Arméns jul är varm men avklädd

Människa. Hemlängtan och exceptionella förhållanden. Det är två element som enligt fältbiskop Hannu Niskanen slår en bro över tiden från julen under vinterkriget för 70 år sedan till julen i försvarsmakten i dag. 23.12.2009 kl. 00:00

Edvin Rosenqvist

Hannu Niskanen är fältbiskop inom försvarsmakten.

Det finns många beskrivningar av de likaså många spartanska men innerliga julandakterna som hölls i korsun vid fronten.

– Trots de ytterst svåra och enkla förhållandena vid fronten fanns det viktigaste av det som behövdes för en riktig jul: julevangeliet och julpsalmerna. Detta vittnar de många breven från fronten tydligt och klart om, konstaterar fältbiskop Hannu Niskanen.

– I breven talar helt vanliga finska män om Gud och trons betydelse och om julens betydelse.

Situationen för dem som i dag är i försvarsmaktens tjänst kan naturligtvis inte jämföras med den som vinterkrigets soldater befann sig i. Men skillnaden är enligt Niskanen kanske trots allt inte total.

– Också för dem som i dag firar jul i någon truppenhet hemma eller i fredsbevarande verksamhet utomlands är det fråga om en jul i exceptionella förhållanden. De är borta från sina familjer och sina familjetraditioner, betonar Niskanen.

En jul att minnas

Att det är så innebär i alla fall definitivt inte att julen skulle vara förstörd. För många, kanske till och med för de flesta, som firat jul i armégrått har just den julen blivit något som man med tacksamhet kommer ihåg som en speciell jul.

– Det har säkert många förklaringar, men jag tror att en central förklaring är att arméns jul är en mycket avskalad jul. I alla garnisoner i Finland och bland fredsbevararna utomlands sjungs de vackraste julsångerna, man går i julkyrka och där det är möjligt lyssnar man då julfriden blir utlyst och så vidare.

Liksom i det civila spelar julmaten en stor roll också i arméförhållanden. Julmaten är möjligast traditionell och den kan avnjutas i en rofylld atmosfär.

– Till saken hör också att garnisonschefen avnjuter julmåltiden tillsammans med sina mannar och inte enskilt för sig. Helt ovanligt är inte heller att han har sin fru vid sin sida.

Traditionella element

Niskanen undrar om inte julen i armén är närmare den genuina julen än vad julen i det civila är.

– I armén accentueras de traditionella elementen: julevangeliet, julpsalmerna, julfriden och julmaten. Det som däremot ”fattas” i julen i armén är stressen och kommersialismen, sammanfattar Niskanen.

Julklappar hör julen till. Och sådana kommer i form av paket till dem som är i hemlandet. För många fredsbevarare har julen blivit den högtid som konkretiserar sanningen i uttrycket att ”det är saligare att ge än att ta”.

– Där det är möjligt delar fredsbevararna ut små julklappar till barnen på orten. Det ger både dem som ger och dem som får en direkt kontakt med julens budskap om glädje och god vilja.

Det som naturligtvis också fattas är den omedelbara kontakten med familj, släkt och vänner.

– Det gör att arméjularna karaktäriseras av hemlängtan och också av en hel del melankoli. De känslorna delar praktiskt taget alla, vilket också bidrar till känslan av samhörighet.

– Jag vill också tro att beredskapen är stor att ta emot julens budskap om Kristi födelse, om ljus i mörkret just i sådana exceptionella förhållanden.

Hållbara värden

Här anknyter fältbiskopen än en gång till vinterkriget.

– Då prosten Erkki Niinivaara kvällen innan vinterkriget bröt ut höll nattvardsgudstjänst i Kuolemanjärvi kyrka fick han uppleva hur alla mangrant gick fram till altaret och nattvarden. Detta trots att en anmärkningsvärt stor del av soldaterna i regementet, kanske upp till 30 procent, inte hörde till kyrkan.

Niskanen uppmanar alla finländare att ägna en stund av jultiden åt att fundera på detta och på att minnas med vilka krafter vårt land klarat svåra tider och vilka krafter som behövs för att göra det nu och i framtiden.

– Det kan kanske låta gammaldags men värden som hem, tro och fosterland har visat sig hålla och kommer att hålla också i framtiden, säger fältbiskop Hannu Niskanen.

Stig Kankkonen



Kyrka. I Åbo och S:t Karins samfällighet får de anställde nio cent per kilometer som de cyklar under arbetsdagen. 18.7.2008 kl. 00:00

. Att vara på en längre resa gör ofta att man väl hemkommen ser på sin vardag med nya ögon. 17.7.2008 kl. 00:00

Ledare. Med en upplaga på ca 50 000 ex har Hbl inte på länge i verkligheten varit en finlandssvensk rikstidning. 17.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Den statliga filmgranskningsbyrån har sänt en skrivelse till församlingarna i vilken byrån hoppas att åldersgränserna iakttas. 16.7.2008 kl. 00:00

Människa. – Det fanns en anglikansk kyrka på min hemort. Jag gick med i söndagsskolan och tyckte om allt jag hörde och såg. Jag ville så gärna bli döpt och min söndagsskollärare sa: ”Lär dig katekesen och bibelverserna vi läser.” 17.7.2008 kl. 00:00

