Ett stift större än Borgå

Kyrktian heter huset i Esbo centrum, byggd som två sammankopplade medeltida kyrkor i tegel. Domkapitlets plenisal finns i tredje våningen, i en vitrin hänger biskopens mässhake och på väggen ett enda biskopsporträtt.

– Esbo stift är landets yngsta, säger lagfarna assessorn Pekka Leino i marimekkoskjorta. Han har nyss doktorerat för andra gången, nu vid Åbo akademi.
 
– Det har nästan inte funnits någonting om kyrkorätt på svenska, förklarar Leino, finlandssvensk på mödernet och med många kusiner i Raseborgstrakten.

Hans nya opus ”Endast kyrkans egna angelägenher” ser på kyrkan som ett trossamfund, hans föregående avhandling hade ett förvaltningsrättsligt perspektiv.

Leino har i praktiken skött kyrkliga juristjobb på alla förvaltningsnivåer, kyrkostyrelse, samfälligheter och domkapitel. En tid var han dessutom regeringssekreterare på undervisningsministeriet där de kyrkliga frågorna handhas och drar en anekdot från tiden då Pär Stenbäck var undervisningsminister. Tillsammans slog de ett rekord i att snabbt driva en ändring genom hela lagstiftningsprocessen. Substansen var kanske inte den häftigaste, en diakonissas tjänstebostad var på den tiden begränsad till ett rum och kök.
 
– Men diakonissorna var glada.

Att folk skriver ut sig ur kyrkan bekymrar Leino. Inte så mycket de som frivilligt väljer att lämna något de inte tror på. Utan de som känner sig utkörda från sin egen kyrka på grund av sitt sätt att tro. Drivet till sin spets, folk som tror som kyrkan trott i två tusen år och en dag vaknar som kriminella, åtalade och fällda för diskriminering. Enligt kyrkans forskiningscentral kan de som har en traditionell trosuppfattning uppgå till 8 – 10 procent av kyrkans medlemmar.

– Det är ett helt stift, större än Borgå stift, säger Leino. Kyrkan har inte råd att förlora de medlemmar för vilka bekännelsetroheten är en viktig sak.

Kyrkans rättsordning är unik
Fram till 1997 var domkapitlen statliga ämbetsverk och lagfarne assessorn kunde därför avnjuta en speciell förmån i mitten av 90-talet.

– En tjänsteman kunde arbeta några månader i ett annat nordiskt land, säger Leino som den vägen fått direkt insyn i de nordiska kyrkornas förvaltning.

Svenska kyrkan verkade uppfattas som en del av folkhemmet, på samma sätt som akuten, socialen eller systemet. Medan dopet för alla kyrkor världen över är grunden för medlemskap tyckte de svenska folkhemspolitikerna att det var ett teologiskt och därför onödigt krav. Dess teologiska identitet som trossamfund har försvagats.
Vår egen folkkyrka har en autonomi med en rättsordning som är unik i hela världen, understryker Leino. Det är kyrkan som själv formulerar kyrkolagen.

– Riksdagen kan inte ändra på innehållet, bara godkänna eller förkasta.

Läs hela artikeln i papperstidningen.