Fyrverkeriet inleddes med att kyrkostyrelsens plenum godkände en
ägarpolitik. Dokumentet är bindande för kyrkans storägare och
placerare, Kyrkans centralfond, och en rekommendation för de
självständiga församlingarna.
Fortsättning på fyrverkeriet var veckoslutets imponerande och allmänt
taget mycket positiva finska kyrkodagar i Jyväskylä. Under dem
producerade Kyrkans socialforum ett socialetiskt/socialpolitiskt
ställningstagande och från olika samlingar rapporterades om varierande
förhoppningar och krav på kyrkan. Ett var att kyrkan måste hitta en
lösning som gör det möjligt att välsigna homosexuella parförhållanden.
Ett annat att framtidens kyrka bör byggas på medlemmarnas behov. Och
biskoparna uppmanades att servera medierna sina egna åsikter i olika
frågor.
Den dominerande trenden i allt detta förefaller vara en vilja och ett
behov av att anpassa kyrkan till tiden. Att göra kyrkan till något som
Göran Skytte i sin bok Omvänd kallar för ”kungliga salighetsverket”,
för vår del alltså ”republikens salighetsverk”..
Dokumentet om kyrkans ägarpolitik har utan tvekan tillkommit efter –
som det heter – moget övervägande och mycket filande på formuleringar.
En formulering av kyrkans syn på sitt eget ägande är säkert också på
sin plats.
Helt problemfritt är dokumentet ändå inte.
En genomläsning av dokumentet, som kan sökas på evl.fi/uutiset, väcker
frågan om kyrkans ägande skiljer sig från vilket ansvarsfullt ägande
som helst.
Den frågan snarare accentueras än besvaras av de dominerande
hänvisningarna till olika internationella, för alla gemensamma
överenskommelser om ansvarsfulla placeringar och ansvarsfullt ägande.
Även om det säkert inte är tänkt så, känns hänvisningen till den
gyllene regeln närmast som en undanflykt för att kyrkan inte har något
annat specifikt att komma med.
Men också den gyllene regeln kan säkert omfattas av vilket ansvarsfullt
företag som helst som en ledande princip för verksamheten.
Det finns enkelt sagt inget företag som går ut och säger att det endast och enbart tänker på sig självt och inget annat.
I fråga om ägande och placering är den stora frågan för kyrkan inte hur
den ska handla, utan om den ska ägna sig åt dessa saker över huvud
taget. Men den diskussionen går vi inte in på här.
Vad de frågor som behandlades i Jyväskylä beträffar kan man säga att de
hade och har att gör med vad kyrkan enligt sitt uppdrag av kyrkans
Herre och i enlighet med sina egna bestämmelser har i uppgift att göra:
förkunna Guds ord.
Det är här det samlade budskapet – inofficiella men i alla fall – från Jyväskylä väcker frågor.
Om kyrkan håller fast vid att dess uppgift är att förkunna Guds ord och
att på olika sätt föra ut det kristna budskapet kan det avgörande inte
vara vad människorna vill eller var deras intresse finns. Frågan kan
inte vara vad människorna vill utan bör vara vad Gud vill.
Samma gäller förstås i högsta grad biskoparna. En av deras främsta
uppgifter är att kyrkans uppgift sköts troget i församlingarna och det
i enlighet med kyrkans bekännelse.
Ur mediernas synvinkel är det förstås som manna från himlen – om
uttrycket tillåts – om biskoparna redovisar för sina personliga
uppfattningar om vad kyrkans bekännelse egentligen säger och kräver.
Att det ibland råder ganska stor oenighet om detta är knappast någon
hemlighet.
Men biskoparnas uppgift är inte och kan inte vara att torgföra sina egna åsikter och uppfattningar. Detta bland annat därför att en annan av biskopens viktigaste uppgifter är att slå vakt om kyrkans enhet. Det gör inte en biskop som aktivt och synligt, kanske till och med aggressivt, ger uttryck för sina egna åsikter och uppfattningar om sådant som har att göra med kyrkans lära och tradition.
