God vilja i snålblåst

Ledare. Det är insamlingstider. Kampanjer och huttrande sparbössefolk utmanar vår goda vilja.
”Jag kan fast ge hundra mark. Men då vill jag ha ett foto på mottagaren med min hundralapp i handen. Före det ger jag inte ett penni.”
9.9.2010 kl. 00:00

Ett autentiskt uttalande som i ett nötskal komprimerar stora och komplicerade frågor, orsak och verkan när det gäller välgörenhet. Vad får oss att donera pengar? Vad måste de som samlar in pengar göra för att gå oss givare till mötes? Vad resulterar det handlandet i? Vilka är våra grundmotiv för att ge bort av vårt eget? Och är givande bra också för oss själva?

Allt som oftast synar vi kritiskt välgörenhetsorganisationernas mål och metoder. Mera sällan, eller aldrig, förekommer en kritisk granskning av oss som givare. Handen på hjärtat, vilken välgörenhetsorganisation skulle ens våga försöket? Allt de har att spela (oss) med är att lirka, locka och pocka. Och vi är nyckfulla och ambivalenta som höstvindarna.
Frågan om hur stor andel av en donation som verkligen når fram används ofta som en retorisk sådan för att låta bli att ge. Naturligtvis behövs det stor transparens i verksamhet av det här slaget, för allt går att missbruka – även den goda viljan.
Men sanningen är att alla seriösa välgörenhetsorganisationer kämpar med att hålla kostnaderna för administration nere. Samtidigt är det just vår önskan om att ”se min hundralapp på foto” som driver upp dessa. Donatorernas krav på ett ansikte, ett namn, personlig kontakt hyvlar av varje donerad cent. I den hårdnande konkurrensen mellan organisationerna blir låga omkostnader ett trumfkort att kunna visa upp. Det i sin tur leder till varierande och ibland gråtonad praxis mellan organisationernas sätt att bokföra och redovisa kostnaderna. Vi tvingar dem till det, genom vår ovilja att ge generellt och utan adressat.
I Sverige har 110 organisationer, däribland stora insamlare som Röda Korset, Cancerfonden och Frälsningsarmén, gått samman i ett etiskt intresseorgan, Frivilligorganisationernas Insamlingsråd, för att skapa överenskomna spelregler. Relativt nya Ansvarsfullt Donerande r.f. i Finland har bara ett dussintal medlemmar, och de stora har hittills valt att stå utanför. Det gör att det i grunden är vi donatorer som för takten i organisationernas tävlan om vår välgörenhet. Och plötsligt skorrar våra krav om ”etiska insamlingar” onekligen lite falskt.

Varför ger vi bort pengar? Forskning i altruism visar att motiven är blandade, och oftast omedvetna. Den personliga erfarenheten spelar en stor roll. Allt som har kopplingar till våra egna upplevelser, gärna nostalgiska sådana, öppnar börsarna. Tsunamin i ”vårt” semesterparadis berörde – kanske inte så mycket på grund av lokalbefolkningens lidande som på grund av de turister vi identifierade oss med. Pakistan är ingen semester-ort, vilket insamlingarna för översvämningen fått känna av.
Motivet att förändra världen, göra en skillnad, är i grunden inte heller rent altruistiskt, eftersom det ger givaren en mental tillfredsställelse av att ha uträttat något. Uppenbart själviskt är däremot att ge för att bli sedd. Innekampanjen Giving Pledge, som riktar sig till amerikanska miljardärer är den nya statusmarkeringen av rang.
Sist och slutligen hjälper varje slant ändå människor i nöd.
Men slutligen finns det också en djupt rotad egenskap hos människan som säger att det är gott att ge. Ett amerikanskt forskarteam upptäckte signaler av välbehag i hjärnan bland försökspersoner när de donerade. Den schweiziske neuroekonomen Ernst Fehr har väckt stor uppmärksamhet för sin upptäckt att människan inte enbart drivs av egennytta, utan också av ett medfött rättvisebehov.

Med sitt Tillitsspel visade han hur redan treåringar fattade beslut som belönade både dem och andra. Med ett förbehåll: De andra tillhörde konsekvent ett ”vi”. När godiset i spelet tillföll någon utanför klassen lät barnen bli att belöna dem även om det inte kostat dem något.
Den kristna tron handlar om att vända blicken utåt. Att vidga ”vi” och minska ”dom”. Är det inte det talet om ”nästan” handlar om? Att intill dig står det en annan människa. Och intill henne ytterligare en till och en till …
I den andan har det gjorts och görs fortfarande mycket gott, i det tysta, i det lilla och kontinuerligt. Det är en trosbekännelse i handling som bejakar det goda som all snålblåst till trots också finns nedlagt i varje människa.

