Ett liv värt att leva

Skotten Steph Macloeds började festa lika intensivt som han hade ägnat sig åt musiken. Det förde honom till tio år av destruktivt liv - tills han mötte Jesus och Jane.

Jag möter Steph Macloed, 33, på ett hotell i Sverige. Han ska spela senare samma kväll i en kyrka. Han är lågmäld och verkar lite blyg men ändå trygg. Vi finner ett gemensam intresse, den klassiska gitarren. Det började han spela redan som sjuåring. Han blev omskriven av Classical Guitar Magazine.

Klassikern Recuerdos de la Alhambra av Fransisco Tarrega var hans examenstycke. Men av en lovande framtid som Skottlands Segovia blev det något helt annat.

– Jag är så tacksam att jag får resa runt och berätta om vad Kristus har gjort i mitt liv, säger han.

Hela hans högra arm är tatuerad, en signal om ett liv i en annan subkultur. Hans första album heter Light in the darkest of nights. Det är självupplevt - varje ord. Tolv egna låtar.

När han en gång inte kom in i en bar för att han var så full, slog han sin näve i en stenvägg med brutna ben som resultat. Efter ett tag fattade han att han aldrig skulle kunna spela klassisk gitarr längre. Han var i tjugoårsåldern då.

Det var efter att hans föräldrar skilde sig, mamma fick ett nervsammanbrott och försvann ur den starkt kännande pojkens liv. Familjen splittrades och femtonåriga Steph började festa med kompisarna och ta sprit.

– Jag gjorde ingenting halvhjärtat utan gav mig in på festandet lika passionerat som jag hade gjort med min musik, berättar han
.
När han var sjutton började han ta droger. En ond spiral började snurra allt fortare. Det är ett under att hans destruktiva livstil inte tog hans liv. Till slut levde han ute på gatan för att kunna droga sig utan att någon skulle sätta stopp för honom.

Ett år flydde han till Thailand och jobbade först för att sedan kunna droga sig. Till slut kom hans mamma för att hämta honom hem och blev förskräckt när han såg sin son i så dåligt skick.

Kristet behandlingshem
Efter många försök till ett nyktert liv med AA och psykiatriskt vård utan resultat kom han till ett kristet behandlingshem. På Bethany Christian Center hemma i Edinburgh började det hända saker.
 
– Året 2006 är viktigt. I februari kom jag in på behandling, i april mötte jag Jane, i september åkte jag ut från behandlingen och i december gifte vi oss, berättar Steph Macleod.

Han hade haft sin barnatro, men säger att han aldrig riktigt förstod vad det gick ut på. Han  övergav allt i sin förtvivlan när familjen splittrades. Han var besviken, bitter och arg på sina föräldrar - och Gud.

– Nu kom en man och berättade om sin tro på Gud på ett sätt som jag förstod. Det handlade om ett förhållande, att Gud fanns där för att hjälpa mig, ge mig styrka.

– Jag bad en enkel bön, Gud förlåt mig. Ge mig ett liv som är värt att leva, berättar Steph.

Han hade en tung emotionell börda att bära. Han hade hatat sina föräldrar, han hade djupa skuldkänslor, han mådde dåligt psykiskt. Steph Macloed säger att det var en enda stor röra. Han kunde spotta på sin spegelbild, till och med slå sin spegelbild. Så mycket hatade han sitt liv.

– När jag bad, kände jag en frid, som jag inte hade upplevt sedan jag var barn. En trygghetskänsla när allt är bra, beskriver han den avgörande stunden.

Ändå var allt omkring lika illa. Han var hemlös, utan pengar och familj. Han hade bränt alla broar.

– Men den där plötsliga känslan av frid kunde jag inte bortförklara. Det här måste vara någonting på riktig. Så jag började gå igenom mitt liv. Jag såg inte mig själv som universums centrum utan mötte mina problem och erkände drogbreoendet. Gud hjälpte mig att gå genom allt det hemska som jag hade gjort mot mig själv och andra.

Läs hela artikeln i papperstidningen.