Det här är naturligtvis en livsviktig sak att ta itu med för bägge adressaterna.
Förtroendekrisen har lokala historiska drag. De går igen i höstens församlingsval där Karleby svenska församlings medlemmar för andra gången går till urnorna med möjligheten att välja mellan två fraktioner, där grupperingen Alla gemensamt ställt som uttalad målsättning att få en kvinnlig präst till församlingen. Församlingens präster samarbetar i dag inte vid altaret med prästvigda kvinnor.
Alla gemensamt upplever att det som sker innanför församlingens väggar inte speglar det som församlingsborna – åtminstone inte alla – skulle önska sig. Röstningsprocenten i förra valet steg med nästan femtio procent som ett resultat av polariseringen och församlingens röstningsprocent på 21 låg långt över landets medeltal. Med den debatt som nu rullat in kring ungdomsarbetet kan man säkert vänta sig ett minst lika livligt deltagande.
Biskop Björn Vikström vill ändå inte karakterisera tumultet som ett utslag för en växande klyfta mellan olika läger inom en bågnande folkkyrka som han ska försöka hålla ihop.
Men, om än inte en klyfta, så onekligen finns det ett glapp.
Samtidigt som föräldrar är skeptiska till arbetet, är de alternativa lekmannagudstjänsterna Crosspoint, som också får sin släng av sleven i kritiken, vid det här laget så välbesökta att församlingens utrymmen inte längre räcker till. Samlingarna drar mycket folk, som uppenbarligen trivs, får sig något till livs som de saknat, återkommer och dessutom tar med sig en kompis.
Ett lyxproblem ett vanligt gudstjänstupplägg drabbas av bara i julhelgen numera.
”Karleby svenska församling kritiseras för en alltför aktiv verksamhet.” En sorglustighet i texten förgyller det förtjänstfulla artikeluppslaget i Österbottens Tidning.
Det är ju ett påstående som en församling också kunde sticka som en fjäder i hatten. En död församling gör onekligen ganska lite väsen av sig.
Men det kan väl inte heller vara församlingsbornas uppriktiga önskan?
Och vad är det som händer när den lokala kyrkhelgen i Karleby samlar 1200 svenska deltagare i samma region där stiftsdagarna för hela stiftet för ett par år sedan lockade 600 personer? Den förra dessutom från väckelserörelser som inte tidigare har samarbetat på det här sättet.
Frågan kan formuleras: ”Finns det företeelser som inte längre passar in i den evangelisk-lutherska kyrkan?” Men den kan likaväl formuleras: ”Finns det företeelser som inte längre bejakas i den evangelisk-lutherska kyrkan?”
Glappet? Vad gör man åt det?
Det har föralldel glappat i Karleby förut. Församlingsrådsmedlemmen Hillevi Bystedt konstaterar i ÖT att tongångarna i föräldrarnas brev om ungdomsarbetet i församlingen lät bekanta. Men hennes son är trettio och det var ett tag sen. Det har också sagts om samma bygd att ”profeterna kommer och går, men väckelsen består”.
Tyvärr består inte alltid glöden hos unga som eventuellt känt sig pressade till att bekänna en brinnande tro. Det kan i värsta fall leda till att de skäms efteråt och få dem att gå långa krokvägar runt allt vad kyrka och tro heter. Det här är en del av den oro biskop Vikström bär på – och det finns all anledning att ta den på djupaste allvar.
Samtidigt är det också ett faktum att det är i all synnerhet från de här bygderna som präster och andliga arbetare har slussats in i kyrkans tjänst. Men också här reser sig frågetecknen inför framtiden. Vid Teologiska fakulteten i Åbo har man noterat att andelen studerande från Österbotten minskar, och det är en oroväckande trend med tanke på att det är just därifrån de åtminstone tidigare kommit. Vart tar de vägen? De 1200 deltagarna i kyrkhelgen tyder ju på att väckelsemyllan fortfarande sjuder. Men är det så att folkkyrkan och dess teologi inte längre känns som den plats där man har sitt uppdrag och sin tjänst?
Sett ur ett lite vidare perspektiv handlar det nu aktuella fallet också om den grundläggande frågan: Vems är församlingen? Och det är just här glappet syns allra mest.
Nästa vecka samlas 200 präster i stiftet till synodalmöte, ditkallade av biskopen för att i enlighet med kyrkoordningen vart sjätte år dryfta sin herdeuppgift.
Under kaftanerna bultar hjärtan, säkert mer eller mindre ivrigt – men dock bevisligen – för det gemensamma uppdraget kyrkan.
Det skulle kanske inte skada om de mellan föredragen och kaffepauserna också ville byta ett par ord om det där glappet.
Platsen?
Ödets nyck … eller som det heter en ”Herrens skickelse”.
Den råkar faktiskt heta Karleby.
