Inget att sopa under mattan

För Heidi Finnilä har livet alltid rullat på i den högsta växeln. Hon är en hängiven journalist, programledare på Obs debatt, trebarnsmamma och en person som inte är rädd för att väcka diskussion med sina åsikter. Så har det alltid varit, fram till år 2009 då kroppen sade ifrån. Ordentligt.

– Det började med väldigt fysiska symptom och jag förstod inte vad det var jag hade. Först fick jag nackspärr och sedan fortsatte det med smärta överallt. Mina muskler och leder värkte, min mage fungerade inte och maten hölls inte i mig. Jag magrade tio kilo på väldigt kort tid. Eftersom jag magrade så frös jag hela tiden.

Heidi Finnilä växte upp på Drumsö och tillbringade sina barndomssomrar vid sommarstugan på Strömsö i Vasa.

I gymnasiet var hon klassens primus och präglades av prestationskrav och en vilja att uträtta något. Under sina studier i Nordiska språk-och litteratur fick hon in foten på Yle och sen har det rullat på.

– Att jag ville bli journalist utkristalliserade sig ganska tidigt. Min drivkraft i det här yrket är att jag i grund och botten är en glad person men också att jag är en väldigt upprörd individ. Om jag inte var journalist så skulle jag skriva insändare varje dag.

Heidi Finnilä hade inte en tanke på att det var just den här höga ambitionsnivån och känslan av att alltid behöva vara den som har helheltsansvaret, både hemma och på jobbet, som gjorde henne sjuk. Inte heller läkarna förstod var det verkliga problemet låg. Därför tog det länge innan hon fick rätt diagnos.

– Läkarna gissade att det var en autoimmunolog reaktion efter ett virus. Det blev en ond cirkel av starka värkmediciner och magsår på grund av det. Sedan fick jag lugnande piller på grund av biverkningarna av medicinerna. Och jag bara fortsatte jobba.

Det tog över sex månader innan hon insåg att hennes symptom inte bottnade i en fysisk sjukdom.
 
– Det kom till en punkt när jag sa till den läkare som behandlade mig att ”vet du vad, nu behöver jag en psykiater”. Han svarade mig ”men du är ju inte den typen som drabbas av utbrändhet”. I efterhand har jag insett att det är precis sådana som jag som insjuknar.

Svårt sjuk
När Heidi Finnilä mådde som sämst bad hon sin man att ta henne med till en eutanasiklinik i Schweiz eftersom hon inte klarade av att leva som en misslyckad människa. Han svarade att hon pratar strunt och att hon naturligtvis kommer att bli frisk. Familjen har varit en väldigt viktig spelbricka i Heidis tillfrisknande.

– Jag är så otroligt privilegierad som får ha den familj jag har. Det som jag sörjer allra mest är att mina barn behövde se det. Men jag tog genast den linjen att det här behöver vi prata om. Det är ingenting vi sopar under mattan. Nu är det på det här viset att mamma är jättesjuk och mamma är också sjuk i huvudet. Vi talade om det och vi stängde aldrig dörrarna till vårt hem och gjorde det till en sjukstuga, utan ungar och vänner kom och gick. Det härligaste var då barnens vänner kom in till mig där jag låg i min säng med värmedynor, filtar och 26 grader inne och sa ”Hej, Heidi, har du alls en bättre dag i dag?”. Jag tror att det är det viktigaste, våga tala om det.

Hon var sjukskriven i sex månader och återvände efter den tiden till sitt jobb som programledare på Yle.

– Ibland trodde jag att det skulle vara svårt att hitta tillbaka till passionen för journalistiken. När det var som mörkast kunde jag bara titta på Friends och Will & Grace. Jag kunde inte titta på tv och jag kunde inte läsa tidningar. Jag var rädd för att jag aldrig mer skulle klara av det jobbet.

Läs hela artikeln i papperstidningen.