Biskopsmötet gav ett utlåtande om diakonatet till kyrkomötet där man koncentrerade sig på de teologiska motiveringarna till diakonatet.
Målet med reformen är att stärka identiteten hos tjänsteinnehavarna och deras engagemang i kyrkans grundläggande uppgift. Tanken är också att evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och andra kristna kyrkor ska närma sig varandra i uppfattningen om vigning till diakonatet.
Enligt förslaget får den som vigs till diakonins tjänst bredare andliga rättigheter, till exempel med kyrkoherdens tillåtelse predika i gudstjänsten och att leda predikogudstjänster och övrigt gudstjänstliv. Innehavare av diakonitjänsten skulle också ha rätt att assistera vid nattvarden.
Biskopsmötet stöder inte att vigningen skulle vara frivillig utan anser att den ska vara ett behörighetskrav för tjänsten. Biskopen och domkapitlet fattar beslut om vigningen. Biskopsmötet föreslår att man talar om diakonins tjänst istället för diakonatet.
Biskopsmötet beslöt att de som vigs till diakonins tjänst i första hand är de diakoniarbetare eller ungdomsarbetsledare som har ett tjänste- eller arbetsförhållande i kyrkan.
I detta sammanhang avser diakonins ämbete ett andligt ämbete i kyrkan, som består av olika grupper av anställda. Det är parallellt med prästämbetet ett självständigt andligt ämbete. I kyrkan skulle alltså finnas ett biskops-, präst- och diakoniämbete, som har sin egen ordination.
