När händerna inte slutar skaka

– När jag började dricka kände jag att det var det här jag hade saknat hela mitt liv. Det passade mig som hand i handske.

Lasse var bara tretton år när alkoholen kom in i hans liv. Ett småskaligt drickande utvecklades ganska fort till något mer och när kompisarna slutade dricka för att läsa på ett prov kunde han inte.

– Mamma frågade ”är du säker på att du har koll på det här?” och jag svarade, ”ja, det är klart jag har”.

Efter armén tog arbetslivet vid. Svårhanterligt, tungt och framför allt omöjligt att kombinera med det oavbrutna supandet.

– Jag satt i baren tills lamporna blinkade och sedan gick jag hem. Ett par timmar senare, på morgonnatten, kickade spritbehovet in och jag steg upp och drack. Klockan nio skulle jag på jobb och ofta passade jag på att försena mig lite så att jag skulle hinna förbi någon av de lokala pubarna som öppnade nio. Allt för att få händerna att sluta skaka.

Kroppen fordrade mer och mer.

– Hela tiden var det ett evinnerligt ordnande så att jag alltid skulle ha tillräckligt med sprit för nästa dag.

Vännerna slutade höra av sig och kollegor försökte blunda för problemet. Lasse jobbade som möbelförsäljare och om han var i för dåligt skick föstes han in i ett annat rum.

– Man pratade inte så öppet om de här sakerna på 1980-talet. Visst fick jag en varning, och så en till, som skulle bli den sista. Men då kom det ännu en. Då hade jag nästan önskat att de hade gett mig foten i stället. Som drickande alkoholist inser man inte att man passerat en gräns förrän man verkligen är över den.

Lasse drack tills han var i 28-årsåldern. På slutet handlade det om ett tvångsmässigt intag av alkohol, det fanns ingen vilja kvar.

– Jag skulle just gå från jobbet och hade bestämt mig för att gå direkt hem. När jag klev ut genom dörren gick mina fötter till vänster fast hemmet låg åt höger. Trots att jag visste att nu går jag till krogen och det går åt helvete hade jag ingen kraft att sätta emot spritbegäret. Den känslan var fruktansvärd.

32 år av nykterhet
Vändpunkten och hjälpen kom i flera olika former, en av dem var hans flickvän. Hennes klasskompis hade en pappa som gick på AA-möten och dit fick Lasse följa med.

– Under mötena gick det upp för mig att en människa kan bli nykter och hålla sig nykter enbart om han gör det för sin egen skull. Jag gick på möten och lyckades vara nykter i flera veckor, längre än jag någonsin varit efter att jag första gången smakade på alkohol.

Lasse fick ett återfall och började dricka igen, ibland gick han direkt från ett möte till krogen. Men han tog sig ur det, lämnade ett halvt stop kvar på pubbordet och gick hem. Sedan dess har han inte druckit en droppe alkohol. Det är nu 32 år sedan.

AA-mötena, och speciellt Eiragruppen i Helsingfors, har varit en hörnsten i hans tillvaro ända sedan dess. Under åren som gått har han både hunnit vara deltagare och haft flera förtroendeuppdrag inom gruppen. I år fyller Eiragruppen, som troligtvis är den äldsta fungerande svenskspråkiga AA-gruppen i världen, 60 år. Det firas med ett öppet möte för alla som är intresserade.

– Kom och titta, följ med! Om inte annat kanske det kan minska dina fördomar.

I dag är Lasse en balanserad människa och lever ett lyckligt liv med fru och två vuxna barn. Men det har tagit tid.

– Det fysiska välmåendet blir bättre efter bara några veckor, men det psykiska och andliga är en lång process. Det är svårt att behöva inse hur många människor man sårat, svikit och ljugit för under sitt drickande. Min mamma levde 25 år av min nyktra tid, och ändå kunde jag ibland, i en liten bimening, läsa in att förtroendet inte fanns där till 100 procent.

Än i dag är Lasse vaksam med alkoholen som han beskriver som ”en dryck för andra, men inte för mig”.

– Ska jag gå på en fest där jag vet att det kommer att drickas gör det ingenting för jag hinner förbereda mig. Det blir svårt först när en gammal kompis kommer runt hörnet med en halvfull vodkaflaska och säger ”Lasse, ta en sup!”. Men jag vet att jag är på det sista tåget nu, för faller jag dit igen tror jag inte att jag skulle ha kraft att ta mig tillbaka.

Lasse heter egentligen någonting annat.