Carolina Johansson hade jobbat med ekonomijournalistik, närmare bestämt börskurser, i många år. Hon var varken särskilt andlig eller kyrklig. Men en dag hände någonting – vad? – under bråkdelen av en sekund. Plötsligt var allt annorlunda.
– Kanske jag en dag kan förklara det, säger hon.
Än har hon inte försökt sig på att ge ord åt upplevelsen, mest på grund av rädslan att inte kunna göra den rättvisa. I hennes färska bok Bråkdelen av en sekund, som handlar om både det egna dopet och hennes mammas död, står ingenting om just den sekunden, bara om det som skedde efteråt. I berättelsen vävs den döende mammans Gudsupplevelse ihop med den egna. Boken blir en historia om hur två människor hittar fram till Gud.
För Carolinas del kom Gudsmötet helt oväntat, även om hon i efterhand kan se att det fanns ett tydligt syfte me det.
– En person i min bekantskapskrets mådde väldigt dåligt och sökte min hjälp. Jag orkade inte riktigt med den här människan. Så fick jag plötsligt en oerhört tydlig känsla av kärlek, jag uppfylldes av den, och upplevde det som att den kom från Gud. Jag kunde slösa med den. Den tog inte slut.
Det var tydligt för henne redan från början att hon inte blev frälst för sin egen skull.
– Gud kom till mig för att jag skulle göra någonting med den kärleken.
En längtan och ett syfte
Åtta månader efter gudsmötet satt hon en dag hos en präst på en pastorsexpedition på Södermalm i Stockholm. Åtta månader är en lång tid.
– Kyrkan var inte det naturliga stället att söka sig till. Jag tror inte att jag ens använde ordet Gud där i början, snarare kände jag att det fanns ett syfte, jag hade en känsla av att inte vara ensam och jag försökte hitta ett sätt att förhålla mig till det.
Hon var full av en sorts rastlös energi och hade ett behov av att skapa en plats inne i sig själv, men en plats för vad då? Och varför vände hon sig till kyrkan?
– Jag fick bara för mig att ringa upp min församling.
Därför satt hon en dag på pastorsexpeditionen i den församling som strikt taget inte var hennes, eftersom hon inte hörde till kyrkan, och funderade på att döpa sig.
Inga skådespel
Carolina Johansson har många nyandliga vänner och hade också själv gått på yoga och meditation.
– Men det var inte min väg. Jag behövde någonting annat. Det finns så mycket folk som vill tjäna pengar på en. Jag fann en trygghet i kyrkans långa tradition. Tanken att det här har människor gjort i två tusen år lugnade mig.
Läs mera i Kyrkpressen 43/2010.
