– Det är en tydlig trend, säger Stefan Djupsjöbacka, kyrkoherde i Johannes församling i Helsingfors.
Hans församling har medvetet valt att satsa ”högkyrkligt” med en huvudgudstjänst som Djupsjöbacka beskriver som rikt utsirad liturgisk sett och med mycket sång och musik.
Traditionen syntes också på sommarens skriftskolläger där man firade dagliga kompletorier och en veckomässa med bland annat evangeliprocession och bugningar som församlingen, det vill säga konfirmanderna, utförde sittande i bänken.
– Traditionen finns sedan gammalt i stadskärnan. Vi bevarar egentligen bara en gammal fåra liturgiskt liv som länge funnits i den tidigare Norra svenska församlingen, säger Djupsjöbacka.
Han påpekar att Johannes församling också ordnar många olika sorters gudstjänster, till exempel Tomasmässa och familjegudstjänst. Tanken är att det inte finns ett enda rätt sätt att fira gudstjänst.
– Samtidigt är satsningen på liturgi ett medvetet val och ett linjeval när församlingen profilerar sig.
Jag, jag, jag
Hur långt får en församling då gå i sin profilering?
– I huvudgudstjänsten måste man förstås följa kyrkoordningen och -handboken, men handboken i sig medger stor variation, säger stiftsdekan Sixten Ekstrand.
Han tror att en nischandet ligger i tiden som ett uttryck för individualiseringen i det postmoderna samhället.
– Antingen vi vill det eller inte så är vi alla rätt individcentrerade i dag. Vi vill delta i den verksamhet som tilltalar oss och vi är mycket noggranna med vad vi väljer.
Han tycker att nischandet syns tydligast i de tre centrumförsamlingarna i Helsingfors.
– Vi har Johannes som satsat på gudstjänsten, kultur och samhällskontakter medan Petrus har mera inslag av lovsång och väckelsekristendom. Matteus å sin sida verkar vara ett slags mellanting, en mer traditionell folkkyrkoförsamling.
Läs mera i Kyrkpressen 34/2011.
