Varför är du sjukskötare, Anders Blomberg?
– Jag började med att studera handel, först på yrkesinstitut och sedan på Arcada. Men via mitt egnagemang i Röda Korsets frivilligarbete, ibland 30–40 timmar i veckan, insåg jag att det jag egentligen vill göra är att hjälpa andra människor, säger Anders Blomberg från Esbo.
– För mig handlar det om att fullfölja Jesus budskap om den barmhärtige samariern: Vi ska hjälpa andra oberoende av vilka de är och i vilken situation de är.
Kan du berätta lite om ditt jobb?
– Min arbetsplats finns på Mariefors sjukhus, som vanligtvis kallas för Kellokoski sjukhus, också på svenska. Det ligger cirka 50 kilometer nordost om Helsingfors. Jag jobbar på en rättspsykiatrisk avdelning med några av de mest krävande fallen i Nylands sjukvårdsområde. Det händer att andra sjukhus i området skickar patienter till oss som behöver mer krävande vård än sjukhusen klarar av på sin egen avdelning. Många av patienterna har en rättsprocess på gång, en del är kroniskt sjuka. Vi försöker göra allt för våra patienter, så att de inte ska behöva anstaltsvård utan kunna klara sig i samhället.
Hur påverkas du av att arbeta med psykiskt svårt sjuka människor?
– Min tro utmanas ofta. Många av patienterna har så starka psykoser att de tror att vi vårdare är demoner eller djävlar. En del vill be 24 timmar i dygnet och ger sig inte tid att äta eller gå på toaletten. Vi ser också att en del blivit sjuka på grund av en för sträng tro – de har vuxit upp i ett sammanhang där de lärt sig att respektera samfundets stränga regler men inte att respektera sig själva.
"Vi ser också att en del blivit sjuka på grund av en för sträng tro – de har vuxit upp i ett sammanhang där de lärt sig att respektera samfundets stränga regler men inte att respektera sig själva."
– Allt det här gör att många situationer känns väldigt krävande för mig som troende.Varför tillåter Gud det här? Hur kan jag hjälpa patienten på bästa möjliga sätt?
– Vi som jobbar inom psykiatrin måste skala av det som är vårt eget. Vill en patient att jag ska be tillsammans med honom eller henne måste jag aktivt fundera på om det verkligen är det som är just min uppgift eller om jag ska kalla på sjukhusprästen, en judisk rabbi eller muslimsk imam. Vad händer om jag ber för en person som i nästa stund kallar mig för en demon? Har jag då hjälpt min patient eller varit ett hinder för patientens tillfrisknande?
Vad tror du att de personer som får religiöst färgade psykoser varit med om?
– Jag vet inte vad det är som har lett till sjukdomen, det enda jag märker är att något har gått snett. På vår avdelning har vi patienter med bakgrund i olika religioner. Jag tror att de här personerna har en medfödd benägenhet att bli psykiskt sjuka, men att den här benägenheten har förstärkts på grund av deras religionsutövan. Jag vet aldrig vad som väntar mig när jag kommer på jobb. En patient som i en stund lovprisar Herren kan i nästa stund se demoner omkring sig. Ibland kan också gränsen mellan normalt beteende och psykotiskt beteende vara hårfin.
Känns det aldrig hopplöst att arbeta med de här människorna? Eller ser du att de blir bättre?
– Jag ser inte hela tillfrisknandet, men jag ser att processen påbörjas. När den akuta situationen är löst remitterar vi patienterna till rehabiliterande avdelningar, eftersom vi måste få plats för nya patienter. Men det kan också hända att vi jobbar med en patient i flera månader.
"Ibland får vi höra att någon av våra tidigare patienter tagit sitt liv. Hur hemskt det än låter så kan det kännas som en lättnad för oss vårdare – vi har sett att lidandet varit enormt."
– Tyvärr är det så att vi inte kan hjälpa alla. Särskilt bland de patienter som drabbats av schizofreni är självmordsbenägenheten hög. De kan bli så friska att de kan leva tillfredsställande liv, men det är tyvärr också vanligt med återfall.
– Ibland får vi höra att någon av våra tidigare patienter tagit sitt liv. Hur hemskt det än låter så kan det kännas som en lättnad för oss vårdare – vi har sett att lidandet varit enormt. Vi gör allt vi kan för att hjälpa men ibland räcker det inte.
Hur ser du på de nedskärningar som görs inom vården?
– Vi har ofta flera patienter som köar för att få komma till vår avdelning. Samtidigt dras det ner på både tjänster och bäddplatser. Till rehabiliteringsavdelningarna är det ännu längre köer. Det är klart att det här inte är en tillfredsställande situation. Och många av dem som kommer till oss hade behövt hjälpt mycket tidigare. Om de hade fått den hjälpen hade de kanske inte behövt komma till oss. Det finns inte resurser för förebyggande öppenvård.
– Öppenvården borde också ges större möjligheter att samarbeta med avdelningsvården, så att kontinuiteten skulle bli större för de patienter som skrivs ut. Vi försöker ha en röd tråd genom hela vården, men alltid finns den inte där. Ibland känns det som att patienter slängs från en avdelning till en annan.
– Alla de insatser som görs för att upprätthålla det psykiska välmåendet är otroligt viktiga. Här har församlingarna en viktig roll – allt från ungdomsarbetsledarnas samtalstjänst till själavård och diakoni.
