Detta framgår av en undersökning som Kyrkans forskningscentral har gjort och som besvarades av 1 388 präster (44 procent kvinnor, 56 procent män). Av de som besvarade enkäten är 74 procent i församlingstjänst, 19 procent i specialtjänster inom kyrkan och sju procent i annan tjänst. Undersökningen genomfördes som e-postenkät i början av juni. Enkäten sändes till 2 350 teologer och svarsprocenten var 59.
Merparten av prästerna inom evangelisk-lutherska kyrkan har inte under hela sin karriär fört biktsamtal där de skulle ha fått höra om sexuellt utnyttjande av barn. De som en gång under hela sin prästtjänst i enskild bikt fått höra om sexuellt utnyttjande av barn utgör sex procent av prästerna.
Vanligtvis berättar den som själv är offer för sexuellt utnyttjande om utnyttjandet. Den näst vanligaste gruppen som berättar visade sig vara de som annars känner till utnyttjande eller misstänker det. Det är sällsynt att den som biktar sig själv skulle ha utnyttjat någon. Två procent av prästerna har fått höra om utnyttjandet av den som själv förgripit sig på någon.
Största delen av de fall av utnyttjande som kommit till prästernas kännedom ligger årtionden tillbaka i tiden, 14 procent är från 1960-talet eller tidigare. Åtta procent av fallen är från 2000-talet. Under det senaste året har två procent av fallen av utnyttjande framkommit.
– Undersökningsresultaten är samstämmiga med de bedömningar som redan tidigare framförts i offentligheten. I kyrkans själavårdande arbete möter man i första hand de som blivit offer för utnyttjande. Däremot är det mycket sällan en förgripare själv vänder sig till prästen. Det är viktigt för den som söker hjälp med ovillkorlig förtrolighet när han eller hon tar kontakt, bedömer chefen för Kyrkans forskningscentral, Kimmo Kääriäinen.
En närmare analys av forskningsresultaten är ännu inte klar. Den offentliggörs på hösten då också en internationell jämförelse av bikthemligheten i olika länder blir klar.
