”Jag är trött på att höra att min tro är irrationell”, skriver den brittiska kolumnisten och journalisten Rosa-mund Urwin. I en kolumn i tidningen Evening Standard bekänner hon att hon går i kyrkan. Och inte bara det: hon tror på Jesus, Maria och till och med på åsnan.
Urwin är utled på att få sin tro ifrågasatt i intellektuella kretsar. Varför tror alla att hon är hjärntvättad? Varför frågar ingen om hon har logiska argument för sin tro? Varför förstår inte folk att hon faktiskt har tagit reda på vad det handlar om: att hon studerat religionsfilosofi, läst böcker av Richard Dawkins och andra från ”the anti-God Squad” (anti-Gud patrullen) och att hon ändå inte sväljer påståendet att det är irrationellt att tro.
Hon efterlyser en röst i öknen: den intellektuella kristna talaren som kunde ställa upp i medierna och säga någonting vettigt när en Christopher Hitchens påstår att religionen prackar på oss en ”himmelsk diktatur”.
Jag tror att de flesta troende som läser den kolumnen ropar ”just så!” i någon vrå av sitt jag. Det är tröttsamt att betraktas som korkad, udda, töntig och naiv. Det är ledsamt att gå omkring och bevisa att man är normal och inte ständigt är i färd med att döma, missionera eller predika för sina medmänniskor.
Jag ropar också ”just så!” lite grann, men samtidigt ropar jag ”nej, hjälp!”. Min tro bor inte i den värld där den kristna hjärnan är sylvass och kammar hem poängerna.
Jag tror också på Jesus, Maria och åsnan. Jag tror på stjärnan och de vise männen. Jag tror att Gud kan flytta ett sandkorn en millimeter, och när jag nu en gång vikit in på den vägen kan jag lika gärna tro på jungfrufödseln.
Jag kan inte argumentera övertygande för någonting av det. Jag bara känner att det är sant.
Så kalla mig naiv då. Bryr mig inte.
