Ni vet de där små stunderna i livet, ibland bara en millisekund långa, när ett litet fönster öppnas och ren och skär lycka strömmar in? Det är de här ögonblicken som Duncan Macmillans monolog Allt som är underbart kretsar kring. Den brittiska komedin har landat i Svenskfinland, på Svenska teaterns Amos-scen, och det är skådespelaren Dennis Nylund som sitter i cockpiten.
Egentligen är upplägget allt annat än trivsamt och muntert. Det finns barn som växer upp med en förälder som lider av allvarlig depression och Nylund förkroppsligar ett av dem. Vad ska han säga till sin mamma då hon försökt ta livet av sig? Jo, han listar alla de saker som gör livet värt att leva, allt från kramar till att skratta så att mjölken sprutar ut genom näsan.
Men vad hjälper en lista den människa som plågas av så djup ångest att den enda lösning som känns som ett möjligt alternativ är att avsluta sitt liv? Däri är ligger ju ångestens väsen – att den bedövar och täcker in allt det som är underbart med en äcklig svart smet.
Det betyder inte att pjäsen inte skulle vara underbar. Dennis Nylund är en klippa. Den drygt timmeslånga föreställningen känns trygg och otvungen, till och med spontan. Någon utpräglad monolog är pjäsen inte. De sekvenser då Nylund interagerar med publiken är viktiga och bidrar paradoxalt nog med både skärpa och avspändhet. En kanske ännu viktigare biroll har musiken i form av de serotoninhöjande snuttar som serveras publiken med jämn intervall.
Pjäsens råd till den som tycker att allt är så mörkt att inget längre är värt något lyder så här: Gör det inte. Allt blir bättre.
TEATER
Allt som är underbart (Svenska teatern)
Regi: Ann-Luise Bertell
I rollerna: Dennis Nylund
