– Det är via yttrandefriheten som starka etablerade sanningar kan ifrågasättas och omvärderas, säger Barbro Teir, VD vid Svenskfinlands centrala mediahus KSF Media.
Ett resultat av yttrandefriheten är att 1900-talet kallas det irreligiösa århundradet, konstaterar Teir som var en av inledarna vid stiftsgården Lärkkullas första socialetiska symposium nyligen. Det västerländska samhället har förändrats så att det i dag anses avvikande att vara religiös. Sekularism är det normala och mer korrekt än varje form av religiös övertygelse.
– Religiositet likställs med inskränkthet. Religiösa människor kan per definition inte tolerera andra.
Sekulär fundamentalism
Teir, som själv inte hör till något religiöst samfund, skriver inte under den tesen. Utgår man hela tiden från att ”religion” är skadligt på något sätt bygger man i själva verket upp en normativ grund för ett nytt slags fundamentalism. Hon är medveten om att den här sekulära fundamentalismen kan höras också i hennes eget mediahus.
Skriver man om religion ska man också ha religiös läskunnighet, menar hon. Ett krav som är självklart inom andra områden av journalistik. I den läskunnigheten ingår att religion och kultur ofta är djupt sammanvävda i varandra.
– Religion är en kompetens för att förstå tillvaron, säger Teir och berättar om hur hon på FN:s stora internationella kvinnokonferens i Peking i slutet av nittiotalet diskuterade med kvinnor från kulturer som ansåg att kvinnlig omskärelse var det enda rätta.
– Jag insåg då hur kulturen kan gå före alla rationella argument.
Då måste ”vi” som ”på riktigt” vet att kvinnlig omskärelse är fel fundera över den egna argumenteringen. Såvida man inte går in för sekulär fundamentalism och vägrar gå i dialog med dem som tänker annorlunda.
Emotionell förståelse
Teir arbetade inte inom tidningshuset när stormen kring Muhammedkarikatyrerna rasade som värst. Hufvudstadsbladet valde då som bekant att inte publicera de religiösa karikatyrerna.
Däremot satt hon som chef när det stormade kring den franska tidningen Charlie Hebdo. Frågan var om tidningen i solidaritetens namn borde ha publicerat karikatyrerna. Det gjorde den inte.
– Kanske vi hukade, säger Teir.
Själv har hon blivit karrikerad av de ledande finlandssvenska hovnarrarna och känt sig kränkt.
– Det gav mig en bra insikt, jag förstår varifrån känslan kommer. Jag har en emotionell förståelse för dem som reagerar när deras profet hånas.
Positiv religionsfrihet
Den som har en tro måste både få höras och synas i samhället. Det är vad som kallas positiv religionsfrihet.
Hon har varit mycket tagen av författaren Kaj Korkea-ahos kolumner. I Hufvudstadsbladet skriver han att det måste få finnas saker som är heliga i vårt samhälle.
– Det heliga borde stå ovanför yttrandefriheten, säger Teir, medveten om det provokativa i uttalandet.
Att sedan enas om var gränsen för det heliga går är en verkligt komplicerad uppgift. Att det skulle gälla den enskilda individen varje gång han eller hon känner sig kränkt går inte.
– Det blir ett ohållbart träsk. Men det finns – eller ska finnas – en nivå av andlighet som kollektivt behöver fredas.
Gränsdragningen är svår men den är nödvändig om vi ska kunna leva tillsammans, säger Teir . Den här debatten förs mer aktivt i Sverige än i Finland och där har också mothuggen från sekularismen varit starka.
Populistiska partier väcker ofta samma motreaktioner som religion. Det måste på samma sätt vara möjligt att reflektera över både invandring och mångkulturalitet som problem.
Journalister frågar inte
Av våra politiker i första ledet är Juha Sipilä laestadian och Timo Soini katolik. Det gör dem per definition suspekta för sekulära fundamentalister.
Den bristande läskunnigheten märks i dagens politiska bevakning, menar Teir.
Politikerna blir inte seriöst granskade.
– Journalisterna ställer inte frågorna hur och varför direkt.
I stället gör journalisterna sina egna tolkningar utan att diskutera med politikerna. Å andra sidan pressar de inte heller dem på vad deras tro innebär för deras politik.
Religiös läskunnighet
Den tyska filosofen Jürgen Habermas har redan i ett årtionde talat för nödvändigheten av religiös läskunnighet i samhällsdebatten. Både troende och icke-troende måste anstränga sig att förstå det relevanta i varandras retorik. Annars rasslar det västerländska samhället in i sekulär fundamentalism.
Finns det hopp om bättre läskunnighet?
Barbro Teir tror att insikten finns i många tidningshus. Men främst ställer hon hoppet till skolan.
– Det är viktigt att medborgarna i ung ålder får en tillräckligt bra insikt i vad religion är.