May Wikström



tro. Det är inte lätt att bygga en församling från grunden. Robin Nyman har försökt. För hans del slutade det i ett känslomässigt stort, mörkt hål. 11.4.2017 kl. 11:37

kyrkodagar . Än hinner man anmäla sig till kyrkodagarna i Åbo. 10.4.2017 kl. 11:59

Påsk. Avsaknaden av kristna påsktraditioner gjorde att Melana och Jonas Löfqvist började fira påskmåltid med hela familjen. 7.4.2017 kl. 13:58

sibbo. PÅSKVANDRING. Kom i tid. Klä dig varmt. Ta på dig stövlarna. Kärlekens väg drar genom Sibbo igen. 6.4.2017 kl. 12:21

tro. Som barn var hon van vid att pappa ordnar allt. Men den tryggheten rubbades då Gerd Snellman inom tio år förlorat både sin man och ett barn. Men när en av sönerna fastnade i drogmissbruk några år senare såg hon att Gud bar henne genom svårigheten. 5.4.2017 kl. 08:42

flyktingpolitik. Demonstrationerna mot Finlands avvisningar till Afghanistan engagerade också flera präster. Johan Westerlund tycker att det är naturligt att kyrkan tar politisk ställning. 4.4.2017 kl. 16:54

Bok. Serierna i antologin Opium för folket är skickligt tecknade men skildrar religion ur ett utifrånperspektiv. 4.4.2017 kl. 15:10

musik. Patrick Wingren förklarar varför vi behöver Kurt Cobain lika mycket som vi behöver kyrkokören. 6.4.2017 kl. 08:05

vårdreformen. Vart vänder man sig när det strular till sig i äktenskapet? Tusentals finländare tar varje år kontakt med församlingarnas familjerådgivning och i fjol fick sammanlagt 18 000 finländare hjälp vid någon av landets 41 centraler. 4.4.2017 kl. 14:38

radio. På söndag har det gått 85 år sedan den första svenska radioandakten gick ut i etern. 31.3.2017 kl. 15:02

Helsingfors. Peter Halldorf besöker Helsingfors nästa vecka. Enhet och ekumenik är temat för hans anförande i Johanneskyrkan. 30.3.2017 kl. 13:28

familj. För Bettina Westergård har livet som mamma till åtta fosterbarn inte alltid varit lätt, men hon har aldrig ångrat sitt beslut.– Men jag har fått leva ett så rikt liv. 30.3.2017 kl. 08:12

profilintervju. För mig har det varit viktigt att stå kvar i att Gud ville mig, säger Alaric Mård. 29.3.2017 kl. 15:01

kyrkoherdeinstallation. Stockholm, London, Helsingfors – det finns inte bara ett sätt att vara kyrka på. Daniel Björk har sett många olika församlingar och litar på att Petrus är på väg åt rätt håll. 30.3.2017 kl. 10:36

konsumtion. Varför är min konsumtion problematisk – inte bara för andra utan också för mig själv? Erika Rönngård söker svar och lösningar i tre böcker som handlar om konsumtionssamhället. 23.3.2017 kl. 13:48

forskning. Forskningschef Mika Vähäkangas vid Åbo Akademi befarar ett åtal för en avhandling, vars författare han handledde i Lund i Sverige. Den omstridda avhandlingen ville blottlägga svenska islamistiska nätverk. 17.4.2023 kl. 14:28

ekumenik. Frikyrkan i Finland är en av Evangelisk-lutherska kyrkans äldsta ekumeniska partner. Kyrkosamfunden har fört teologisk dialog i fyrtio år. Under de senaste åren har samtalen framför allt berört dopet. 12.4.2023 kl. 15:49

KAPELLFÖRSAMLINGAR. I vår blir Bergö och Petalax församlingar kapellförsamlingar i Malax församling. Bergö kapellråd har redan hunnit samlas till sitt första möte. 12.4.2023 kl. 15:41

PÅSK. Påsken kan ses som en kulmination av känslor. Men egentligen kunde man säga att det är påsk året om när man ser till hela känslospektret av misslyckanden, lidande, felsteg, förlåtelse och att livet fortsätter, konstaterar Patrica Strömbäck. 5.4.2023 kl. 18:00

GLÄDJE. Ester Laurell har en medfödd inneboende livsglädje. Den har hon fått i sitt barndomshem och i sina tonårs första kristna gemenskap. Sedan följde en 40 års paus då livet fyllde på med annat; erfarenhet, upplevelser, sorger, som i dag ger hennes glädje djup. 9.4.2023 kl. 17:00