På tal om påvevalet: liberal eller konservativ?

Bevakningen av religionsfrågor i sekulära medier präglas av hur smalt – och tendentiöst – man ser på det här med religion. Om en artikel eller ett inslag berör Katolska kyrkan så ”ska” det bara handla om sex: om preventivmedel och abort, om enkönade parförhållanden och pedofili. Som om det största kristna samfundet i världen inte hade något annat för sig.
Utifrån klassificeras jag som konservativ för att jag – i mina ögon föga överraskande – följer Kyrkans lära. Men i katolska sammanhang handlar axeln konservativ-liberal oftast om något helt annat, främst mässan. För eller emot tridentinsk mässa? För eller emot vilken tolkning av Andra Vatikankonciliets texter? I vilken utsträckning vill du eller vill du inte ha kvar latinet? Det är på riktigt de frågorna som väcker starka känslor i katolska församlingar i Finland och världen över. Inte abort. Den saken är vi ju överens om: du ska inte döda.
Att Katolska kyrkan sedan påven Leo XIII och slutet av 1800-talet har haft en stark social lära ignorerar massmedierna i allmänhet totalt. Hans encyklika Rerum Novarum ser fel och brister i både socialism och kapitalism och lyfter fram alla människors rätt att försörja sig och sin familj på sitt arbete i stället – nästan så långt har väl en del tänkare i ”västvärlden” tagit sig i dag, men ändå är det vi katoliker som är efter på något sätt?!
På en vanlig redaktion finns i dag journalister som är specialiserade på sport, ekonomi och politik – men det är ingen självklarhet ens för större redaktioner att någon borde vara expert på religionsfrågor och ha förutsättningar att förstå skeenden när det händer något inom den kyrkliga sfären.
Den okunskapen drabbar inte bara Katolska kyrkan. Kunskaperna om Ortodoxa kyrkan i Finland är ofta inte ett dugg bättre och skrämmande är att många journalister inte ens verkar har koll på Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, trots att den är det överlägset största samfundet i vårt land. Mina förutsättningar att förklara den katolska sakramentssynen minskar drastiskt när själva ordet ”sakrament” inte längre har någon betydelsebärande innebörd.
Utan ordet sakrament kan jag inte förklara vad det innebär att vara katolik. För i motsats till pedofili och könsfrågor är det faktiskt sakramenten som utgör hjärtat i katolicismen. Utan sakrament finns Katolska kyrkan helt enkelt inte.
Jag är alltså varken konservativ eller liberal, jag är sakramental. I centrum finns alltid altarets allraheligaste sakrament: Kristus.

Skribenten är Katolska kyrkans representant i Ekumeniska Rådets Sektion för finlandssvensk ekumenik.