För alla oss som betalar kyrkoskatt är det nämligen hälsosamt att se vad det kostar att ha en församling på sin hemort. Det gör det möjligt att reflektera över vad man får för pengen.
Låt oss börja med priset. På prislappen för ”höra till kyrkan” lyder riktpriset 201 euro.Detta var i fjol det statistiska medelvärdet för vad en medlem av den evangelisk-lutherska kyrkan totalt betalade i kyrkoskatt under hela året. En månad i församlingen kostar oss följaktligen 16,75 euro. En dags medlemskap kostar 55 cent. Vad får vi då för pengarna?
En tredjedel av kostnaderna i församlingspaketet som medlemmarna erbjuds genereras av barn- och ungdomsarbetets utgifter. En sjättedel av pengarna har gått åt till att ge oss gudstjänster och förrättningar och en nästan lika stor del har använts till att erbjuda oss hjälp i trängda livssituationer i form av diakoni, familjerådgivning och sjukhussjälavård.
Betydligt mindre smulor satsas på musik, mission och internationell diakoni och att hålla kyrkbokföringen i skick.
Verksamheten bland barn och unga är alltså den överlägset dyraste av alla former. Här kommer siffrornas förbannelse in. Det finns risk för uppenbara felslut bland beslutsfattare som flyttar ögat från en kolumn till en annan – i all sin enkelhet formulerat som: ”det där kostar för mycket jämfört med resten”.
Det är av den här orsaken många ungdoms- och barnarbetsledare känner stor oro i tider som dessa. De vet att deras verksamhet kostar, och de vet att den röda pennan måste gå över pappersarken. Trots att församlingarnas sammanlagda resultat slutade 24 miljoner på plus var resultatet 31 miljoner sämre än året innan. Och trots att en del församlingar har tillräckliga medel finns det andra som tänjer på varje skattecent. Församlingarnas sammanlagda bokslut visar att klyftan mellan fattiga och rika församlingar växer, trots den utjämning som sker via Kyrkans centralfond.
Ifjol var kostnaderna för församlingarnas verksamhet sammanlagt 1 000 miljoner euro. Intäkterna från kyrkoskatten nådde bara upp till 954 miljoner, mera sköts till genom inkomster från hyror och avgifter för tjänster och verksamhet. De församlingar som äger mycket skog kompenserar ofta sitt underskott genom att sälja virke.
Det måste sparas och täppas till över hela linjen. Det här är en enorm utmaning både för kyrkan som helhet och för beslutsfattarna på församlingarnas lokalnivå – dem som väljs nu i höst.
Men för dem gäller det att, precis som kunden, se vad det är värt att betala för. Den kontakt församlingen har med barn, unga och deras föräldrar är en av de mest vardagsnära och omedelbara ytorna i församlingens arbete. I föräldra-barngruppen, eftiset och skriftskolan möter många föräldrar och barn församlingen ansikte mot ansikte. För församlingen kostar alltsammans skjortan: de många deltagarna, lokaliteterna, materialet, personalen, kunnandet, säkerheten. Det krävs en djup professionalitet som garanterar barnens och de ungas såväl fysiska som psykiska välmående, ibland dygnet runt när det drar ihop sig till läger. Så naivt det vore att tro att det inte skulle kosta! Så smärtsamt dyrt det kan stå kyrkan om man försöker sig på den sortens sparande ändå.
För mig, när jag fingrar på prislappen, är det trots allt ansiktet och medvandraren i min församling jag är mest beredd att betala för. Dagklubben och skribalägret, familjerådgivningen och sjukhusprästen.
Inte heller vill jag mista församlingens ramar kring de viktigaste händelserna i min och familjens livsskeden. Jag är inte ensam. I en färsk gallup som YLE låtit göra hälsar över hälften av de unga mellan 15 och 24 år att de vill gifta sig i kyrkan – och att det är det viktigaste skälet till att de vill höra till kyrkan.
Och vart skulle jag gå med frågorna i samband med döden och sorgen?
För 55 cent om dagen betalar jag också med glädje för gudstjänsten i kyrkan. Den dagen den inte finns är jag utan en viktig gemenskap, som existerar också fastän jag själv inte sitter med.
