TEATER. Genom en oromantisk överenskommelse mellan föräldrarna blir tonåringen Maja (Emma Klingenberg) bortgift med fiskarpojken Janne (Elmer Bäck) och får bosätta sig ute på det ensliga Stormskäret. Berättelsen börjar alltså
där de flesta kärlekshistorier brukar sluta: med ett par som får varandra. Men just därför är det en historia som inte idealiserar kärlek, utan faktiskt handlar om vad det innebär att leva som en älskande människa i en stormig
värld.
Stormen utgörs dels av havet, fenomenalt gestaltat både genom plastsjok, riktigt vatten och människokroppar. Sven Haraldssons scenografi och Jakob Höglunds koreografi utgör en organisk helhet, och ger föreställningen en rysande sinnlighet. Här är Matti Puurtinens starka musik också en viktig byggsten.
Människorna navigerar i en blandning av tro, tillit, skrock och skräck för den Gud som pastorn och pastorskan (Lasse Fagerström och Monica Nyman) går runt och hotar med, i rolltolkningar som hade kunnat kännas tjatiga om det inte hade varit för deras stensäkra tajmningar. I allt detta gnistrar kemin mellan huvudrollsinnehavarna. Klingenbergs Maja är både mänsklig och mäktig i såväl kroppsspråk som röst. Bäcks Janne lider lite av att Houtskärsdialekten känns ovan i munnen, i övrigt är prestationen genuin ut i tåspetsarna.
Det som gör kärleksskildringen så pricksäker är ändå inte själva tvåsamheten, utan kollektivet som de ingår i. Även om vi följer en familj ute på ett skär är det omtanken över generations- och granngränser som sticker ut. Gemenskapen är inte friktionsfri, men den är där trots allt som skaver. Det skildras extra fint av att ensemblen nästan hela tiden är samlad på scenen: de är båtar, föräldrar, husväggar och barn om vartannat, och väcker ett solidaritetens hopp mitt i stormen och utsattheten.
Åbo Svenska Teater
Stormskärs Maja
Text: baserad på romanerna av Anni Blomqvist.
Regi, koreografi och bearbetning: Jakob Höglund