Människa. Kyrkoherden i Pernå, Rolf Steffansson, har valts till direktör för utrikesavdelningen vid Finska Missionssällskapet. 15.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Vindkraftsvigslar, drive in-vigslar och vigsel på brandstationen är några av sommarens bröllopsfenomen. 15.7.2008 kl. 00:00

Världen. Gudsperspektiv i politiken belystes under politisk vecka på Gotland. 14.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Bön över samfunds- och språkgränser förväntas locka uppemot 10 000 kristna till Åbohallen i oktober. 13.7.2008 kl. 00:00

Kultur. – Den stora pilgrimsleden i Norden går från Vadstena i Sverige till Nidarosdomen i Trondheim. Den heter Romboleden och är ett slags aorta för pilgrimslederna i Norden, säger prästen Hans Erik Lindström på pilgrimscentrum i Vadstena. 12.7.2008 kl. 00:00

Teologi. ”Håll inte fast mig”, säger Jesus till Maria Magdalena efter uppståndelsen. För mig har orden fått betyda öppenhet och rymd, att inte förminska Gud. Men också att våga stå på egna ben, ifrågasätta förtryckande sidor av kristen tro. Feministisk teologi inspirerar i det arbetet. 11.7.2008 kl. 00:00

Samhälle. Tammerfors stad och stadens evangelisk-lutherska församlingar har slutit ett samarbetsavtal rörande krishjälp i storkatastrofer. 11.7.2008 kl. 00:00

Insändare. Det var Åbo, det var vinter, man studerade. Marken var frusen, täckt av ett kallgnistrande frosttäcke. Man var ensam. Det tärde på mig, alla chanser verkade blockerade. Omvärlden tycktes likgitlig. Studierna i stiltje,  ovisshet, mentalt trött. Och så - helgen. De ensammas helvete. Allt stänger. Inspirationen försvinner. Gamla tankar i gamla spår. Så jag fick nog; gav efter, alkohol. Några timmar senare, aningen mer alkohol i kroppen, ute på dansgolvet. Otroligt. De fanns överallt. Kvinnorna. Ljushåriga, mörka, studerande, blonderade, lättklädda. Lockelsen slet i mig; det hade varit mycket längesen jag vågat mig ut. Rädsla. För våld. För vad som skulle tänkas hända om jag gick över gränsen. För att förlora någonting, för att dö. Mitt förhållningssätt till kvinnan har alltid varit präglat av skuld; som ung var jag mycket rädd för Guds straffdom och vad som skulle ske om jag vågade närma mig någon utan... ja, utan vad? Tillåtelse? Välsignelse? Emellertid; nu hade allt sådant dövats bort, men desto större blev däremot smärtan från kvällen ifråga.Och något odefinierbart som skrämde mig därinne i discot. Än i denna dag kan jag inte säga vad det var. Men därinne blev jag till slut skrämd från vettet; jag var på väg in i ett landskap där allt var tillåtet och där jag inte längre kunde identifiera mig med mig själv eller min kristna kallelse. Jag var ute i ingenmansland. Jag såg det underbara som det borde ha varit - och jag blev besviken.  Bakfull, darrig och gråtande gick jag hem vid femtiden på morgonen, ur stånd att förstå vad som skrämt mig så mycket därinne. Besvikelse, antar jag, likaväl som rusighet, liksom något tabu jag brutit. Jag ville bara därifrån. Ännu nästa dag var jag rädd, utan anledning, och sorgsen över mitt förfall: kanske över vad jag tänkt göra. Vad jag velat göra. Vad jag rentav oreserverat ansett mig ha rätt att göra, bara för att jag upplevt mig vara i överläge gentemot kvinnorna, som jag annars krupit för... dyrkat i det tysta, vänt all min ångest mot... tiggt om förståelse, fjäskat för att få den, nyttjat olika verbala taktiker för att be om den. Jag hade betett mig illa, även om jag inte just gjort något; men mentalt hade jag klivit över en odefinierad gräns. Och inför Gud; endast med Jesu hjälp kunde jag till slut restaurera min upplevelse och ta den med i bagaget. Slutligen trodde jag mig förstå: i Jesu ögon var de lika mycket värda som jag, troende eller ej - och jag lika mycket värd som de. 11.7.2008 kl. 00:00

Insändare. I kolumnen "Staten som änglamakerska" KP 10.7.2008 finns en formulering om sjukvårdens kamrerssjälar.   10.7.2008 kl. 00:00

Människa. I ett mångkulturellt förhållande är kompromisser en del av vardagen. 10.7.2008 kl. 00:00

renovering. Kyrkostyrelsens plenum har fördelat byggnadsunderstöd till församlingarna i lutherska kyrkan. 19.4.2017 kl. 15:38

asylsökande. Närmare tretusen personer från många olika kristna samfund har undertecknat ett ställningstagande för medmänsklig behandling av asylsökande. 14.4.2017 kl. 09:42

Påsktraditioner. – Jag var ett med mitt ägg, och det avgjorde allt. 12.4.2017 kl. 09:36

tro. Det är inte lätt att bygga en församling från grunden. Robin Nyman har försökt. För hans del slutade det i ett känslomässigt stort, mörkt hål. 11.4.2017 kl. 11:37

kyrkodagar . Än hinner man anmäla sig till kyrkodagarna i Åbo. 10.4.2017 kl. 11:59