Tänk om du blir lyckligare av att ge

givmildhet. Kan vi förändra oss själva och världen genom att kombinera barnets blick och den vuxnas plånbok? 16.12.2016 kl. 14:53

Det blåser i Tallinn. En man utan ben sitter i parken framför köpcentret Viru och sträcker ut en pappmugg. Åttaåringen stannar upp.
– En tiggare. Vi måste ge honom pengar. Varför har han inga ben?

Tiggarna i Tallinn får det marginellt bättre ställt under vår resa till staden, men det beror inte på föräldrarna utan på barnet. Ibland står vi länge framför dem och gräver efter slantar i olika plånböcker medan åttaåringen myndigt begär mera pengar.
I aftonbönen ber han att alla tiggare ska bli rika.

För honom är det omöjligt att gå förbi när han ser att någon är fattig och sjuk. Hans sinne känner inga bortförklaringar. Han tänker aldrig ”jag ger sen, jag donerar kanske pengar till någon organisation, jag ska ta reda på vad som är bäst”.
Han lever i ett nu. Nu lider någon här, rakt framför mig, inför mina ögon. Nu måste jag hjälpa. Också hemma är han givmild med sina pengar, öppnar gärna sina röda plånbok för systrar som klagar på att de är panka, och blir förnärmad då hans slantar avvisas av folk som försäkrar att de trots allt inte var så panka, det var bara nånting de sa.

Hans logik är mycket enkel: Den som har pengar ger till den som inte har. Det är väl självklart?
Om vi kombinerade barnets blick och den vuxnas plånbok. Tror ni att världen skulle se annorlunda ut då?
Skulle vi rent av själva få ett annorlunda liv? (Forskning visar att de som ger pengar till andra är lyckligare än de som använder pengarna på sig själva.)

Ni vet att det finns människor som alltid har något gott att säga om andra. De går omkring med en varm blick och ser sådant som är dolt för oss som är otåliga. Vilken fin blus du har! Tänk att du kunde uttrycka dig så fyndigt. Du är ovanligt strålande i dag – den där frisyren klär dig.
Men också de riktigt stora orden: Du betyder väldigt mycket för mig.
Jag kan känna misstro mot ord eftersom jag ofta själv hittar de vänliga orden inte av spontanitet utan av plikt, för att jag vet att det är så man ska göra för att vara en hygglig typ.
Talk is cheap, kan jag tänka. Det är gärningarna som räknas.

Ändå inser jag ju att också ord är gärningar. Är det inte ofta vår otålighet som lägger hinder i vägen för de vänliga orden? Vi vill rusa vidare, till den fråga som ska behandlas, till ärendet.
Kan man tänka sig att barnets blick på tiggaren, givmildhetens blick, kunde sträcka sig till alla vi möter?
Ett ”hej, jag ser dig”. En blick fylld av granskande värme.
Och den skulle också stanna och dröja vid de jobbiga, dem som vi gärna passerar med snabba steg eftersom vi vet att det kommer att bli besvärligt om vi stannar upp. Vid dem som kräver något av oss, eller vill förändra någonting hos oss.

Vi misstänker ju att den varma blicken och småpratet kan leda till att vi en dag krävs på något större.
Men tänk om det ska vara så?

Det svåraste stället att vara givmild på är parförhållandet, eftersom vi nöts mot varandra i vardagen.
Den danska parterapeuten Mattias Stølen Due skriver i sin bok Medan vi fortfarande älskar att vi ska vara en ”trygg bas” för varandra, ett ställe där vi kan lita på att bli mottagna med värme också då vi misslyckats. Parförhållandet är ett ställe att komma hem till.
Stølen Dues poäng är att par som utvecklar sin vänskap är de som håller ihop i längden. Tänk på lyckliga par som du känner. Verkar de inte ständigt ha något gemensamt projekt på gång: segling, böcker, matlagning eller glidflygning?

Vänskap kräver givmildhet, respekt och tålamod – men man ger så gärna eftersom man förväntar sig att få tillbaka. Periodvis (då vännen har det svårt) ger man utan att få tillbaka. Det blir man inte alls sur över.
Men vänner träffar man då och då, sin partner ska man bo ihop med jämt. Då är det inte så lätt att vara fylld av givmildhet, respekt och tålamod.

Stølen Due är bestämd: det goda byggs upp och bevaras med hjälp av ansträngningar. ”Det är jag själv som måste ta initiativet och som måste försöka att förgylla min partners tillvaro. Det kan låta en aning hårt.”
Ja, det låter faktiskt en aning hårt, kan jag tänka. I följande stycke citerar han Viktor Frankl: livet är en uppgift.

