Varför är det genant att prata om Gud?

Monologen Tröst framförs av skådespelaren Oskar Pöysti som är tillförordnad konstnärlig ledare för Viirus. Monologen är den andra delen i en Helsingforstrilogi där den första delen Aurora Helsinki (2011) handlade om psykiskt illamående.

– Det handlar inte specifikt om Helsingfors och trilogin kunde lika väl heta Verklighetstrilogin eller Samtidstrilogin, säger Oskar Pöysti
.
Pjäsen har han skrivit tillsammans med Akse Pettersson som är konstnärlig ledare för Teatteri Takomo och som tidigare regisserat Det lystna landet (2012) på Viirus.

Texten till pjäsen baserar sig på ett omfattande researcharbete i vilket de biståtts av Anne Nickström. För pjäsen har de intervjuat både konservativa och liberala präster, agnostiker, fritänkare, ateister, troende och icke-troende av olika slag. De tog också kontakt med teologiska fakulteten.

– Utgångspunkten var att vi ville veta hur folk tror i dagens Helsingfors och i Finland, säger Pöysti.

Det dokumentära materialet skrevs ned varefter det bearbetades till en monologtext genom diskussioner och improvisationer.

– Det här var ett tema och ett projekt som jag länge hade velat göra. Jag har funderat mycket över livets stora frågor och i ett skede gick jag igenom en existentiell kris. Den utmynnade i att jag tvingades konstatera att jag konstigt nog tror på Gud.

Det konstiga med att tro på Gud handlar om att Pöysti växt upp i en sekulär konstnärsfamilj där det betraktats som mer eller mindre självklart att Gud inte är en verklighet att räkna med.

– Jag levde med den uppfattningen länge. Det här livet är allt som finns och när vi dör så släcks lamporna slutgiltigt. I det långa loppet märkte jag att jag mådde jättedåligt av att leva med en sådan sanning, säger Pöysti.

Progressiv arrogans
Han upplevde att det var genant och pinsamt att tala om Gud. Det verkade vara en grundattityd i samhället.

- Jag märkte att det finns en stor arrogans mot religiösa frågeställningar. Speciellt i kretsar som uppfattar sig själva som progressiva. Folk sätter sig ibland på höga hästar. Om det tidigare varit tabu att vara ateist så har det nu svängt åt andra hållet. Den som tror betraktas med skepsis eller kanske med förakt.

Pöysti hoppas att han med pjäsen Tröst ska kunna medverka till att människor börjar fundera mera på frågor om tro och livets mening.

– Själv har jag upplevt en nästan permanent ambivalens i de här frågorna. Ett frågande, funderande och sökande som aldrig tar slut. Fast jag kan ligga i sängen och be så är jag inte säker på vad det handlar om.
Pöysti hör inte till kyrkan och han håller en viss distans till religion.

– Men det var härligt att få diskutera tro och religion med alla dem som vi intervjuade för vår research. Vi förde riktigt djupa samtal och det var helt enkelt ljuvligt. Vi ställde tuffa och kritiska frågor och vände in och ut på alla svar.

Någonstans går också en gräns för när man inte orkar fundera längre utan tvingas välja sin ståndpunkt, säger Pöysti.

– Ibland när vi hållit på och diskuterat det här så har vi kommit till en punkt där alla sanningar plötsligt är lika sanna. Det här med tro är lite samma sak som med kärlek och förälskelse. Det är svårt att kritisera en annan människa för att den förälskat sig i en viss person. Frågor om kärlek och tro är känsliga frågor, man måste vara försiktig med vad man säger och hur. Den sanning som klickar i mig klickar inte nödvändigtvis i dig. Att inte tro på Gud eller att välja bort det religiösa är ett val som har sina konsekvenser, säger Pyösti.

– Vad väljer man i stället? Människans andliga behov försvinner inte av sig självt. I alla tider och kulturer har det funnits religion och något människan trott på. Frågan lyder: vad innebär den nuvarande religionsflykten för vårt samhälle och för oss som individer?

Läs hela artikeln i papperstidningen.