I och för sig ter sig inte hans val helt osökt. Ezra Gebremehdin har
sina rötter i Eritreas och Etiopiens solstekta landskap.
Han kom redan där i kontakt med rikssvenska Evangeliska
Fosterlandsstiftelsens arbete i den lutherska Mekane Yesuskyrkan. När
det blev dags för honom att doktorera hamnade han i Sverige. På den
vägen blev han. Trots att han nu bott 40 år i Sverige och talar en
grammatikaliskt perfekt och rik svenska känner han väl till sitt arv och
öknens kloka kvinnor och män.
Alltemellanåt kryddas Gebremehdins repliker av något guldkorn – eller
kanske sandkorn? – från asketerna. Och hans tanke om att de har mycket
att lära oss känns alltmer attraktiv ju mer han öppnar dörren på glänt
till öknens hemligheter.
Det handlar om hjärtat
Ezra Gebremehdin har skrivit en lärobok, Arvet från kyrkofäderna, som
används både i Sverige och övriga Norden. Där tar han upp den
spiritualitet som föddes ur öknarna i Egypten, Palestina och
Kappadokien.
– Platser är viktiga i Bibeln och eremiterna drog sig tidigt undan i
öknen. Egyptiern Antonios, han som blev klosterväsendets fader, hade
själv först gått i lära hos en ökeneremit, berättar Gebremehdin.
Askesen och viljan att dra sig undan det världsliga har ibland
kritiserats. Det är lätt att vara en god medmänniska när man bara har
sig själv och ingen påfrestande omvärld. Men samtidigt lockar
ökenfädernas hängivna andlighet den moderna generationen, som girigt
slukar bland annat den svenske pingstpastorn Peter Halldorfs populära
böcker i ämnet.
– Min känsla är att ökenfäderna talar till många människors starka
längtan efter djup och äkthet. Deras budskap handlar om mer än att späka
och förakta kroppen. De säger att vi är mer än kropp, både hjärna och
hjärta. En del använder ordet själ. För mig är ”hjärta” ännu bättre.
Han konstaterar att det är just hjärtat som ökenfäderna hela tiden
framhåller som det viktiga. ”Mer än allting annat, vakta ditt hjärta, ty
hjärtat styr ditt liv”, som det sägs i Ordspråksboken.
Ökenfäderna uppmanar oss att prioritera, och det här är en förmåga Ezra
Gebremehdin tror nutidens människor saknar. Gebremehdin citerar en
ökenfader, som konstaterade att en människa inte får ro förrän hon
säger: ”Bara Gud och jag finns i världen”.
– Vi kan inte bre ut oss över allt, vi kan inte förakta vår kallelse.
Det finns en stor vilsenhet. Många gånger är man så nära källan och
struntar i den. Abba Theseios frågar sig hur vi kan bevara vårt hjärta
när vår mun och vår mage står öppna. Ibland är hindret kanske just det
att man har så mycket gott i livet, kläder, mat och hälsa. Tårarna är
borta. Å, vad ökenfäderna har mycket att säga om tårarnas betydelse! Det
handlar om hunger, längtan och passion.
Han säger att glupskhet i livet är rädslan för tomhet. Än en gång öser
han upp en insikt från öknen som klingar tankeväckande logisk.
Visdomskornet kommer från Abba Izak: ”Vad är habegär? Det är att tro att
Gud inte tar hand om en, att misströsta.”
I öknen klockan åtta
Måste då alla söka sig ut i öknen? Det är kanske bara några få förunnat
att klara en sådan andlig resa både fysiskt och ekonomiskt. Nej, menar
Ezra Gebremehdin.
– Öknen kan finnas på alla plan. Den kan vara ett litet hörn eller en vrå någonstans. Men den kan också finnas i vår förståelse av tiden, så att vi bestämmer att ”klockan åtta på morgonen, det är min öken”.