Visste ni att experiment visar att en person som håller i en (trygg) partners hand medan hen upplever fysisk smärta har mindre aktivitet i de delar av hjärnan som registrerar smärta än en person som inte utsätts för fysisk smärta men inte har någon att hålla i handen? Det är alltså mer stressande och smärtsamt att vara ensam än att uppleva smärtsamma saker tillsammans med en partner man känner sig trygg med.
Borde vi alltså inte vara villiga att betala ganska mycket för en sådan trygghet?

”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera”, säger Jesus då han förklarar liknelsen om den goda och kloka förvaltaren som tar väl hand om hushållet när herren är borta.
Jag känner mig alltid uppjagad när jag läser det här bibelstället, liksom jag blir uppjagad av liknelsen om talenterna.
Vad har jag fått, vad har jag slösat bort? Hur har jag förvaltat de gåvor jag en gång fick – väl eller dåligt?

Liknelsen känns hård när jag läser den i ljus av den kamp jag vet att många för gällande sitt kall, sin uppgift, sin plats i livet. De vet ju inte vad de är bra på, vad de förmår, vilken plats som är deras. De vacklar, tvekar, är ofta olyckliga men vet inte vart de ska ta vägen. De är kanske halvvägs i livet men letar fortfarande. Hur ska de då veta vad de borde ha att visa upp på listan över väl använda egenskaper den dagen herren kommer tillbaka?
Kommer vi att ställas till svars för att vi föddes med gott gehör men aldrig började sjunga? För att vi föddes med lugn och tålamod men aldrig valde ett yrke där det lugnet verkligen behövdes?

De här frågorna handlar också om en sorts givmildhet. Låser vi in det vi har, eller vågar vi visa det, vågar vi låta det bli använt?
Jag tänker att det är lättare att se vad som måste förvaltas väl hos andra. Den som är chef eller har ansvar för någon annan, till exempel för ett barn, borde ha en särskild blick för det: för talenterna.

Tänk om frågan alltid skulle ställas: Vilka fina egenskaper behöver du utnyttja och utveckla? (I stället för det vanliga: Vad ska du göra för att jag/firman/vår förening/församling ska fungera bra.)
Tänk om? Tänk om det inte ledde till kaos utan till kreativitet och energi och, i förlängningen, en väldigt välförvaltad egendom?

Det allra värdefullaste är det som vi har lite av, därför är många väldigt noggranna med vad de satsar tid på. Också jag. Däremot kan vi ha väldigt olika uppfattning av vad som är välanvänd tid. Jag själv tycker till exempel att en härlig sovmorgon på lördag förmiddag är ett riktigt klokt och bra sätt att använda sin tid på. Min man blir rabiat när han ser familjen sova bort dagen och måste snabbt ge sig ut på en hurtig promenad för att lugna sina nerver. (När han kommer tillbaka redogör han lätt anklagande för hur underbart vädret var.)

C.S. Lewis skriver i en av sina böcker att det inte finns något mer irriterande än att en vän och vännens pratglada hustru kommer på besök en kväll då han räknat med att få sitta och läsa en bok i lugn och ro. Detta alltså om han betraktar tiden som sin egen. Om han däremot vänder på det hela och tänker på tiden som något som egentligen är Guds blir han mycket lättad om Gud inte hade jobbigare planer för honom än att han ska sitta och lyssna på en pratglad person.
Jag tänker på broder Lorens, karmelitmunken som ägnade hela sitt liv åt att försöka leva i Guds närvaro också under sitt dagliga arbete i klosterköket. ”För mig är det ingen skillnad mellan tiden för arbetet och tiden för bönen. I stöket och tjattret i mitt kök, där människor ropar efter olika saker i munnen på varandra, äger jag samma stillhet i Gud som när jag står på knä inför det välsignade sakramentet”, skrev han.

Är det inte det här vi längtar efter? Stillheten (i Gud). Den tänker vi att vi ska uppnå när vi äntligen får läsa/se på teve/surfa på nätet i lugn och ro efter en stressig dag då vi tvingats göra en massa saker vi inte har lust med.
Broder Lorens erbjuder en deal som är för bra för att vara sann. Man gör alltså vad andra vill men ändå är man nöjd och lycklig och känner att man egentligen gör det man själv vill.
Broder Lorens har inte lämnat många skrifter efter sig, bara några nedtecknade samtal, lite anteckningar och brev. De visar att vägen inte var lätt. Varje gång hans tankar började vandra övade han sig i att igen påminna sig om Guds närvaro. När han efter många års träning klarade av det sa han att han var lycklig ”som en kung”.

Så tänk om vi ger bort all vår tid till Gud och sedan väntar med spänning på dagens händelser?
Tänk om vi, efter lång träning, klarar av det?

