Det kom ett samtal till redaktionen: Varför skriver ni alltid så negativt om muslimer och islam? Varför skriver ni aldrig om hur svårt det kan vara att leva som muslim i Finland? Jag frågade: Kan du ställa upp på en intervju?
Maryam är född i Finland i en finsk kristen familj. För sju år sedan konverterade hon till islam och bytte namn. Hon har varit gift med en finsk man och har tre barn från det äktenskapet. Maryam och Ahmed fann varandra via gemensamma vänner som visste att bägge två ville hitta en troende muslim att gifta sig med.
– I två veckor träffade vi varandra i biblioteket och på ett café i centrum av Helsingfors. Vi pratade om våra liv och värderingar. Sedan bestämde vi oss, berättar de.
– Det var för fem år sedan. Gud har varit med oss. Nu vet vi vad kärlek är.
Upplevs som svikare
Maryam jobbar som närvårdare på en anstalt. Hon har ofta fått smaka på rasism och fördomar för att hon klär sig i huvudduk. Hon säger att hon borde ha videokamera för att kunna dokumentera de blickar hon får då hon rör sig på stan. Hennes man nickar instämmande.
– Då vi är ute och promenerar är det inte jag som får de fula blickarna, det är hon. Jag blir så arg över det. Jag skulle vilja filma de där blickarna och visa dem för andra människor.
Maryam säger att hon känner att islam räddade henne. Därför känns det tungt att någon vilt främmande människa i butiken uppmanar henne att vända tillbaka till kristendomen.
– Vi har ju religionsfrihet i Finland. Varför kan människor som inte känner mig och mina tankar ta sig rätten att bete sig illa mot mig? frågar hon.
Den troende är ensam
Bägge två känner sig sorgsna över mediernas sätt att ställa kristendom och islam mot varandra. Ahmed Ali säger att han inte känt av den motsättningen i Egypten.
– Min mammas bästa väninna är kristen. Jag växte själv upp med kristna pojkar som kompisar. I min hemstad Kairo lever kristna och muslimer sida vid sida.
Maryam och Ahmed Ali har inte så många vänner. Själva upplever de att deras tro får människor att fly undan.
– De kanske tror att vi inte vill prata om något annat. Eller också får vår tro dem att tänka på sin egen Gudstro, och det kanske inte är så populärt nuförtiden.
Läs mera i Kyrkpressen 11/2010.
