt. Men ändå är de goda vanorna svåra att motivera utgående från hans teorier.
När Hagman själv var yngre och sökte vägledning märkte han att många präster var väldigt obekväma i rollen att undervisa människor om hur de skulle leva sina liv.
– De kunde undervisa i Bibeln och hur vi bör tänka men mycket litet om hur vi bör göra.
Varför är det då viktigt med de goda vanorna? Jo, Hagman tror i och för sig på människans goda vilja, men är mindre benägen att tro på hennes förmåga.
– Ett sätt att förstå kyrkans uppdrag är att säga att kyrkan ska hjälpa människor att leva sina liv här på ett bra sätt Vi klarar inte av saker ensamma, vi behöver vägledning och rutiner. Vi behöver en gemenskap som stöder oss för att kunna utvecklas som människor.
– Dessutom är det tveksamt om människor i dag överhuvudtaget är särskilt bekymrade över hur lagen plågar deras samvete, och då vet de heller inte vad de ska med nåden till. Lagens hot har i stället ersatts av tidens falska krav, som till exempel kraven att vara produktiv, effektiv, sexig och populär. Men medan lagen i Luthers mening handlar om rättmätiga krav på oss bygger dessa krav på lögn.
Den moderna psykologin har kommit hela vägen runt
Våra identiteters formbarhet lyfts numera också fram i postmodern filosofi och psykologi. Det har dykt upp olika former av kognitiv terapi, där våra handlingar ska förändra hur vi tänker. Rörelsen går utifrån in, i stället för inifrån ut.
"I den tidiga kyrkans gudstjänstliv och i det tidiga klosterväsendet var det en självklarhet att vi i vårt förhållande till Gud påverkas av vad vi gör med vår kropp."
– Det är rätt intressant, för på den punkten har ju den moderna psykologin kommit hela vägen runt, ungefär till den punkt de gamla grekerna var på. I den tidiga kyrkans gudstjänstliv och i det tidiga klosterväsendet var det en självklarhet att vi i vårt förhållande till Gud påverkas av vad vi gör med vår kropp.
Han värjer sig ändå för en för mekanisk syn på människan.
– Vi får inte heller ha för stor tilltro till disciplin. Jag har märkt att vissa av mina studenter är väldigt inspirerade av olika lärjungaträningsprogram. Jag får ibland känslan att de tror att de kan arbeta med sitt andliga liv som de arbetar med sina muskler. Men våra ansträningar kan aldrig ersätta livserfarenheten. I det andliga livet är det livet självt som lär oss.
Det här är en förkortad version av artikeln med Patrik Hagman. Läs hela texten i Kyrkpressen nr. 6/2017.