Sofia Torvalds



Kyrka. Tio diakoner vigdes och två ungdomsarbetsledare välsignades i Borgå domkyrka förra torsdagen. 6.6.2011 kl. 00:00

Kyrka. Ämbetsfrågan fick än en gång stort utrymme i stiftsfullmäktige. Initiativet att underlätta för teologer med traditionell ämbetssyn förföll, men lever delvis kvar i en kläm. 6.6.2011 kl. 00:00

Människa. Att se jorden breda ut sig medan han flyger mot den vackra solnedgången är en upplevelse som får Stefan Vikström att överväldigas av Guds skapelse. 2.6.2011 kl. 00:00

Kyrka. Det ekonomiska läget gör att Karleby kyrkliga samfällighet skjuter upp  det planerade krematoriet. 1.6.2011 kl. 00:00

Människa. Penny Colston festade loss, jobbade dygnet runt och gick i väggen innan hon insåg att hon behövde Gud. 1.6.2011 kl. 00:00

Ledare. Tanken om att ge vidare av det livets goda man själv fått följde med judendomen in i såväl kristendomen som islam. I den senare ingår allmosan, zakat, som en av de fem grundpelarna. I de kristna kyrkorna och samfunden är tiondegivandet starkt, särskilt inom frikyrkorna. 1.6.2011 kl. 00:00

Nina Österholm. Som liten lär jag ofta ha frågat min mamma om hon blev glad. När jag städat rummet eller ritat en teckning kom frågan: Blev du glad nu? 1.6.2011 kl. 00:00

Kyrka. Sökandena till kyrkoherdetjänsten i Åbo svenska församling, kyrkoherde Johan Westerlund och omsorgspräst TD Björn Öhman har båda förklarats behöriga för tjänsten. 31.5.2011 kl. 00:00

Kultur. Teologin drar in på teatern. Den finska nationalscenen har med pjäsen ”Kristi brud” tacklat kyrkans ömma punkter inför utsålda hus i över ett år. 31.5.2011 kl. 00:00

Kultur. När den finlandssvenska sång- och musikfesten Ta i Ton samlas i Åbo i juni är en av attraktionerna svart gospel. 30.5.2011 kl. 00:00

Världen. Frankrikes lutherska och reformerta kyrka planerar en sammanslagning, skriver tidningen Sändaren. 30.5.2011 kl. 00:00

Människa. Vid 26 års ålder är hon nyvigd präst i Österbotten. Själv tycker hon att det spelar större roll för prästuppgiften att hon är ung än att hon är kvinna. 30.5.2011 kl. 00:00

Världen. Vatikanstaten har öppnat påvens tåglinje och tågstation för allmänheten, skriver Kyrkans tidning. Tåglinjen är bara 300 meter lång och är därmed världens kortaste nationella tåglinje. 29.5.2011 kl. 00:00

Kultur. Den mest populära talkshowen genom tiderna, Oprah Winfrey Show, sändes för sista gången i veckan. Oprah Winfrey anses vara en av de mäktigaste kvinnorna genom tiderna, och många ser henne till och med som en spirituell ledare. 29.5.2011 kl. 00:00

Samhälle. På Åland har debattens vågor kring Socialmissionen och projektet Matbanken gått höga de senaste veckorna. Orsaken är att Socialmissionen fick avslag på sin ansökan om tilläggsmedel för verksamheten. 28.5.2011 kl. 00:00

Höst. "När peppen och inspirationen är borta är det ofta människorna runt omkring oss som blir stödet." 14.10.2020 kl. 00:01

konfirmandarbete. Under sommaren har unga haft roligt och känt sig trygga i skriftskolan. Det här framgår av en enkät som 16 000 ungdomar svarat på. De unga gav skriftskolan det nationella skolvitsordet 9-. 8.10.2020 kl. 16:24

covid-19. Begränsningarna baserar sig på beslut fattade av Vasa stads social- och hälsovårdsnämnd den 5 oktober och är i kraft till och med den 25 oktober. Samfällighetens ledningsgrupp har också gett anvisningar om att deltagare i församlingarnas gudstjänster och övriga evenemang ska använda ansiktsmask. 5.10.2020 kl. 22:26

profilen. Hon kom till Helsingfors som svar på någon annans bön. Frisören blev ledare för lärjungskolan. Nu vill Ida-Maria Pekkarinen skaffa mandat att fortsätta i en uppgift som känns som hennes. 1.10.2020 kl. 17:04

parrelation. Tua Mäenpääs man Frank hade i flera år varit otrogen mot henne. Idag präglas Frank och Tua Mäenpääs relation av lugn och trygghet, men vägen till ett nytt liv tillsammans har varit lång. 1.10.2020 kl. 10:08